Jelena Guro, en tidig futurist

I den till Lyrikklubben knutna Lilla serien utgavs i slutet av 2011 ett urval poesi av Jelena Guro, ”Himlens kamelföl” (Ellerströms).

Jelena Guro (1871-1913) är en så pass okänd rysk poet, att tanken ett ögonblick föresvävar mig att hon kunde vara en uppfinning av översättaren Mikael Nydahl: Var verkligen Pablo Picasso, som förekommer i en dikt, känd för henne? Men jo, han hade redan hunnit skapa sig ett namn under de där få åren före hennes död, då hon hann ge ut sina dikter.

Jag söker information om henne, också mot bakgrund av att hennes lyrik i stor utsträckning har karelska motiv och referenser – till exempel finns ”Kalevala” där. Jo, hon föddes i Sankt Petersburg och dog i leukemi – Edith Södergran med vilken hon har en del likheter dog i lungtuberkulos – i Uusikirkko. Huruvida detta också betydde att hon talade finska och/eller varianten karelska vet jag inte. Däremot får jag i mina efterforskningar fram att hon hade franskt påbrå. Men sammantaget om detta ämne: Sankt Petersburg och delar av det omgivande Karelska näset var under hennes tid en ganska märklig, mycket språk- och nationsblandad miljö. Hon publicerade sig hur som helst på ryska.

De egentliga ryska futuristerna, Velimir Chlebnikov och andra, som hon mycket riktigt kom att samarbeta med, kring tidskriften ”Tranan”, hör till en yngre generation, så i egenskap av futurist är hon något av en early bird.

Men hon är inte alldeles lätt att sätta etikett på. Som jag har sett Håkan Sandell skriva, finns det också ett björlingskt, impressionistiskt drag hos henne. Men Gunnar Björlings poesi är ännu mer avskalad och minimalistiskt än det här:

Juni

Djupt, så djupt är det blå.
Full är skogen av värme.
Och det hängande barrverkets töcken
klingar lätt
av sömn.
Djup, så djup barrskogen står.
Full av värme
och glädje
och töcken
och extas.

När jag läser Jelena Guros lyrik, slås jag av att det hon skriver i vissa avseenden vittnar om kunskap om den natur som finns i flera av dikterna – mjölon till exempel känner inte många till som inte har varit ute i nordiska bärskogar. Samtidigt har blommorna inga namn – de reduceras till sina färger. Kanske kan detta ha att göra med att hennes make var målare, alltså bildkonstnär. Det här måleriska draget finns på flera håll i den här urvalsvolymen, till exempel i den långa prosalyriska texten ”Där himlen töat fram”.