En skön kväll med Owe Thörnqvist

Jag har tidigare berättat att vi brukar träffa Owe Thörnqvist vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar på Uppsala slott – både Owe och min hustru år sådana. När vi nyligen var på en sådan middag, hamnade jag och Birgitta vid kaffet vid samma bord som Owe och hans käresta, Berit Gullberg, och det hela slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin show på Rival på Stockholms Söder.

Det visade sig vara i sista minuten, åtminstone för den här gången. Owe är förvisso född 1929 men verkar inte särskilt inställd på att lägga av – mot slutet av föreställningen berättade han för den fullsatta salongen att detta visserligen var sista föreställningen för den här gången men att det nog skulle komma att bli en ny lite fram över.

Och jag tror honom: på scenen agerar han fortfarande som en skön yngling.

Man märkte tydligt att Owe i den här scenshowen ansträngde sig att bredda repertoaren till nyare saker och mer balladartade låtar, men den här mannen har ju åstadkommit så mycket som har fastnat i svenskarnas öron, att han ju också i rätt stor utsträckning måste återkomma till sina gamla slagnummer, om än ibland i ny fräsch dräkt. I det senare hade han god hjälp av ett gäng jämfört med Owe mycket unga musiker under ledning av basisten Johan Granström. Alla är värda beröm, men jag vill särskilt nämna Lisa Bodelius, både för trombonspel och sång.

Vi som hade uppsalaanknytning – det fanns fler än jag och Birgitta i publiken – har förstås särskilda förutsättningar att associera till de miljöer Owe skildrar i många av sina gamla godingar: ”Rumba i Engelska parken”, ”Varm korv boogie”, ”Gun från Dragarbrunn” och andra; ”Norra station blues”, som han också sjöng, är ett lite senare tillskott, från 1981, till det uppsaliensiska.

För dem i publiken som inte automatiskt kan se de här miljöerna framför sig, projicerades på scenen fotobilder som vägledning. När Owe spelade ”Svartbäckens rödaste ros”, fick vi alltså se henne – Hillevi Rombin – på bild. Fast för mig och en del andra i Svartbäckens socialdemokratiska förening är det i realiteten en annan dam, hon som satt vid min sida, som är Svartbäckens rödaste ros.

Owe slog för övrigt också en del välriktade politiska rundpallar från scenen. Mot Carema till exempel – och publiken jublade.

I pausen köpte jag hans sångbok plus skivor – en dubbel-CD med hans gamla godingar och en live-CD – med honom, och när föreställningen var slut, gick jag och Birgitta upp för trapporna till Rivals restaurang för att äta middag. Det blev var sin väl tilltagen entrecôte med utmärkt pommes frites och, som avslutning, var sin irish coffee. I matsalen satt för övrigt också Hans och Anna Dalborg, som vi senast träffade i samband med middagen för hedersupplänningar och också hade stött på i pausen under kvällens föreställning.

Medan vi fortfarande åt, kom Berit Gullberg in i restaurangen och kom fram för att kolla om vi hade haft en trevlig kväll. Jo det hade vi verkligen, men främst passade jag på att knyta an till ett filminslag i slutet av showen: I det där inslaget berättade Anna-Greta Leijon om hur hon hade sammanfört Owe och Berit.

Både jag och Birgitta känner Anna-Greta sen länge tillbaka – själv hade jag en kort romans med henne, när hon i början av 1960-talet pluggade i Uppsala, och hon bodde i samma hus som Birgitta, Arken, Nykterhetsvännernas studenthem. Men jag hade ingen aning om den där kärleksförmedlingshistorien eller om att Anna-Greta och Berit kände varann. Jo, berättade Berit nu, hon och Anna-Greta hade varit skolkamrater.

Lite senare dök också Owe Thörnqvist upp i reastaurangen och tog en lov förbi vårt bord – på så vis fick vi möjlighet att tacka honom för vår sköna kväll – innan han förenades med Berit nånstans längre bort i lokalerna.

När man ser den här killen – 82 år i år! – inser man ju, att livet inte nödvändigtvis måste vara slut vid 75, som jag själv fyller strax före midsommar.