Melodikrysset nummer 45 2011

12 november 2011 12:11 | Film, Musik, Ur dagboken | 24 kommentarer

Melodikrysset blev svårare än vanligt med Lisa Syrén som konstruktör och framför allt programledare. Hon pratade så fort att man inte hann anteckna, och hennes livlinor var få. Några frågor uppfattade jag fullt ut först i samband med snabbgenomgången, som för övrigt inte heller gav mer hjälp.

Men förutsatt att jag nu har uppfattat frågorna rätt, tror jag att jag ändå har lyckats lösa krysset.

Hur som helst började det ganska enkelt med det engelska originalet till Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”: Danny Kaye’s insjungning från 1950 av ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts”. För övrigt tycker jag att det är förbryllande svårt att få tag på gamla filmer med Kaye på DVD.

Näst sist låg en lång och krångligt formulerad filmfråga, men eftersom den låt som efterlystes bland annat fanns med i filmen ”The Commitments” från 1991, rationaliserar jag frågeställningen till det. Och där fanns mycket riktigt den låt som spelades, ”Mustang Sally”.

Från film kan vi gå över till TV.

Jag har visserligen aldrig orkat se mer än enstaka snuttar av ”Stjärnorna på slottet”, men onekligen var det Jonas Gardell vi hörde i sin egen ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, och så har jag förstått att förhållandet mellan honom och Kjerstin Dellert inte var så där kärleksfullt där på slottet.

Den amerikanska TV-serien ”CSI”, som har gått från 2000 och framåt, har jag definitivt aldrig sett, men med hjälp av Google har jag tagit reda på att signaturmelodin, med The Who, passande nog hette ”Who Are You”.

Känd från TV är också den gubbsjuke komikern Benny Hill.

Själv hör jag till den skara som, faktiskt till stor del för Melodikryssets skull, tvingar mig att följa Melodifestivalens alla deltävlingar i TV. Alltså har jag hört Swingfly i ”Me And My Drum”. Här ville Lisa Syrén ha de båda pronomina i titeln, det första på engelska och det andra på svenska: me respektive min.

Det här greppet, att testa våra kunskaper i engelska, använde hon faktiskt ytterligare ett par gånger.

Bill Withers’ ”Lean On Me” skulle således ge svarsordet luta.

Och gruppen bakom ”Somebody To Love”, Jefferson Airplane, skulle leda oss till verbet fly, engelska för flyga.

Många av de redan nämnda ljudillustrationerna plus även ”Everytime You Go Away” med Paul Young är exempel på att delar av Lisa Syréns egen musikvärld – trots vad hennes lyssnare vill höra i ”Ring så spelar vi” – är en annan än Anders Eldemans.

Ett annat exempel är att hon spelade Deep Purple – här skulle vi lista ut att vi hörde en orgel.

Skillnaden är dock försumbar, när det gäller valet av svenska artister.

”Aquarius” med Lisa Nilsson skulle mycket väl också ha kunnat vara med i något av Anders Eldemans melodikryss.

Och Meta Roos, som vi i dag hörde i ”What a Difference a Day Makes”, har vi också hört hos Eldeman.

Ibland försökte hon krångla till det lite genom att till exempel spela ”Sakta vi gå genom stan”, som låten heter i Beppe Wolgers’ svenska version, med Maurice Chevalier, men det är ju Monica Zetterlunds insjungning de flesta av oss här i landet minns.

Jättenkel för de flesta var den fråga Lisa Syrén knöt till ”Jag mötte Lassie”. Här skulle vi översätta gotländska Ainbusk till svenska, en.

Och sen var det väl bara svaret på en enda fråga kvar att redovisa. Den som vi hörde i ”Martins begravning” var Lena Willemark. Henne har jag inte bara på en rad skivor utan har också hört live i vårt fina Musikens hus här i Uppsala.

Det är ett fantastiskt ställe för älskare av alla slag av musik. Kommer ni till Uppsala, kolla det aktuella programmet där!