2011 års Olof Palme-pris till Lydia Cacho och Roberto Saviano

Olof Palme-priset är arbetarrörelsens största pris, 75.000 USD, och delas sedan 1987 årligen ut till personer som har gjort insatser i Olof Palmes anda. Priset delas ut i anslutning till Olof Palmes fördelsedag den 30 januari; i år skedde prisutdelningen i fredags, den 27 januari.

Årets pristagare, mexikanskan Lydia Cacho och italienaren Roberto Saviano, har båda, med risk för sina egna liv, gjort stora insatser för att bekämpa kriminella nätverk. Cacho har bekämpat korruption, också bland politiker, pedofilnätverk, trafficking och kvinnoförtryck. Saviano har skrivit om maffiaorganisationen Camorran. Priset de båda får betala för sitt engagemang är ständigt dödshot – heder åt människor som vägrar att tiga och blunda!

Prismotiveringarna lästes upp av Palmefondens ordförande Pierre Schori och prisen överlämndes, med ytterligare några personliga ord, av Lisbet Palme; även paret Palmes söner var som vanligt närvarande. Efter prisceremonin frågades de båda pristagarna ut av Titti Nylander, som behärskar också italienska, det språk Saviano känner sig tillräckligt hemma på – Cacho talar flytande vårt universalspråk, engelska. Prisceremonin ramades in med ett par fina sångnummer av Titiyo.

Efteråt blev det konkurrens om uppmärksamheten.

Bland de närvarande gästerna i publiken fanns, som alltid, den socialdemokratiska partiledningen och ett antal mycket kända partiveteraner, dock tyvärr inte min hustru som är hemma på tillfällig permission från Akademiska. Bland de här ledande partivännerna fanns förstås också den alldeles nyvalde (på partistyrelsemöte tidigare samma dag) partiordföranden Stefan Löfven.

När det värsta fotoståhejet hade lagt sig och jag hade gått in i lokalen där gästerna bjöds på snittar, frukt och ett glas vin, stötte jag på Stefan i vimlet. Jag tillhör en lite äldre generation, så jag känner honom inte närmare, även om vi har träffats och hälsat, men han stannade till när han fick syn på mig, och jag tryckte då hans hand och önskade honom lycka till, vilket jag verkligen menar – nu behöver både han och vårt sargade parti uppslutning och god vilja.

I övrigt träffade jag en mängd forna arbetskamrater och goda vänner – hann också för dem och flera av partiveteranerna förklara varför Birgitta inte kunde vara med i dag. Jag fick mängder av hälsningar med mig hem.

Bland dem jag träffade fanns också några som själva har varit med om hela karusellen kring först Juholts avgång, sedan delaktiga i beslutet att låta budet gå till Löfven. Med en av dessa, till vilken jag sedan gammalt har en förtrolig relation, fick jag också ett intressant samtal om läget i vårt parti. Men vad som sas där är inget för era öron.

Mycket hörvärd konsert

Eftersom Birgitta var tillhållen av Akademiska att ta det lugnt och hålla sig hemma, var jag för första gången på länge ensam på torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus. Tråkigt för Birgitta, för det blev en mycket hörvärd konsert, och då inte bara för mig, detta för att programmet inleddes med ett nyskrivet verk av en estnisk kompositör.

Kompositören, Helena Tulve, född 1972, var för övrigt själv närvarande, när hennes ”Anastacia” (2011), ett gemensamt beställningsverk från Uppsala kammarorkester och Estlands nationalorkester, fick sitt första svenska uppförande.

De estniska benämningarna på verkets två satser för tanken till ett ökenlandskap och längtan efter vatten, och ”Anastacia” är mycket riktigt en ökenväxt, även benämnd Jerikos ros. Runt den finns visserligen en kristen symbolik, men enligt vad jag har läst mig till knyter Tulve snarare an till sufismen.

Nu är jag för egen del egentligen inte särskilt road av den sortens tolkningar av musik; för min del räcker det att verket, med både dissonanser och mer harmoniska partier, väckte min nyfikenhet på mer av Tulve.

Uppsala kammarorkester har ju Tulves (och min) landsman Paul Mägi som huvuddirigent, men vid det här tillfället leddes orkestern av en annan est, Olari Elts, normalt förste gästdirigent hos Helsingforsfilharmonikerna. Det är fantastiskt roligt att det mycket vitala estniska musiklivet på det här sättet och på många andra sätt under senare år har blivit en närmast självklar del av det nordiska musiklivet.

Elts’ och kammarorkesterns framförande av Felix Mendelssohns (1809-1847) mycket välkända ”Konsert för violin och orkester” i E-moll (1844, och premiärspelad året därpå) – de flesta av oss som regelbundet lyssnar på klassisk musik känner till exempel omedelbart igen temat i verkets inledande allegro molto apassionato – var förvisso mycket hörvärt, men det som här överglänste allt annat var den tyska violinisten Viviane Hagners virtuosa spel på en Sasserno Stradivarius från 1717. Så hon spelade, till exempel i den avslutande allegro molto vivace!

Efter pausen återkom kammarorkestern i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 7” i A-dur (1813). Liksom publiken gjorde vid uruppförandet, jublade jag särskilt åt andra satsen, ett allegretto, ursprungligen tydligen planerad som andante.