Och så är det Fars dag igen

På Fars dag förra året fick jag av hustrun, som har skarp blick för när det behövs, ett löfte om en del nya kläder – i presenten ingick att hon inte bara skulle gå med som smakråd utan också betala.

Av erfarenhet vet vi att man ska vänta till mellandagarna eller efter nyår, då många fina plagg reas. Så i dag tågade vi i väg till en favoritbutik i herrmodebranschen, normalt inte billig men nu som alltid med snygga och kvalitativt bra herrkläder, och så fick vi viss rearabatt lite i förväg. Vi har handlat där i åratal, vilket gör att vi också får god service-

Jag hittade nästan genast en elegant kostym, som jag trots det förhållandevis höga priset genast fastnade för – men den kommer i gengäld att hålla och även behålla sin passform i många år. Vi hittade också två par udda byxor i olika grå nyanser. Eftersom jag har satt kropp med inte så långa ben, måste både byxben och kavajärmar kortas, innan jag kan hämta ut dem och ta dem i bruk.

Med mig hem fick jag i alla fall två nya fina skjortor – flera av mina gamla börjar bli nötta i kragkanten och måste snart kastas.

Efter mellanlandlingar bland annat på Pressbyrån och Apoteket gick vi till en symaskinsaffär, som också reparerar symaskiner. Birgitta hade lämnat in vår gamla Hugin, en riktig trotjänare, på reparation, men affärsinnehavaren ringde här om dan och berättade, att förslitningsskadorna på den vid det här laget var så många att det skulle kosta en avsevärd summa att reparera den. Dock erbjöd han en skaplig summa i mellanskillnad, om vi köpte en ny maskin och lämnade kvar den gamla, så efter lite funderande slog Birgitta till. Den nya symaskinen kommer hon närmast att använda för att sy koltar åt det nya barnbarn som är på väg.

Vi gick också i skoaffärer för att hitta ett par bekväma och fina tofflor åt Birgitta att ta med sig till Akademiska nästa vecka, då hon ska genomgå nya undersökningar och en ny, den här gången förhoppningsvis lyckad, hjärtkonvertering. Vi hittade inga i de två skobutiker vi först besökte, men i den ena av dem inhandlade jag ett par nya, svarta lågskor för halva priset – det var rea där. I den tredje skoaffären hittade vi till slut också ett par snygga och sköna nya tofflor åt Birgitta

Men den här dagen blev som helhet ändå en uppföljning av Fars dag. Far ber att få tacka!

Kongenial Forster-filmatisering

E M (Edward Morgan) Forster (1879-1970) var en brittisk författare, en av medlemmarna i den så kallade Bloomsburygruppen i vilken ingick bland andra Virginia Woolf. På svenska har han introducerats relativt sent, bland annat i samband med de många filmatiseringarna av hans romaner. I Tidens klassikers engelska serie utgavs dock ”Där änglar vägra gå” (översättning Karin Alin) 1956, vilket i det här fallet är tidigt – men originalet, ”Where Angels Fear To Tread”, utkom redan 1905. Tyvärr har Norstedts, som numera äger Tidens förlag, försummat att nyutge och utvidga Tidens förnämliga klassikerserie.

Forster fick en renässans mot slutet av 1900-talet, och något som också verkar ha satt fart på nyutgivningen, bland annat på svenska, av Forsters sammanlagt faktiskt ganska få romaner är en serie mycket lyckade filmatiseringar under 1980- och 1990-talen. ”A Room With a view”, 1908, filmatiserades av James Ivory 1985 och utkom 2006 på svenska under titeln ”Ett rum med utsikt”. Samme Ivory filmatiserade 1992 ”Howards End” från 1910, som i översättning av Maria Ekman under samma titel gavs ut i Atlantis’ klassikerserie 1993.

James Ivory är en regissör med stark känsla för både tidsepok, människor och story, och han har i ”Howards End” liksom i den likaledes sevärda ”Återstoden av dagen” från året därpå (”The Remains of the Day”, 1993) arbetat med en rad ypperliga skådespelare, som delvis återfinns i båda filmerna: Anthony Hopkins och Emma Thompson.

I E M Forsters romaner sker ofta kollisioner mellan skilda livsstilar och miljöer, och i ”Howards End”, vars handling utspelar sig i och utanför London 1910, är motpolerna dels de tre syskonen Schlegel (med tyskt påbrå), Margaret (Emma Thompson), Helen (Helena Bonham Carter) och Tibby (Adrian Ross-Magenty), dels familjen Wilcox, Henry (Anthony Hopkins), makan Ruth (Vanessa Redgrave) och sönerna Paul (Joseph Bennett) och Charles (James Wilby).

I filmens början lär vi känna miljöerna och människorna: bland annat för slumpen (i form av ett paraply på villovägar) samman de här familjerna, och lillasyster Helen och familjen Wilcox’ yngste son, men det förhållandet tar snart slut. Mamma Wilcox hinner dock fatta sympati för schleglarna, och innan hon dör, testementerar hon familjens lantställe Howards End till storasyster Schlegel; dock väljer familjen Wilcox att bortse från det i hast nedtecknade testamentet och bränner det.

Ödet, eller vad det nu är, för ändå de här familjerna samman, för Mr Wilcox faller för Margaret, friar och får ja.

Under själva bröllopsfesten träder, genom den godhjärtade Helens förmedling, paret Bast, Leonard (Samuel West) och Jacky (Nicola Duffett) in i huvudhandlingen. Vi har mött honom tidigare i filmen, när han – efter ett, som det visade sig, dåligt råd från Mr Wilcox, bytte jobb från en bank från en till en annan, med påföljden att han blev arbetslös. Margret bönar hos sin nye make för den arbetslöse Bast – men så visar det sig att Mrs Bast en gång i världen, kanske av fattigdom och olyckliga omständigheter, har tvingats vara älskarinna åt Mr Wilcox, och då är det kört, med moraliska argument från hans sida och allting. Det här är ett stycke engelskt överklasshyckleri, som man åtminstone kan hoppas var vanligare på den tid filmen och boken tilldrar sig i.

Till storyns många förvecklingar hör också att Leonard, som Helen även fortsatt försöker hjälpa, under en roddtur gör henne med barn, något som hon försöker dölja bland annat genom upprepade resor till Tyskland.

När Helen trots att Henry Wilcox har förbjudit det, ändå gör ett kort besök i sommarhuset Howards End, där ingen bor för tillfället, skickar han yngste sonen, Charles (James Wilby), dit och denne möter där Leonard, som har kommit för att träffa Helen. Charles slår, i en blandning av vrede och överklassarrogans, ihjäl Leonard med ett svärd som hänger på väggen. Han fängslas för dråp.

Till sist landar filmhandlingen på Howards End nästa sommar. Helen har fött sitt barn, och Henry skriver ett nytt testamentet i vilket han villfar den första hustruns, Ruths, vilja: Howsards End ska ärvas av hans nuvarande hustru Margaret.