Fallet Juholt – och vad sker nu med socialdemokratin?

Jag hörde inte till dem som förde fram Håkan Juholts namn i processen som ledde fram till att han valdes till ordförande för Socialdemokraterna.

Men när förslaget kom, tyckte jag att att det hade många poänger, och jag tyckte att hans installationstal på partikongressen – jag var med där som inbjuden gäst – var lysande. Därefter har jag, när han med rätt eller orätt har attackerats, försvarat honom: Visst har han gjort en del tabbar, men somt har varit uppförstorat och annat kanske bara begripliga mänskliga misstag – jag vill åter igen påminna om att även andra, från andra partier, av vagheten i Riksdagens egna bidragsregler för kostnadsersättning för dubbelboende, har uppfattat dessa regler som mer generösa än de tydligen var tänkta att vara. Efter fadäsen i Storlien om en försvarspolitisk fråga – försvarspolitiken var ju hans gamla specialområde – dessutom från nära nutid, var dock loppet kört för honom.

Det här sist nämnda kan man inte skylla på någon annan än Håkan Juholt själv – Juholt har visserligen oftast hamnat värderingsmässigt rätt, men hans förmåga att minnas och sortera fakta har inte alltid varit vad det borde vara. Detta har varken regeringspartierna eller media varit sena att utnyttja, och det kan man inte säga mycket om. Ändå kunde det ha gått bättre, om Juholt kontinuerligt hade fått bättre stöd, vilket delvis är en organisatorisk fråga. Men vad värre är: hans politiska motståndare i partiet har också sett sin chans – om Juholt föll, innebar det en ny chans för partihögern. Om detta är säkert inte sista ordet sagt; jag förutsätter att det finns både statsvetare och grävande journalister som är intresserade av att gräva vidare. Märk att jag därmed inte säger att Juholt själv inte har gjort tabbar som har bidragit till hans fall.

På det rent personliga planet känner jag lika fullt stor sorg över den ände hans korta bana som partiledare fick. Jag känner honom inte själv närmare, men jag hoppas att det bland partivännerna i VU, partistyrelsen och Riksdagen finns människor som helt utan hycklande omsorg är beredda att ge honom mänskligt stöd.

Nå, det här handlar också om framtiden för vårt parti, dess kurs, styrka och framtid.

Håkan Juholt var som socialdemokratisk politiker närmast en traditionalist, men uppenbart också – vilket är karaktäristiskt för traditionalister – öppen för att pariet i vissa viktiga frågor snarare borde lägga om sin kurs en smula åt vänster (vilket också stämmer överens med partiets historiska hållning) än åt höger, och den kongress som valde honom till ordförande valde också in andra av samma slag, några av dem med tydligare vänsterprofil, i partiledningen.

Partiets kurs har därför skärpts under Juholt-tiden.

Men man måste ha klart för sig att denna lätta kantring åt vänster har möjliggjorts just av att partiledaren själv genom att dra åt det hållet har kunnat påverka den ganska sköra maktbalansen i de beslutande församlingarna åt rätt håll.

Alltså är det långt ifrån bara en personfråga (i meningen kändisskap och pesonlig utstrålning) utan i minst lika utsträckning en kursfråga, vem som väljs till partiledarposten.

I medias – framför allt kvällspressens – spekulationer figurerar redan en del namn på politiker och före detta politiker, som har attraktionskraft på läsarna, därför att de är kända eller vackra eller har mänsklig charm – men vad vet den allmänhet som tillfrågas egentligen om de här personernas åsikter?

Bland dem som av media utnämns till huvudkandidater finns också några i dag aktiva s-politiker, som hör hemma i partiets högerfalang – här skulle det vara intressant att få veta, vilka PR-byråanställda – formellt socialdemokrater men betalda av kapitalet – som har viskat vad i vilkas öron.

Själv kan jag bara säga att om någon av de här människornas favoriter – jag säger inga namn – skulle bli ny socialdemokratisk partiledare, så kommer den tendens vi redan har sett i en i dag publicerad opinionsundersökning att förstärkas. Socialdemokrater som aldrig tidigare i sitt liv har kunnat rösta på Vänsterpartiet eller dess olika föregångare kommer att hellre lägga sin röst på Jonas Sjöstedt än på någon högersosse.