Ett utdraget farsdagsfirande

13 november 2011 16:57 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 1 kommentar

Vi skulle gå på Reginateatern i fredags, och som så ofta i samband med teaterbesök beslöt vi att äta middag ute.

Birgitta beställde bord på näraliggande Hambergs, och när vi – efter att hon hade hämtat biljetterna på Regina – hade fått vårt bord på Hambergs, förklarade hon att detta var min farsdagsmiddag – hon bjöd och lät mig välja mat. Jag valde sejrygg, och det visade sig vara ett utmärkt val.

Hambergs ligger verkligen i centrum, vid Fyristorg, och både det och deras fina fisk- och skaldjursmeny gör att där ofta är fullt. Man sitter nära varann, och kvinnorna vid bordet bredvid, som skulle gå och se ”Mefisto” på Stadsteatern, pratade också med framför allt Birgitta. Och så dök Cecilia Wikström upp, vår lokala folkpartistiska EU-parlamentariker, och ville hälsa och växla några ord – henne känner vi sedan länge. Uppsala har, trots sina storstadsambitioner, kvar mycket av sin småstadskaraktär.

På Reginateatern hälsades vi välkomna av en annan gammal bekant, teaterchefen Paul Kessel. För min del har jag lärt känna honom framför allt genom kulturnämnden, där jag satt för (S) i två perioder. Han lotsade in oss i salongen, i vars främre del man den här gången fick sitta vid småbord – inne i salongen fanns också en bar, där man kunde köpa vin. Också i den här publiken fanns det bekanta till oss, bland annat några partivänner (och några partifiender).

På scenen stod snart finska The Werner Bros. med sin Skiffle Show. Skiffle fordrar ju tvättbräde, och det fanns där, men det myckna ljudet åstadkom de även med gitarr och andra stränginstrument och så förstås frejdigt framförd sång. En kvinna, Kirsi Laamanen, omgavs av Matti Juhani Ruponen och så fyra bröder Tuukkanen: Pasi, Jaakko, Jyrki och Tuure.

Deras musikblandning är fullkomligt osannolik: Mills Brothers, Frank Sinatra, Duke Ellington, Hank Williams, Music Hall och Hip Hop.

Jag som har en viss faiblesse för stilblandningar och stilbrytningar hade kul hela vägen, men jag förstod att min hustru inte riktigt uppskattade till exempel den lyteskomik två av Tuukanen-brorsorna bjöd på med hjälp av sina rätt så runda magar.

I morse väcktes jag så av Birgitta med anledning av att det faktiskt var fars dag. I vår familj får man då presenter av sin hustru, och det blev en del trevliga den här gången också, bland annat Arto PaasilinnasSkojarna i örtagården” och två klassiska filmer på DVD: ”I nattens hetta” och så Jacques TatisSemestersabotören”.

Därefter blev det kaffe och smörgåstårta i köket. Birgitta hade gjort en mycket god smörgåstårta med bland annat räkor. Den räckte till lunch också.

På köksbordet stod en amaryllis i knopp. Den finns nu i fönstret i mitt arbetsrum.

Sonen, Matti, har ringt med anledning av att det är fars dag.

Och än är dagen inte slut.

Weekend med bilköer och kannibalism

13 november 2011 12:34 | Film, Politik | Inga kommentarer

Jean-Luc Godard är ett av de stora namnen i den franska sextiotalsfilmens nya våg – Godards berömda ”Till sista andetaget” kom för övrigt redan 1959.

Week End”, som här i Sverige på den tiden döptes till ”Utflykt i det röda”, kom 1967. Dess särdrag är civilisationskritiken – någon riktigt sammanhängande handling har den inte, och dess olika scener skiljs, à la nummerrevy, åt av mellanliggande textskyltar.

En episod i filmens början är ganska utdragen: till synes är dess oändliga, ofta stillastående bilkö på väg mot någon badstrand. Idyllen bryts dock därefter av det som har orsakat trafikkaoset, en bilolycka med dödlig utgång för en hel familj, vars kroppar nu ligger livlösa.

Men det handlar här inte om någon enskild olycka. En av Godards avsikter med filmen är att skildra den moderna trafikapparaten som ett slags hjärtinfarkt. Jag har aldrig sett så många bilvrak någonstans förut.

Udden i filmen är riktad mot hela den urartade västerländska civilisationen. ”Week End” är en road movie i dubbel mening. Filmens huvudpersoner, det gifta paret Roland (Jean Yanne) och Corinne (Mireille Darc) är inga änglar: de har båda andra och umgås med planer på att ta livet av varann, men de är också beredda att mörda hennes far för att få ut arvspengar.

Deras egen bilfärd slutar med ytterligare ett bilvrak, och deras fortsatta färd, till fots och som liftare, blir en infernofärd, ibland med med tragikomiska inslag. Det här paret möter i olika episoder historiska och litterära personer, ja även en grupp av till vildar degredierade ungdomar med pannband à la västernfilmernas indianer, beväpnade och, visar det sig, kannibaler. Att civilisationen bara är ett slags kulturfernissa illustreras bland annat av att Corinne under en vilopaus i en vägren blir våldtagen av en luffare och att Roland, som ligger och vilar inte långt därifrån, låter det ske.

Jag förstår filmens avsikt men tycker för egen del ändå inte att det här är en helt lyckad film. Som filmberättelse är den kaotisk och dess uttrycksmedel är verkligen grova.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^