Tidskriften Tiden med ny redaktör

Vi har nu ganska länge vetat, att Socialdemokraternas tidskrift för ideologisk debatt, Tiden, grundad år 1908 av Hjalmar Branting, skulle få ny redaktör. Till ny redaktör har utsetts Daniel Suhonen, som dess förinnan hade visat sin förmåga genom att göra SSUs Tvärdrag till arbetarrörelsens mest spännande och läsvärda tidskrift.

Hans debutnummer har dröjt: först nu har nummer 4 2011 (av sammanlagt 6 nummer per år) utkommit. På numrets baksida presenteras den nya redaktionen som utöver chefredaktören/ansvarige utgivaren består av en redaktionskommitté om ytterligare nio personer, flera av dem förhållandevis unga. Av dem känner jag bara en, Magnus Wennerhag. När han satt i Libertas’ redaktion, rekryterade jag honom till programkommissionens sekretariat, och jag har också följt honom i Fronesis. Av de övriga är väl främst Marika Lindgren Åsbrink mest känd och verkligen inte då främst i egenskap av dotter till min gamla kollega i programkommissionen Anne-Marie Lindgren.

Anne-Marie, känd också från Arbetarrörelsens tankesmedja och otaliga artiklar i Tiden, bidrar för övrigt med en högst läsvärd kritisk granskning av den SNS-rapport om privatiseringarnas konsekvenser, som skapade stor debatt och turbulens för en tid sedan.

Artikeln ingår i ett temablock i det här numret av Tiden om arbetarrörelsen, opinionsbildningen och tankesmedjorna – en av flera infallsvinklar för det här blocket är för övrigt att veteranen Lindgren, när hon nu går i pension, inte ersätts av en ny kraft.

De olika artiklarna på det här temat – opinionsbildning och tankesmedjor – tar upp en intressant fråga, vars svar egentligen är förutsättningen för att arbetarrörelsen ska kunna återta sin forna roll i politiken och samhällslivet. Naturligtvis är det då inte betydelselöst – vilket till exempel Kerstin Alnebratt är inne på – hur arbetarrörelsen organiserar sitt tankearbete och hur detta ska finansieras, men jag undrar ändå om det inte är ännu viktigare, vilka personer som rörelsen utser till sina ideologiska lotsar.

En av dem jag själv tänker på i sammanhanget figurerar i Daniel Suhonens långa reserapport från framför allt Norge men även Danmark och Sverige: Lena Sommestad förekommer i slutet av den avslutande svenska delen i artikeln.

Flera nya skribenter, bland dem några av medlemmarna i den nya redaktionen, förekommer med artiklar och recensioner i det aktuella numret, och det ska bli spännande att få följa dem även i fortsättningen. Ett namn, som flitigt har förekommit i Tiden redan tidigare, saknar jag dock: Kajsa Borgnäs.

Själv hade jag också väntat mig en grafisk och layoutmässig förnyelse av Tiden, men den ser ut ungefär som tidigare. Men en förändring också av förpackningen kommer kanske senare.

Tills vidare får vi nöja oss med att Tiden nu innehållsligt känns spänstigare än på länge. Så se till att förnya din prenumeration eller att skaffa dig en prenumeration, om du inte redan har en. En helårsprenumeration – sex nummer – kostar 288 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 134 74 81-2.

Spökhistorier

Med Aftonbladet har jag köpt CDn ”Roliga och mysiga spökberättelser från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie ALFCD 012, 2011), den andra i serien av CD som säljs separerade från ”Barnkammarboken”.

Den här CDn innehåller bara två sånger, båda utmärkta: Nassim al Fakir gör en riktigt bra version av Felix Körlings klassiska ”Ett gammalt fult och elakt troll”. Och så sjunger Tord Lundgren och Tony Könberg med inlevelse den trots titeln riktigt roliga ”Blodstänkta golv”.

Resten är upplästa historier, och med det finns ett speciellt problem: många av dem står sig inte så väl som blott och bart upplästa historier. Jag har Kicki Stridhs ”Det hemska spökhuset” som bilderbok och jag har med stor framgång läst den för nu sexåriga Klara. Jag läser den kanske inte exakt på samma sätt som Ingrid Wallin gör det på skivan, men det är inte där problemet med skivan ligger: Här saknar jag Eva Erikssons bilder, som gör halva historien. Ett liknande problem finns med Inger Sandbergs ”Lilla spöket Laban”. Det är inget fel på Vanna Rosenbergs sätt att läsa den här barnboksklassikern, men att den blev en klassiker har ju också att göra med att den illustrerades av Lasse Sandberg, och bilderna finns inte med i det här fallet.

Det betyder nu inte att texter inte skulle kunna stå för sig själva, upplästa på en skiva. Ett exempel är den redan nämnda Ingrid Wallins uppläsning av Gull Åkerbloms ”Inez och spöket på morfars vind”. Det är en ganska lång berättelse, tillräckligt lång för att hinna fånga lyssnarens fulla uppmärksamhet, desutom en text full av händelser och detaljer som får lyssnarens egen fantasi att föreställa sig det som berättas.