Hos Lennart Källströmer på 75-årsuppvaktning

Många av mina gamla vänner har bott på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, på Sturegatan i Uppsala. Jag var själv under en kort tid medlem av Studenternas Helnykterhetssällskap, SHS, vilket inte var någon uppoffring, eftersom jag under mina tidiga universitetsår var helnykterist. Men ska jag vara ärlig, var det en annan sak som fick mig att bli medlem: När studentföreningarna, bland dem socialdemokratiska Laboremus, som jag var ordförande för, hade recentiorsmottagning på universitetet i början av höstterminen 1960, fanns också SHS på plats i skepnad av sin nya ordförande Anna-Greta Leijon, och vi beslöt på stubinen att gå in som medlemmar i varandras föreningar.

Varken Anna-Greta eller jag är numera helnykterister, men båda är fortfarande socialdemokrater.

Nu är fler av de helnyktra studenterna på Arken intressanta av samma skäl. Anna-Gretas företrädare som ordförande i SHS hette på den tiden Birgitta Kettner; senare känd under sitt flicknamn, Birgitta Dahl. Även hon gick med i den socialdemokratiska studentföreningen, och dessutom flyttade vi så småningom ihop, gifte oss till och med.

Laboremiterna på Arken var många och aktiva, och vi brukade ibland skoja om att Laboremus hade en särskild avdelning där. Jag har tidigare i ett annat sammanhang listat en rad av dem – några av dem, till exempel Björn Kumm och Hans O Sjöström, hör fortfarande till mina vänner och brukar då och då skriva kommentarer här på bloggen.

I dag har jag och Birgitta varit på 75-årsmottagning hos en före detta arkabo, Lennart Källströmer, numera tillsammans med hustru Inger Lindqvist, givetvis också hämtad på Arken, boende på Hällbygatan (ganska nära Jumkilsgatan, där jag bodde under min första tid i Uppsala). Lennart har jag under många år mött bland annat som nykterhetsrörelsens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, där jag själv representerade Kulturnämnden och Uppsala kommun. Lennart har universitetsmeriter – bland de övriga gästerna fanns Universitetets förre rektor, Bo Sundqvist – men jag skulle ändå främst vilja framhålla hans tillhörighet till nykterhetsrörelsen, ja folkrörelsesfären. Det var också ett nöje att, innan vi gick, under hans guidning ta del av innehållet i hans bokhyllor, där det till exempel fanns en stor avdelning lyrik.

Påfallande många av dem som kom till mottagningen var gamla arkabor, inte samtliga i dag helnykterister, men Lennart håller den gamla stilen, så det serverades ingen alkohol. Själv drack jag tranbärsdricka.

För övrigt hade den här födelsedagsbjudningen karaktären av knytkalas. Många av gästerna, särskilt de kvinnliga, hade lämnat mycket välsmakande bidrag till en kall och riklig buffé.

Bland gästerna fanns en rad arkabor som jag känner igen men i ungdomsåren inte kände närmare. Men där fanns också sådana som har hört till Birgittas och, lite senare, även mina vänner: Käthe Elmgren, som under måltiden satt mitt emot oss, är det kanske främsta exemplet; med henne och hennes familj har vi med ibland ojämna mellanrum haft kontakt genom åren. Och i Öregrund brukar vi träffa ett par som var ett par redan på Arken, Inger och Sigvard Nilsson.

Skjuts dit och hem fick vi av Bengt Kettner, Birgittas första man, som sedan länge lever sitt liv med en annan gammal arkabo, Inger Grandell, en av dagens festkommitterade. Bengt och Inger är med i samma socialdemokratiska förening som jag och Birgitta, den i Svartbäcken. Och om vi ska hålla oss till just partivänner, fanns också Leni Björklund, gammal arkabo även hon, med bland gästerna.

Många av oss som var där har, som jag tidigare antydde, avfallit från nykterheten, men jag har stor respekt för nykterhetsrörelsen, så jag tänker inte avsluta med någon skål för jubilaren.

Om frukost, dock inte på Tiffany’s

Under mina många arbetsår i Stockholm, när jag på vardagarna skulle hinna med sjutåget, slarvade jag ofta med frukosten. Det ska man inte göra. Frukosten är dagens kanske allra viktigaste måltid.

Jag tog igen det jag förlorade på lördags- och söndagsmorgnarna och under semestrarna i sommarhuset i Öregrund: köpte på Saluhallen de fredagar då jag arbetade i Stockholm ofta tre sorters mjukt bröd, varav två alltid var estniskt surbröd och kumminbröd, och så handlade jag många olika goda pålägg i Konsum på Sveavägen; under semestrarna var det varor från Konsum i Öregrund som gällde.

En av de största vinningarna med pensionärslivet är att man normalt både kan sova ut och sen i lugn och ro äta frukost. Jag hör till den där typen som aldrig äter frukost på sängen eller i morgonrock – jag vill vara nyrakad och nyduschad och ha klätt på mig, innan jag sätter mig vid frukostbordet. Och sen vill jag sitta där i lugn och ro till dess att jag har läst ut den sista av våra tre morgontidningar – ofta tar jag dock kulturdelen av Dagens Nyheter plus en kopp kaffe med mig till länstolen i vardagsrummet och avslutar frukosten där, ibland vid tiden för det andra betraktar som lunchtid.

Mina frukostar är numera inte så lukulliska som de ibland var förr på lördagar och söndagar och under semestertid. Som diabetiker har jag fått lära mig att äta nyttigt och att sprida kaloriintaget mer jämnt över dagen.

Just morgonkaffet gav mig inte heller tidigare några problem av den typen: Jag slutade i mycket unga år att använda socker till kaffet.

Men jag håller igen på smörgåsarna och påläggen. Det blir en hård och en mjuk – OBS! inte sötat mjukt bröd – macka med lättmargarin och pålägg, oftast något tunt köttpålägg. Till mackorna dricker jag ett litet glas mager – bara 0,5 procent fett – Verum hälsofil och så ett litet glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött.

När det gäller mjukt bröd har jag allt sedan jul först gjort slut på dottern Kerstins hembakta estniska surbröd och sen sonen Mattis likaledes hembakta bröd. Det senare har legat skivat i frysen, och jag har varje förmiddag plockat fram någon skiva som jag har värmt upp i brödrosten och sen ätit med lite av värmen rinnigt margarin. Kerstins surbröd har gång på gång fått mig att tänka på det mörka estniska bröd min mamma bakade när jag var liten.