En film som utmanade 1960-talets amerikanska rasism

”I nattens hetta”, i amerikanskt original från 1967 ”In the Heat of the Night”, baserades på John Balls roman med samma namn från 1965. Men det är filmversionen, med Sidney Poitier och Rod Steiger i huvudrollerna och Norman Jewison som regissör, som är det bestående konstnärliga verket.

Handlingen tilldrar sig i en liten håla i Mississippi, och som man kan ana redan av de årtal då boken respektive filmen kom, står rasismen i den amerikanska Södern i fokus för handlingen.

Ytligt sett är ”I nattens hetta” en mordhistoria: Philip Colbert, en rik man från Chicago, som överväger att göra en stor och jobbskapande investering i lilla Sparta, hittas mördad. En av den lokala polisens första åtgärder är att på järnvägsstationen haffa en svart man som väntar på tåget. Vi befinner oss i en mycket rasistisk del av den amerikanska Södern, och vad ligger där närmare till hands än att misstänka en neger, på väg att lämna stan, för mordet. Enligt gängse lokalt ordval kallar poliserna honom också för ”boy”.

Den här mannen, klädd i prydlig kostym och med en välutbildad människas alla kännemärken, presenterar sig dock som Virgil Tibbs, polis (Poitier) från Philadelphia, på tillfälligt besök i Sparta – och han kan bevisa sin identitet med en polislegitimation.

När den lokale. vite polischefen Bill Gillespie (Steiger), ringer Tibbs’ överordnade, visar det sig också, att Tibbs är en mycket skicklig mordutredare, och Gillespie erbjuds att ta Tibbs’ tjänster i anspråk. Det här väcker förstås ingen entusiasm hos de vita poliserna i Sparta, men den mördades änka (Lee Grant) fattar förtroende för Tibbs och ställer som villkor för att fullfölja den planerade investeringen att Tibbs anlitas.

Tibbs, spelad av den kolugne Poitier, lyckas sedan utmana allt och alla i den lilla sydstatshålan. Han utmanar de vita poliskollegorna genom att visa att de är inne på fel spår. Han gör något för den här orten oerhört genom att förhöra den lokale industrimagnaten Larry Gates (Eric Endicott) och dessutom – när Gates ger den oförskämde negern en örfil – slå tillbaka. Så småningom kommer Tibbs dock fram till att motivet för mordet är ett simpelt rån, utfört för att klara kostnaderna för en illegal abort. Fast när han ska gripa mördaren, skyddas denne av en vit lynchmobb, och ett tag ser det ganska dystert ut för vår Lonely Rider från det nordliga Philadelphia – ända till dess att polischefen Gillespie beslutsamt ingriper på sin poliskollegas sida.

Steigers roll som vit polischef i denna av rasism präglade sydstatsmiljö är en svår balansgång mellan fördomar och moral, och han spelar den på ett mycket förtjänstfullt sätt.

När Tibbs/Poitier till slut är färdig med Sparta och kliver på tåget som ska föra honom hem till Philadelphia, är Gillespie/Steiger med och bär hans väska och tar ett hjärtligt farväl. Hans gamla sydstatsattityd mot den här ”boyen” har förbytts i respekt.

Ytterligare plus får den här filmen för sin sydstatsmiljö med dess white trash och dess heta nätter samt för dess musikaliska ledmotiv, signerat Quincy Jones och exekverat av Ray Charles.