I det finska presidentvalet gäller inga normala partipolitiska preferenser

I finländsk politik har länge tre stora partier legat runt en femtedel av väljarna vartdera: Socialdemokraterna (Suomen Sosialidemokraatinen Puolue), Samlingpartiet (Kansallinen Kokoomus) som ungefär motsvarar vårt Moderaterna, och så Centern (Suomen Keskusta). Över tid har det varierat hur de har legat i storleksordning i förhållande till varann. I det senaste riksdagsvalet (17 april 2011) blev Samlingspartiet störst med 22,3 procent), följt av Socialdemokraterna med 19,1 procent. Centern hamnade, med bara 15,8 procent, dock först på fjärde plats, och upp bland de tre stora klev i stället Sannfinländarna (Perussuomalaiset) med 19,1 procent. Sannfinländarna, under ledning av Timo Soini, är ett populistiskt parti, som i vissa avseenden liknar de högerpopulistiska partierna i öviga nordiska länder.

Socialdemokratins konstant relativt blygsamma röstandel i Finland har flera förklaringar. Ett är att Centern där, framför allt på landsbygden, har lyckats attrahera väljare, som i till exempel Sverige röstar på Socialdemokraterna. Ett annat är att Finland historiskt har haft ett mycket större kommunistparti än vi här. Dagens Vänsterförbundet (Vasemistoliitto) är mer likt Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet, men har generellt lyckats behålla en högre röstandel än sitt svenska systerparti. I 2011 års val fick Vänsterförbundet 8,1 procent.

Också De Gröna (Vihreä liitto) i Finland har, kanske för att de har varit ganska pragmatiska och deltagit i olika regeringskoalitioner, varit ett hyggligt stort (och framför allt inflytelserikt) parti. I det senaste valet fick de 8,46 procent.

Från svensk och övrig nordisk politik känner vi också igen Kristdemokraterna (Suomen Kristillisdemokraatit), som i det senaste valet fick 4,0 procent.

I Finland finns vidare ett parti, vars plattform är landets relativt stora (men krympande) svenska minoritet, Svenska folkpartiet (bland finnar känt som Suomen ruotsalainen kansanpuolue). Eftersom Socialdemokraterna har en egen svenskspråkig avdelning och får en del svenska röster, är Svenska folkpartiet huvudsakligen ett svenskspråkigt borgerligt parti, men dess policy är att alltid ställa upp för att landet ska kunna få majoritetsregering, detta oavsett om statsministern hämtas från Socialdemokraterna eller från Samlingspartiet eller Centern.

Flera av de här mindre partierna har också i presidentvalen, som är dagens egentliga ämne – första omgången av presidentvalet hölls i går – då och då avstått från att ställa upp egna kandidater och i stället mer eller mindre uttryckligt stött något av de större partiernas kandidater, ibland på grund av samsyn, ibland för att det har gällt att förhindra att någon illa tåld kandidat från något av de stora partierna skulle bli vald. Man kan till exempel notera att flera socialdemokratiska kandidater, senast Tarja Halonen i två val, har lyckats bli valda till president, trots att deras parti i riksdagsvalen bara lyckas samla kring 20 procent av rösterna.

Den finska presidenten, med sina med tiden allt mer kringskurna politiska uppgifter – det senare en av förklaringarna till väljarnas trolöshet mot sina normala partipolitiska preferenser – har allt mer setts som en nationellt enande och representerande symbol, och alltså har en socialdemokratisk presidentkandidat kunnat få majoritet inte bara med hjälp av vänsterröster och gröna röster utan också röster från människor som normalt röstar borgerligt.

I det här stycket blev söndagens första valomgång i det finländska presidentvalet ett nästan oslagbart fiasko för Socialdemokraternas kandidat, Paavo Lipponen. Han är en veteran i finsk politik – har varit partiordförande, statsminister med mera – men det stod tidigt klart att han var chanslös i det här valet. I presidentvalets första omgång fick han bara 6,7 procent och slogs därmed ut. Han har redan deklarerat att han nu kommer att lämna politiken.

Jag och Birgitta har känt Lipponen sedan årtionden, även om vi under senare år inte har upprätthållit kontakten. Han var en i många avseenden skicklig politiker men har säkert av många väljare uppfattats som en föredetting, som nu ville kröna sitt politiska dagsverke genom att också bli president. I en aktuell fråga – EU-frågan – har han hamnat definitivt fel: Lipponen är en EU-stridis, och finnarna har i dagens läge i EU blivit allt mer EU-kritiska.

Också Centerns Paavo Väyrynen är en föredetting, dock evigt (verkar det som) kämpande för att komma tillbaka. Länge såg det det ändå ut som att han skulle nå så långt som till att bli tvåa i första valomgången, och att han fick 17,5 procent (vilket gav honom tredjeplatsen) hade nog inte så mycket att göra med att finnarna älskar honom – men han lyckades ändå hyggligt genom att kritisera EMU och en del andra inslag i EU-samarbetet.

Den som brukar samla proteströster, både i de nämnda frågorna och i andra. är ju annars Sannfinnländarnas ordförande Timo Soini. För honom gick det i och för sig bättre än för Paavo Lipponen – Soini fick 9,4 procent – men ganska många iakttagare har samstämmigt noterat att Soini gjorde en ganska matt valrörelse. Enligt flera bedömare verkar det som om han inte riktigt längtade efter att bli just president. Några har också skrivit, att om Soini försvann till exempel till det opolitiska presidentpalatset, skulle luften gå ur hans parti som vid en pyspunka.

För flertalet av de mindre partiernas kandidater gick det inte särskilt väl, men de stal naturligtvis röster från de stora partiernas kandidater genom att ställa upp. Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki fick i alla fall ihop 5,5 procent, medan Svenska folkpartiets Eva Biaudet fick 2,7 procent och Kristdemokraternas Sari Essayah fick 2,5 procent.

Det intressanta är emellertid att De Grönas Pekka Haavisto fick 18,8 procent och därmed blev tvåa – det blir alltså han som får möta vinnaren, som vi strax ska återkomma till, i slutomgången.

Finlands gröna är intressanta bland annat så till vida att de intar en ganska pragmatisk hållning till EU och till politiskt samarbete med ganska olikartade krafter i finländsk politik. Haavisto lever helt öppet i en homosexuell relation, och vi har i media sett bilder av honom tillsammans med sin man, så de finska väljarna är helt uppenbart inte så moralkonservativa som man kunde tro av till exempel fenomenet Sannfinländarna. Jag skulle tro att han kan få en rätt stor andel av de röster som nu tillföll till exempel Socialdemokraternas respektive Vänsterförbundets kandidater, men om det räcker för att klå segraren är väl tveksamt.

Samlingspartiets Sauli Niinistö fick nämligen nästan dubbelt så många röster i första valomgången, 37 procent. Han nådde långt redan som motkandidat till Tarja Halonen i 2006 års presidentval, men inte ända fram, och nu verkar finländarna tycka att det är hans tur. Niinistö är känd för finländarna inte bara från förra presidentvalet utan också från regeringen, där han har varit justitieminister och finansminister.

Naturligtvis kan det vara så att många borgerliga väljare tycker att det nu kan vara dags för en borgerlig president, detta särskilt som hans gamla parti, Samlingspartiet, för närvarande är landets största. Men i Finland väljs man alltså till hela folkets president, och presidentens roll är som sagt mer representativ och ceremoniell är politisk. Och då spelar sådant som att Niinistö kan föra sig oklanderligt och inte har gjort bort sig en roll för vem man lägger sin röst på.

Och så finns det faktiskt ett par saker i hans privatliv, som väcker väljarnas sympati och medkänsla. Hans hustru har omkommit i en bilolycka, och han var tillsammans med två söner med om tsunamikatastrofen i Kao Lak – han och sönerna klarade sig genom att klänga sig fast i ett träd.

Även sådant kan spela en roll för utgången av det ganska personinriktade finska presidentvalet.

Fallet Juholt – och vad sker nu med socialdemokratin?

Jag hörde inte till dem som förde fram Håkan Juholts namn i processen som ledde fram till att han valdes till ordförande för Socialdemokraterna.

Men när förslaget kom, tyckte jag att att det hade många poänger, och jag tyckte att hans installationstal på partikongressen – jag var med där som inbjuden gäst – var lysande. Därefter har jag, när han med rätt eller orätt har attackerats, försvarat honom: Visst har han gjort en del tabbar, men somt har varit uppförstorat och annat kanske bara begripliga mänskliga misstag – jag vill åter igen påminna om att även andra, från andra partier, av vagheten i Riksdagens egna bidragsregler för kostnadsersättning för dubbelboende, har uppfattat dessa regler som mer generösa än de tydligen var tänkta att vara. Efter fadäsen i Storlien om en försvarspolitisk fråga – försvarspolitiken var ju hans gamla specialområde – dessutom från nära nutid, var dock loppet kört för honom.

Det här sist nämnda kan man inte skylla på någon annan än Håkan Juholt själv – Juholt har visserligen oftast hamnat värderingsmässigt rätt, men hans förmåga att minnas och sortera fakta har inte alltid varit vad det borde vara. Detta har varken regeringspartierna eller media varit sena att utnyttja, och det kan man inte säga mycket om. Ändå kunde det ha gått bättre, om Juholt kontinuerligt hade fått bättre stöd, vilket delvis är en organisatorisk fråga. Men vad värre är: hans politiska motståndare i partiet har också sett sin chans – om Juholt föll, innebar det en ny chans för partihögern. Om detta är säkert inte sista ordet sagt; jag förutsätter att det finns både statsvetare och grävande journalister som är intresserade av att gräva vidare. Märk att jag därmed inte säger att Juholt själv inte har gjort tabbar som har bidragit till hans fall.

På det rent personliga planet känner jag lika fullt stor sorg över den ände hans korta bana som partiledare fick. Jag känner honom inte själv närmare, men jag hoppas att det bland partivännerna i VU, partistyrelsen och Riksdagen finns människor som helt utan hycklande omsorg är beredda att ge honom mänskligt stöd.

Nå, det här handlar också om framtiden för vårt parti, dess kurs, styrka och framtid.

Håkan Juholt var som socialdemokratisk politiker närmast en traditionalist, men uppenbart också – vilket är karaktäristiskt för traditionalister – öppen för att pariet i vissa viktiga frågor snarare borde lägga om sin kurs en smula åt vänster (vilket också stämmer överens med partiets historiska hållning) än åt höger, och den kongress som valde honom till ordförande valde också in andra av samma slag, några av dem med tydligare vänsterprofil, i partiledningen.

Partiets kurs har därför skärpts under Juholt-tiden.

Men man måste ha klart för sig att denna lätta kantring åt vänster har möjliggjorts just av att partiledaren själv genom att dra åt det hållet har kunnat påverka den ganska sköra maktbalansen i de beslutande församlingarna åt rätt håll.

Alltså är det långt ifrån bara en personfråga (i meningen kändisskap och pesonlig utstrålning) utan i minst lika utsträckning en kursfråga, vem som väljs till partiledarposten.

I medias – framför allt kvällspressens – spekulationer figurerar redan en del namn på politiker och före detta politiker, som har attraktionskraft på läsarna, därför att de är kända eller vackra eller har mänsklig charm – men vad vet den allmänhet som tillfrågas egentligen om de här personernas åsikter?

Bland dem som av media utnämns till huvudkandidater finns också några i dag aktiva s-politiker, som hör hemma i partiets högerfalang – här skulle det vara intressant att få veta, vilka PR-byråanställda – formellt socialdemokrater men betalda av kapitalet – som har viskat vad i vilkas öron.

Själv kan jag bara säga att om någon av de här människornas favoriter – jag säger inga namn – skulle bli ny socialdemokratisk partiledare, så kommer den tendens vi redan har sett i en i dag publicerad opinionsundersökning att förstärkas. Socialdemokrater som aldrig tidigare i sitt liv har kunnat rösta på Vänsterpartiet eller dess olika föregångare kommer att hellre lägga sin röst på Jonas Sjöstedt än på någon högersosse.

Melodikrysset nummer 3 2012

Dagens melodikryss innehöll både sådant som var mycket lätt och knepigheter.

Mest problem hade jag med den tango som framfördes av Göteborgs dragspelsklubb. Jag kände så väl igen den, men vad hette den? Till slut fattades bara två bokstäver, en i vartdera av de två första orden i titeln. De båda orden borde vara ”Ingen som”, och så ringer ett tredje ord i mitt huvud: ”du”. Men jag kan inte verifiera det.

Och då kan vi väl också ta den andra fråga som var en smula svår för mig. Amerikanen Barry White, för övrigt nu död, har jag egentligen aldrig lyssnat på, men nog var det han som sjöng ”My Everything”.

Dansband är heller inte min bag – det vet mina trogna läsare redan; jag skulle aldrig komma på idén att höra på ett program som ”Dansbandskampen”. Men man kan väl googla. Fast inte fick Blender och deras version av ”Dag efter dag” mig att ändra uppfattning.

Andra kan ju ha haft problem med dagens visfråga. Att det var Carl Michael Bellman som skrev vaggvisan till lille Carl klarade nog många, men vem var det som sjöng? Jo, Lena Willemark. Henne har jag själv hört live i Musikens hus här i Uppsala, och jag har förstås en rad skivor med henne.

Krysset började annars jättelätt med ”Lassie” av Ainbusk Singers, där gruppnamnet skulle leda oss till växtriket, en. Jo, dem gillar jag. Jag har till och med skrivit en hyllningstext på ”Lassie” till en arbetskamrat som fyllde jämt. Jo, han hette Lasse.

Därmed är vi inne på svensk populärmusik.

Mitt melodikrysslösande motiverar mig att lyssna på alla melodifestivalerna och till och med alla deltävlingarna, och där blir det ju en del blandade karameller.

Jag var kanske inte våldsamt tänd på ”Unstoppable” med Ola 2010, men jag minns den fortfarande, vilket ändå är ett hyggligt betyg.

Men det är klart att jag, rent musikaliskt, tyckte att ”La Voix” med Malena Ernman året därpå var mycket bättre. Enda gåtan där är dess låga placering i Eurovision Song Contest.

1987 var det väl Lotta Engberg vann Melodifestivalen med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som av varumärkesskäl måste byta namn i Eurovision Song Contest och då i stället hamnade på engelsmännens toalett.

Till England förde oss The Beatles med sin ”Yellow Submarine”, vars färg vi skulle översätta till svenska: gul. Fast nog var det här en fråga som var i lättaste laget – jag har själv hela Beatles’ kollektion och vet hur mycket det finna att välja bland.

Inte heller dagens opera- och musikalfrågor var svåra.

Jacques Offenbachs ”Can-Can” har väl de flesta hört, även om de inte går på Operan, och hans namn lär väl också få dem att associera till franska.

Och många av oss som inte har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” på scen, har med all säkerhet sett filmversionen med Julie Andrews. I båda förekommer dagens ljudillustration, ”Do Re Mi”.

Och då var det väl bara ”Prästens lilla kråka” kvar att redovisa, han som körde ner i ett dike.

Där befinner sig dess värre också mitt parti, om vilket man förvisso kan säga att ”än slank det hit, och än slank det dit”.

Vi får väl se hur kursen blir, när det här sargade ekipaget har tagit sig upp ur diket.

Jelena Guro, en tidig futurist

I den till Lyrikklubben knutna Lilla serien utgavs i slutet av 2011 ett urval poesi av Jelena Guro, ”Himlens kamelföl” (Ellerströms).

Jelena Guro (1871-1913) är en så pass okänd rysk poet, att tanken ett ögonblick föresvävar mig att hon kunde vara en uppfinning av översättaren Mikael Nydahl: Var verkligen Pablo Picasso, som förekommer i en dikt, känd för henne? Men jo, han hade redan hunnit skapa sig ett namn under de där få åren före hennes död, då hon hann ge ut sina dikter.

Jag söker information om henne, också mot bakgrund av att hennes lyrik i stor utsträckning har karelska motiv och referenser – till exempel finns ”Kalevala” där. Jo, hon föddes i Sankt Petersburg och dog i leukemi – Edith Södergran med vilken hon har en del likheter dog i lungtuberkulos – i Uusikirkko. Huruvida detta också betydde att hon talade finska och/eller varianten karelska vet jag inte. Däremot får jag i mina efterforskningar fram att hon hade franskt påbrå. Men sammantaget om detta ämne: Sankt Petersburg och delar av det omgivande Karelska näset var under hennes tid en ganska märklig, mycket språk- och nationsblandad miljö. Hon publicerade sig hur som helst på ryska.

De egentliga ryska futuristerna, Velimir Chlebnikov och andra, som hon mycket riktigt kom att samarbeta med, kring tidskriften ”Tranan”, hör till en yngre generation, så i egenskap av futurist är hon något av en early bird.

Men hon är inte alldeles lätt att sätta etikett på. Som jag har sett Håkan Sandell skriva, finns det också ett björlingskt, impressionistiskt drag hos henne. Men Gunnar Björlings poesi är ännu mer avskalad och minimalistiskt än det här:

Juni

Djupt, så djupt är det blå.
Full är skogen av värme.
Och det hängande barrverkets töcken
klingar lätt
av sömn.
Djup, så djup barrskogen står.
Full av värme
och glädje
och töcken
och extas.

När jag läser Jelena Guros lyrik, slås jag av att det hon skriver i vissa avseenden vittnar om kunskap om den natur som finns i flera av dikterna – mjölon till exempel känner inte många till som inte har varit ute i nordiska bärskogar. Samtidigt har blommorna inga namn – de reduceras till sina färger. Kanske kan detta ha att göra med att hennes make var målare, alltså bildkonstnär. Det här måleriska draget finns på flera håll i den här urvalsvolymen, till exempel i den långa prosalyriska texten ”Där himlen töat fram”.

Och så är det Fars dag igen

På Fars dag förra året fick jag av hustrun, som har skarp blick för när det behövs, ett löfte om en del nya kläder – i presenten ingick att hon inte bara skulle gå med som smakråd utan också betala.

Av erfarenhet vet vi att man ska vänta till mellandagarna eller efter nyår, då många fina plagg reas. Så i dag tågade vi i väg till en favoritbutik i herrmodebranschen, normalt inte billig men nu som alltid med snygga och kvalitativt bra herrkläder, och så fick vi viss rearabatt lite i förväg. Vi har handlat där i åratal, vilket gör att vi också får god service-

Jag hittade nästan genast en elegant kostym, som jag trots det förhållandevis höga priset genast fastnade för – men den kommer i gengäld att hålla och även behålla sin passform i många år. Vi hittade också två par udda byxor i olika grå nyanser. Eftersom jag har satt kropp med inte så långa ben, måste både byxben och kavajärmar kortas, innan jag kan hämta ut dem och ta dem i bruk.

Med mig hem fick jag i alla fall två nya fina skjortor – flera av mina gamla börjar bli nötta i kragkanten och måste snart kastas.

Efter mellanlandlingar bland annat på Pressbyrån och Apoteket gick vi till en symaskinsaffär, som också reparerar symaskiner. Birgitta hade lämnat in vår gamla Hugin, en riktig trotjänare, på reparation, men affärsinnehavaren ringde här om dan och berättade, att förslitningsskadorna på den vid det här laget var så många att det skulle kosta en avsevärd summa att reparera den. Dock erbjöd han en skaplig summa i mellanskillnad, om vi köpte en ny maskin och lämnade kvar den gamla, så efter lite funderande slog Birgitta till. Den nya symaskinen kommer hon närmast att använda för att sy koltar åt det nya barnbarn som är på väg.

Vi gick också i skoaffärer för att hitta ett par bekväma och fina tofflor åt Birgitta att ta med sig till Akademiska nästa vecka, då hon ska genomgå nya undersökningar och en ny, den här gången förhoppningsvis lyckad, hjärtkonvertering. Vi hittade inga i de två skobutiker vi först besökte, men i den ena av dem inhandlade jag ett par nya, svarta lågskor för halva priset – det var rea där. I den tredje skoaffären hittade vi till slut också ett par snygga och sköna nya tofflor åt Birgitta

Men den här dagen blev som helhet ändå en uppföljning av Fars dag. Far ber att få tacka!

Kongenial Forster-filmatisering

E M (Edward Morgan) Forster (1879-1970) var en brittisk författare, en av medlemmarna i den så kallade Bloomsburygruppen i vilken ingick bland andra Virginia Woolf. På svenska har han introducerats relativt sent, bland annat i samband med de många filmatiseringarna av hans romaner. I Tidens klassikers engelska serie utgavs dock ”Där änglar vägra gå” (översättning Karin Alin) 1956, vilket i det här fallet är tidigt – men originalet, ”Where Angels Fear To Tread”, utkom redan 1905. Tyvärr har Norstedts, som numera äger Tidens förlag, försummat att nyutge och utvidga Tidens förnämliga klassikerserie.

Forster fick en renässans mot slutet av 1900-talet, och något som också verkar ha satt fart på nyutgivningen, bland annat på svenska, av Forsters sammanlagt faktiskt ganska få romaner är en serie mycket lyckade filmatiseringar under 1980- och 1990-talen. ”A Room With a view”, 1908, filmatiserades av James Ivory 1985 och utkom 2006 på svenska under titeln ”Ett rum med utsikt”. Samme Ivory filmatiserade 1992 ”Howards End” från 1910, som i översättning av Maria Ekman under samma titel gavs ut i Atlantis’ klassikerserie 1993.

James Ivory är en regissör med stark känsla för både tidsepok, människor och story, och han har i ”Howards End” liksom i den likaledes sevärda ”Återstoden av dagen” från året därpå (”The Remains of the Day”, 1993) arbetat med en rad ypperliga skådespelare, som delvis återfinns i båda filmerna: Anthony Hopkins och Emma Thompson.

I E M Forsters romaner sker ofta kollisioner mellan skilda livsstilar och miljöer, och i ”Howards End”, vars handling utspelar sig i och utanför London 1910, är motpolerna dels de tre syskonen Schlegel (med tyskt påbrå), Margaret (Emma Thompson), Helen (Helena Bonham Carter) och Tibby (Adrian Ross-Magenty), dels familjen Wilcox, Henry (Anthony Hopkins), makan Ruth (Vanessa Redgrave) och sönerna Paul (Joseph Bennett) och Charles (James Wilby).

I filmens början lär vi känna miljöerna och människorna: bland annat för slumpen (i form av ett paraply på villovägar) samman de här familjerna, och lillasyster Helen och familjen Wilcox’ yngste son, men det förhållandet tar snart slut. Mamma Wilcox hinner dock fatta sympati för schleglarna, och innan hon dör, testementerar hon familjens lantställe Howards End till storasyster Schlegel; dock väljer familjen Wilcox att bortse från det i hast nedtecknade testamentet och bränner det.

Ödet, eller vad det nu är, för ändå de här familjerna samman, för Mr Wilcox faller för Margaret, friar och får ja.

Under själva bröllopsfesten träder, genom den godhjärtade Helens förmedling, paret Bast, Leonard (Samuel West) och Jacky (Nicola Duffett) in i huvudhandlingen. Vi har mött honom tidigare i filmen, när han – efter ett, som det visade sig, dåligt råd från Mr Wilcox, bytte jobb från en bank från en till en annan, med påföljden att han blev arbetslös. Margret bönar hos sin nye make för den arbetslöse Bast – men så visar det sig att Mrs Bast en gång i världen, kanske av fattigdom och olyckliga omständigheter, har tvingats vara älskarinna åt Mr Wilcox, och då är det kört, med moraliska argument från hans sida och allting. Det här är ett stycke engelskt överklasshyckleri, som man åtminstone kan hoppas var vanligare på den tid filmen och boken tilldrar sig i.

Till storyns många förvecklingar hör också att Leonard, som Helen även fortsatt försöker hjälpa, under en roddtur gör henne med barn, något som hon försöker dölja bland annat genom upprepade resor till Tyskland.

När Helen trots att Henry Wilcox har förbjudit det, ändå gör ett kort besök i sommarhuset Howards End, där ingen bor för tillfället, skickar han yngste sonen, Charles (James Wilby), dit och denne möter där Leonard, som har kommit för att träffa Helen. Charles slår, i en blandning av vrede och överklassarrogans, ihjäl Leonard med ett svärd som hänger på väggen. Han fängslas för dråp.

Till sist landar filmhandlingen på Howards End nästa sommar. Helen har fött sitt barn, och Henry skriver ett nytt testamentet i vilket han villfar den första hustruns, Ruths, vilja: Howsards End ska ärvas av hans nuvarande hustru Margaret.

Sherlock Holmes och morden i Bäverns gränd

Redan 1997 gjorde John Fiske tillsammans med sin gamle följeslagare Paul Kessel en uppsättning av sin ”Morden i Bäverns gränd”.

Den såg jag aldrig, men jag och Birgitta såg i går den publikdragande pjäsen på Uppsala stadsteaters lilla scen. Det vill säga, huvuddelen av föreställningen genomfördes på Lilla scenen, men det började med att publiken samlades för middag – fläskfilé och potatissallad – i lokalen bakom baren på andra sidan av foajén, och där fick vi också några smakprov på vad den aktuella ensemblen kan, inklusive att gissa på vem av dem som spelade en nyckelroll i pjäsen.

Sen förflyttade vi oss alltså till Lilla scenen.

Den som väntade sig att vi där genast skulle kastas in i ett mysterium à la Conan Doyle fick tji. Hela första akten genomfördes, scen för scen, som metateater, där ensemblen stod i centrum. Utgångspunkten var att regissören och manusförfattaren John Fiske inte hade levererat något manus och inte heller, trots väntan dag efter dag, dök upp – detta för att han hade haffats av tullen för försök till knarksmuggling.

Det här blir alltså ett slags metateater, bitvis rolig men kanske ändå proportionellt lite för utdraget, eftersom det tar den ena av de två akterna. Men kvickheterna och allusionerna på aktualiteter – några av dem uppebart inlagda efter den fösta versionen av den här pjäsen – haglar. Den ukrainske regissören Andrej Zholdak, vars våldsamheter vi nyligen fick uppleva på Stadsteatern, figurerar, och även en polismästare med namnet Lindberg förekommer, helt naturligt eftersom handlingen har fokus på brott i skuggan av sex. I den delen av handlingen figurerar även en sexgalen kung, Oscar II eftersom det handlar om Sherlock Holmes tid, men det är klart att pjäsen sedan den uruppfördes på den här punkten har fått förnyad aktualitet.

Andra akten startar visserligen på Baker street i London men snart nog befinner sig Sherlock Holmes i skepnad av Gustav Levin tillsammans med sin trogne vapendragare Dr Watson i Uppsala, i för uppsalapubliken åtminstone identifierbara miljöer. Detta, plus det faktum att andra aktens Sherlock Holmes-historia både har drag av pastisch och distanserad komedi, gör att den lokala publiken är road – jag har noterat att inte alla stockholmsrecensenter är lika förtjusta.

Jag kan förstå invändningarna, men teater måste väl inte bara oroa – den kan också få lov att roa, särskilt om det lätta tonfallet bärs upp av en ensemble, utöver Gustav Levin även Crister Olsson, Mathias Olsson, Helena Thornqvist och Andreas Björkholm, som är med på noterna.

Tankar på bröllopsdagen

Birgitta och jag har varit ett par sen 1964. I 22 år bodde vi först tillsammans utan att vara gifta och hann under den tiden få våra två gemensamma barn.

Jag hade väl egentligen aldrig tänkt gifta mig, men Birgitta övertygade mig om att det kanske var ett mer praktiskt alternativ av trygghetsskäl, inte minst ekonomiska sådana.

Så vi kom överens om att gifta oss utan några särskilda krusiduller; vi växlade inte ens ringar. Vigselceremonin ägde rum i rådhusrätten i Uppsala den 17 januari 1986. Jag minns fortfarande hur förvånade de inkallade vittnena ur personalen såg ut, när de upptäckte att det var Birgitta vars vigsel de skulle bevittna.

Vigselakten ägde rum en fredagseftermiddag, efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 vi båda hade deltagit i, Birgitta som ledamot och jag som partitjänsteman. Jag minns att vi sen från Stockholm tog ett tåg, som gick till Sala, så vi hade sällskap i vagnen av Lena Hjelm-Wallén, som hade varit på samma sammanträde och anmärkte att vi var ovanligt prydligt klädda. Men inte heller för henne avslöjade vi, vad vi skulle göra. Efteråt – när vårt giftermål blev känt – placerade min vän Bo Krogvig följande nyhet på Aftonbladets Folk i farten: Birgitta Dahl och Enn Kokk har gift sig och har nu åkt på bröllopsresa, Birgitta till Afrika och Enn till Finland. Resorna och resmålen stämmer, även om syftena med dem var helt andra.

På hemvägen efter vigseln köpte jag blommor till Birgitta, men det är i och för sig inte så ovanligt. Jag har i årtionden gjort det nästan varje veckohelg. Däremellan brukar hon köpa hem blommor till helgen.

Vi gjorde alltså inte själva något stort nummer av vårt giftermål. Först efteråt ringde vi våra mammor och berättade. Min mamma, som sa ”Det var då på tiden!” när hon fick höra nyheten, berättade själv sen att hon hade gått till jordkällaren i Juniskär och hämtat upp en flaska hemgjort rödvinbärsvin och firat lite.

Hemma hos oss väntade oss det allra finaste den här dagen. Även om vi själva inte tyckte att det var någon stor sak att vi gifte oss, var uppenbarligen våra barn, de enda som i föväg hade fått veta vad som skulle ske, lite mer upphetsade.

Så de hemmavarande, Kerstin och Matti, hade faktiskt ordnat en liten bröllopsfest åt sina föräldrar. Kerstin, med av iver och välvilja blossande kinder, hade anrättat något av det bästa hon visste, pizza, som bröllopsmiddag åt sina föräldrar.

Det är en av de finaste måltider jag har fått i mitt liv!

Det här är längesen nu, och Birgitta och jag har alltså levt samman ännu långre, i 48 år.

Det är en lång tid, och jag är glad över att jag förhoppningsvis har kvar ännu ett antal år tillsammans med Birgitta.

Det betyder inte att jag pekar finger åt alla dem som inte klarar av att leva i livslånga äktenskap – Birgitta har ju för övrigt, innan det blev jag, varit gift med en annan man under sina unga år. Och som tröst åt andra kan jag väl bekänna att heller inte vårt liv alltid bara har varit en dans på rosor. Livet ger en sina törnar – men i bästa fall lär man sig något av sina erfarenheter. En av nycklarna till ett långvarigt äktenskap är väl dessutom också att man lyckas inse att den man lever ihop med inte är en kopia av en själv utan har egna intressen och egenheter, ibland rent av sidor som man måste överse med, vilket senare inte ska tolkas som att man själv måste anse sig vara en perfekt människa.

I kväll, alltså på bröllopsdagen, ska vi gå på Uppsala stadsteater och se John Fiskes ”Morden på Bäverns gränd”. Under senare år har jag brukat bjuda ut hustrun på restaurang på bröllopsdagen, men i det här fallet inleds föreställningen med att publiken äter middag.

Vi utnyttjar en julklapp från sonen, Matti, och hans sambo Karin, ett presentkort till Uppsala stadsteater.

Karin – Matti och hon är förlovade sen en semesterresa tidigare i år till New York – gav oss hembakt hårdbröd i julklapp, ett jättegott frukostbröd som jag har börjat äta nu när Mattis kumminbröd och Kerstins estniska surbröd är slut.

I söndags var vi hembjudna till Karins föräldrar, liksom Karin och Matti boende på Stockholms Söder – Karin har faktiskt bott nästan hela sitt liv på Söder.

Vi har träffats förut, men nu fanns det ytterligare en anledning: Karin och Matti väntar barn i vår; Karins mage visar numera mycket tydligt vad som är på gång, så jag spräcker inte någon nyhet. Det är inte vårt första barnbarn, men det är Karins och Mattis första barn och Lennarts och Lenas allra första barnbarn.

Lenas afrikanska gryta var mycket god, och samtalet runt matbordet var mycket hjärtligt, vare sig vi pratade om nära ting eller om politik. Och utsikten från deras högt belägna lägeenhet var fantastisk.

Det känns alltid förhoppningsfullt när det visar sig, att den familj ens barn har gift in sig i också består av likasinnade människor, som man faktiskt gärna vill träffa.

Men framför allt är det bra för den där lilla som ännu inte har kommit till världen att hamna i en stor familj med förgreningar på både mammans och pappans sida, människor som kommer att älska och stötta henne under hennes livs äventyr.

Socialdemokraterna och Ryska partiet i Estland på väg att gå samman

De estniska Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, fortsätter att växa. På deras hemsida har jag de senaste dagarna kunnat läsa om bildandet av ytterligare en partiavdelning och om ytterligare en lokalt framstående representant för det sönderfallande landsbygdspartiet Rahvaliit (Folkunionen) som har gått över till Socialdemokraterna.

Man får intrycket av ett parti, som växer över hela Estland.

Förhandlingarna med Vene erakond Eestis (Ryska partiet i Estland) ser också ut att ända i ett enande ganska snart. Partiernas ledningar är överens, och överenskommelsen ska nu bekräftas, först av VEEs kongress den 29 januari, därefter av SDEs partiråd den 19 februari.

Enligt överenskommelsen kommer VEEs ordförande Stanislav Tserepanov att få en post som vice ordförande i SDE, och i ledningen för det sammanslagna partiet – formellt uppgår VEE i SDE – väljs ytterligare tre VEEare in.

Ledningarna för båda partierna uttalar att den här fusionen ska ses som ett viktigt steg i att ända de gamla motsättningarna mellan esterna och den relativtr stora ryska minoriteten i Estland.

Den vilda jakten efter det hemliga dokumentet

Framgången med ”Fram för lilla Märta” 1945 verkar inte ha gett den ibland alltför flitige Hasse Ekman någon ro.

1948 återkom han med en film som egentligen bara till namnet är en uppföljare, ”Lilla Märta kommer tillbaka” men som, om man ser till handlingen, mer gör skäl för alternativtitlarna ”Grevinnans snedsteg” eller ”Den vilda jakten efter det hemliga dokumentet”.

Visserligen återkommer Stig Järrel i kvinnokläder, som dels kocken Sture Letterström, dels journalisten Märta Letterström, ett trick som dessutom fördubblas: Hasse Ekman spelar själv fänrik Kurt Svensson, i en del av filmen utstyrd som fröken Elvira Pettersson. Men här är det där könsbytartricket inte alls lika roligt, eftersom det bara används för att herrarna ska ta sig in i ett godsägarhushåll och, framför allt, komma i närheten av den nazistiska advokaten Peter Sonne (Douglas Håge), en förrädare som före omvändelsen hette Pettersson.

Kapplöpningen mellan militären och den lantliga svenska nazistligan om ett hemligt dokument på avvägar är svår att ta på allvar, och då syftar jag inte på att den innehåller en del farsartade inslag. Det är som om Hasse Ekman själv inte riktigt tror på sin idé: han både distanserar publiken från det mer allvarliga i ämnet genom att à la stumfilm signerad Chaplin lägga in förklarande textskyltar mellan de farsartade inslagen, dels i handlingen lägga in sådant som inte har något med huvudhandlingen att göra: ett sånginslag med Brita Borg (som spelar godsägardotter), ett farsartat inspektionsinslag med Gunnar Björnstrand som kapten och annat i den vägen.

Huvudstoryn är nipprig och krånglig, och jag har full förståelse för att regissören till slut väljer att avsluta filmen genom att inte avsluta den.

För dagens publik förefaller driften med krigstidens svenska naziser som tämligen harmlös och faktiskt inte särskilt rolig (sådant som ett antal herrar med hitlermustasch och parodi på nazistiskt agitationstal med inlån från helt andra områden). Kan det här ha känts mer träffande och djärvt 1948?