I det finska presidentvalet gäller inga normala partipolitiska preferenser

23 januari 2012 15:31 | Politik | 8 kommentarer

I finländsk politik har länge tre stora partier legat runt en femtedel av väljarna vartdera: Socialdemokraterna (Suomen Sosialidemokraatinen Puolue), Samlingpartiet (Kansallinen Kokoomus) som ungefär motsvarar vårt Moderaterna, och så Centern (Suomen Keskusta). Över tid har det varierat hur de har legat i storleksordning i förhållande till varann. I det senaste riksdagsvalet (17 april 2011) blev Samlingspartiet störst med 22,3 procent), följt av Socialdemokraterna med 19,1 procent. Centern hamnade, med bara 15,8 procent, dock först på fjärde plats, och upp bland de tre stora klev i stället Sannfinländarna (Perussuomalaiset) med 19,1 procent. Sannfinländarna, under ledning av Timo Soini, är ett populistiskt parti, som i vissa avseenden liknar de högerpopulistiska partierna i öviga nordiska länder.

Socialdemokratins konstant relativt blygsamma röstandel i Finland har flera förklaringar. Ett är att Centern där, framför allt på landsbygden, har lyckats attrahera väljare, som i till exempel Sverige röstar på Socialdemokraterna. Ett annat är att Finland historiskt har haft ett mycket större kommunistparti än vi här. Dagens Vänsterförbundet (Vasemistoliitto) är mer likt Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet, men har generellt lyckats behålla en högre röstandel än sitt svenska systerparti. I 2011 års val fick Vänsterförbundet 8,1 procent.

Också De Gröna (Vihreä liitto) i Finland har, kanske för att de har varit ganska pragmatiska och deltagit i olika regeringskoalitioner, varit ett hyggligt stort (och framför allt inflytelserikt) parti. I det senaste valet fick de 8,46 procent.

Från svensk och övrig nordisk politik känner vi också igen Kristdemokraterna (Suomen Kristillisdemokraatit), som i det senaste valet fick 4,0 procent.

I Finland finns vidare ett parti, vars plattform är landets relativt stora (men krympande) svenska minoritet, Svenska folkpartiet (bland finnar känt som Suomen ruotsalainen kansanpuolue). Eftersom Socialdemokraterna har en egen svenskspråkig avdelning och får en del svenska röster, är Svenska folkpartiet huvudsakligen ett svenskspråkigt borgerligt parti, men dess policy är att alltid ställa upp för att landet ska kunna få majoritetsregering, detta oavsett om statsministern hämtas från Socialdemokraterna eller från Samlingspartiet eller Centern.

Flera av de här mindre partierna har också i presidentvalen, som är dagens egentliga ämne – första omgången av presidentvalet hölls i går – då och då avstått från att ställa upp egna kandidater och i stället mer eller mindre uttryckligt stött något av de större partiernas kandidater, ibland på grund av samsyn, ibland för att det har gällt att förhindra att någon illa tåld kandidat från något av de stora partierna skulle bli vald. Man kan till exempel notera att flera socialdemokratiska kandidater, senast Tarja Halonen i två val, har lyckats bli valda till president, trots att deras parti i riksdagsvalen bara lyckas samla kring 20 procent av rösterna.

Den finska presidenten, med sina med tiden allt mer kringskurna politiska uppgifter – det senare en av förklaringarna till väljarnas trolöshet mot sina normala partipolitiska preferenser – har allt mer setts som en nationellt enande och representerande symbol, och alltså har en socialdemokratisk presidentkandidat kunnat få majoritet inte bara med hjälp av vänsterröster och gröna röster utan också röster från människor som normalt röstar borgerligt.

I det här stycket blev söndagens första valomgång i det finländska presidentvalet ett nästan oslagbart fiasko för Socialdemokraternas kandidat, Paavo Lipponen. Han är en veteran i finsk politik – har varit partiordförande, statsminister med mera – men det stod tidigt klart att han var chanslös i det här valet. I presidentvalets första omgång fick han bara 6,7 procent och slogs därmed ut. Han har redan deklarerat att han nu kommer att lämna politiken.

Jag och Birgitta har känt Lipponen sedan årtionden, även om vi under senare år inte har upprätthållit kontakten. Han var en i många avseenden skicklig politiker men har säkert av många väljare uppfattats som en föredetting, som nu ville kröna sitt politiska dagsverke genom att också bli president. I en aktuell fråga – EU-frågan – har han hamnat definitivt fel: Lipponen är en EU-stridis, och finnarna har i dagens läge i EU blivit allt mer EU-kritiska.

Också Centerns Paavo Väyrynen är en föredetting, dock evigt (verkar det som) kämpande för att komma tillbaka. Länge såg det det ändå ut som att han skulle nå så långt som till att bli tvåa i första valomgången, och att han fick 17,5 procent (vilket gav honom tredjeplatsen) hade nog inte så mycket att göra med att finnarna älskar honom – men han lyckades ändå hyggligt genom att kritisera EMU och en del andra inslag i EU-samarbetet.

Den som brukar samla proteströster, både i de nämnda frågorna och i andra. är ju annars Sannfinnländarnas ordförande Timo Soini. För honom gick det i och för sig bättre än för Paavo Lipponen – Soini fick 9,4 procent – men ganska många iakttagare har samstämmigt noterat att Soini gjorde en ganska matt valrörelse. Enligt flera bedömare verkar det som om han inte riktigt längtade efter att bli just president. Några har också skrivit, att om Soini försvann till exempel till det opolitiska presidentpalatset, skulle luften gå ur hans parti som vid en pyspunka.

För flertalet av de mindre partiernas kandidater gick det inte särskilt väl, men de stal naturligtvis röster från de stora partiernas kandidater genom att ställa upp. Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki fick i alla fall ihop 5,5 procent, medan Svenska folkpartiets Eva Biaudet fick 2,7 procent och Kristdemokraternas Sari Essayah fick 2,5 procent.

Det intressanta är emellertid att De Grönas Pekka Haavisto fick 18,8 procent och därmed blev tvåa – det blir alltså han som får möta vinnaren, som vi strax ska återkomma till, i slutomgången.

Finlands gröna är intressanta bland annat så till vida att de intar en ganska pragmatisk hållning till EU och till politiskt samarbete med ganska olikartade krafter i finländsk politik. Haavisto lever helt öppet i en homosexuell relation, och vi har i media sett bilder av honom tillsammans med sin man, så de finska väljarna är helt uppenbart inte så moralkonservativa som man kunde tro av till exempel fenomenet Sannfinländarna. Jag skulle tro att han kan få en rätt stor andel av de röster som nu tillföll till exempel Socialdemokraternas respektive Vänsterförbundets kandidater, men om det räcker för att klå segraren är väl tveksamt.

Samlingspartiets Sauli Niinistö fick nämligen nästan dubbelt så många röster i första valomgången, 37 procent. Han nådde långt redan som motkandidat till Tarja Halonen i 2006 års presidentval, men inte ända fram, och nu verkar finländarna tycka att det är hans tur. Niinistö är känd för finländarna inte bara från förra presidentvalet utan också från regeringen, där han har varit justitieminister och finansminister.

Naturligtvis kan det vara så att många borgerliga väljare tycker att det nu kan vara dags för en borgerlig president, detta särskilt som hans gamla parti, Samlingspartiet, för närvarande är landets största. Men i Finland väljs man alltså till hela folkets president, och presidentens roll är som sagt mer representativ och ceremoniell är politisk. Och då spelar sådant som att Niinistö kan föra sig oklanderligt och inte har gjort bort sig en roll för vem man lägger sin röst på.

Och så finns det faktiskt ett par saker i hans privatliv, som väcker väljarnas sympati och medkänsla. Hans hustru har omkommit i en bilolycka, och han var tillsammans med två söner med om tsunamikatastrofen i Kao Lak – han och sönerna klarade sig genom att klänga sig fast i ett träd.

Även sådant kan spela en roll för utgången av det ganska personinriktade finska presidentvalet.