Arvo Pärt, redan med en plats bland klassikerna

Den estniske kompositören Arvo Pärt (född 1935) är rätt så unik som kompositör i vår egen tid: Hans verk spelas i konserthallar runt om i världen. Skivor med hans musik ges ut av stora och välrenommerade Deutsche Grammophon, och i skivaffärerna hittar man skivor med verk av Pärt tillsammans med de stora mästarnas skivor. Det är ingen djärv gissning, att hans musik kommer att leva vidare och han själv räknas till de stora kompositörerna.

Vår skivsamling rymmer redan en mycket stor del av hans verk, somt i olika inspelningar. Nu hittade jag ytterligare en skiva med hans musik och gav den i julklapp åt Birgitta; vi har i kväll lyssnat oss igenom den. CDn rymmer tre verk, ”Tabula rasa”, ”Fratres” och ”Symphony No 3” (Deutsche Grammophon 457 647-2, 1999). De som spelar är Göteborgs symfoniker under ledning av Pärts (och min) landsman Neeme Järvi.

Göteborgssymfonikerna spelar på den här skivan den mest framträdande rollen i tredje symfonin från 1971, således skriven under hans tidiga period, som sträcker sig fram till mitten av sjuttiotalet. Också där hittar man den andlighet, som är så karaktäristisk för Pärts skapande, men den konstnärliga kris som Pärt drabbades av i mitten av detta decennium förde hans musik till nya höjder.

Det märks redan i ”Für Alina” (från 1976 och som inte finns med på den aktuella skivan) med sina treklanger – jag spelade den för övrigt på min brors begravning.

Men den aktuella CDn innehåller två lysande tolkningar av den nye Pärt, ”Tabula rasa” (för övrigt tillägnad violinisten Gidon Kremer) och ”Fratres”, båda från 1977. Violinsolister är, på ”Fratres”, den amerikansk-israeliske violinisten Gil Shaham, på ”Tabula rasa”, den australiska violinisten Adele Anthony och så, nu som andreviolinist, åter Gil Shaham.

Pärts musik är enligt hans egna deklarerade intentioner starkt religiös, men också jag som är helt irreligiös upplever den mycket starkt. Kanske kan den sägas innehålla drag som man hittar också i mer kyrklig musik, men musik behöver ju inte upplevas på något annat sätt än tonalt. Och Pärts musik, med dess klanger, upprepningar, kontraster i ljudbild och tempo, är något av det skönaste som finns, en både uråldrig och mycket modern musik.

Låt er inte avskräckas av det sista – lyssna själva!