Tankar på bröllopsdagen

17 januari 2012 13:45 | Mat & dryck, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Birgitta och jag har varit ett par sen 1964. I 22 år bodde vi först tillsammans utan att vara gifta och hann under den tiden få våra två gemensamma barn.

Jag hade väl egentligen aldrig tänkt gifta mig, men Birgitta övertygade mig om att det kanske var ett mer praktiskt alternativ av trygghetsskäl, inte minst ekonomiska sådana.

Så vi kom överens om att gifta oss utan några särskilda krusiduller; vi växlade inte ens ringar. Vigselceremonin ägde rum i rådhusrätten i Uppsala den 17 januari 1986. Jag minns fortfarande hur förvånade de inkallade vittnena ur personalen såg ut, när de upptäckte att det var Birgitta vars vigsel de skulle bevittna.

Vigselakten ägde rum en fredagseftermiddag, efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 vi båda hade deltagit i, Birgitta som ledamot och jag som partitjänsteman. Jag minns att vi sen från Stockholm tog ett tåg, som gick till Sala, så vi hade sällskap i vagnen av Lena Hjelm-Wallén, som hade varit på samma sammanträde och anmärkte att vi var ovanligt prydligt klädda. Men inte heller för henne avslöjade vi, vad vi skulle göra. Efteråt – när vårt giftermål blev känt – placerade min vän Bo Krogvig följande nyhet på Aftonbladets Folk i farten: Birgitta Dahl och Enn Kokk har gift sig och har nu åkt på bröllopsresa, Birgitta till Afrika och Enn till Finland. Resorna och resmålen stämmer, även om syftena med dem var helt andra.

På hemvägen efter vigseln köpte jag blommor till Birgitta, men det är i och för sig inte så ovanligt. Jag har i årtionden gjort det nästan varje veckohelg. Däremellan brukar hon köpa hem blommor till helgen.

Vi gjorde alltså inte själva något stort nummer av vårt giftermål. Först efteråt ringde vi våra mammor och berättade. Min mamma, som sa ”Det var då på tiden!” när hon fick höra nyheten, berättade själv sen att hon hade gått till jordkällaren i Juniskär och hämtat upp en flaska hemgjort rödvinbärsvin och firat lite.

Hemma hos oss väntade oss det allra finaste den här dagen. Även om vi själva inte tyckte att det var någon stor sak att vi gifte oss, var uppenbarligen våra barn, de enda som i föväg hade fått veta vad som skulle ske, lite mer upphetsade.

Så de hemmavarande, Kerstin och Matti, hade faktiskt ordnat en liten bröllopsfest åt sina föräldrar. Kerstin, med av iver och välvilja blossande kinder, hade anrättat något av det bästa hon visste, pizza, som bröllopsmiddag åt sina föräldrar.

Det är en av de finaste måltider jag har fått i mitt liv!

Det här är längesen nu, och Birgitta och jag har alltså levt samman ännu långre, i 48 år.

Det är en lång tid, och jag är glad över att jag förhoppningsvis har kvar ännu ett antal år tillsammans med Birgitta.

Det betyder inte att jag pekar finger åt alla dem som inte klarar av att leva i livslånga äktenskap – Birgitta har ju för övrigt, innan det blev jag, varit gift med en annan man under sina unga år. Och som tröst åt andra kan jag väl bekänna att heller inte vårt liv alltid bara har varit en dans på rosor. Livet ger en sina törnar – men i bästa fall lär man sig något av sina erfarenheter. En av nycklarna till ett långvarigt äktenskap är väl dessutom också att man lyckas inse att den man lever ihop med inte är en kopia av en själv utan har egna intressen och egenheter, ibland rent av sidor som man måste överse med, vilket senare inte ska tolkas som att man själv måste anse sig vara en perfekt människa.

I kväll, alltså på bröllopsdagen, ska vi gå på Uppsala stadsteater och se John FiskesMorden på Bäverns gränd”. Under senare år har jag brukat bjuda ut hustrun på restaurang på bröllopsdagen, men i det här fallet inleds föreställningen med att publiken äter middag.

Vi utnyttjar en julklapp från sonen, Matti, och hans sambo Karin, ett presentkort till Uppsala stadsteater.

Karin – Matti och hon är förlovade sen en semesterresa tidigare i år till New York – gav oss hembakt hårdbröd i julklapp, ett jättegott frukostbröd som jag har börjat äta nu när Mattis kumminbröd och Kerstins estniska surbröd är slut.

I söndags var vi hembjudna till Karins föräldrar, liksom Karin och Matti boende på Stockholms Söder – Karin har faktiskt bott nästan hela sitt liv på Söder.

Vi har träffats förut, men nu fanns det ytterligare en anledning: Karin och Matti väntar barn i vår; Karins mage visar numera mycket tydligt vad som är på gång, så jag spräcker inte någon nyhet. Det är inte vårt första barnbarn, men det är Karins och Mattis första barn och Lennarts och Lenas allra första barnbarn.

Lenas afrikanska gryta var mycket god, och samtalet runt matbordet var mycket hjärtligt, vare sig vi pratade om nära ting eller om politik. Och utsikten från deras högt belägna lägeenhet var fantastisk.

Det känns alltid förhoppningsfullt när det visar sig, att den familj ens barn har gift in sig i också består av likasinnade människor, som man faktiskt gärna vill träffa.

Men framför allt är det bra för den där lilla som ännu inte har kommit till världen att hamna i en stor familj med förgreningar på både mammans och pappans sida, människor som kommer att älska och stötta henne under hennes livs äventyr.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^