Vänsterförlag – finns det sådana?

Med posten anlände Ordfront magasin 6/2011. Jag är prenumerant och sedan länge medlem i föreningen Ordfront – jag har till och med varit ordförande i Ordfronts valberedning – och tycker fortfarande att tidskriften innehåller en hel del som är läsvärt, i det senaste numret till exempel intervjun med Maj Wechselmann.

Ordfront stod en gång det kineskommunistiska SKP relativt nära men blev så småningom ett allmänradikalt förlag; det var medlemsägt, och bland medlemmarna fanns så väl partilösa som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Den här balansen mellan olika politiska riktningar gjorde samtidigt Ordfront mer tandlöst. Under en utdragen omvandlingsperiod fanns fortfarande ordfrontare av den gamla skolan verksamma, och när en av dem, Björn Eklund, genom mindre välbetänkta utsagor om Exjugoslavien blev utsatt för ett mediaadrev, fann han för gott att starta eget.

Hans nya förlag, Karneval förlag, tog också över en del av det som hade varit gnistan i Ordfront – Karneval har gett ut mycket läsvärd politisk litteratur.

Ordfront, som länge hade klarat svackor med hjälp av de pengar Henning Mankells Wallander-deckare drog in, förlorade sin stabilitet, när Mankell tillsammans med gamle Ordfront-förläggaren Dan Israel startade eget, Leopard förlag.

Ordfront har försökt få fler ben att stå på men har sedan, när ekonomin åter igen har krisat, tvingats att såga av dem igen, och har nu nått vägs ände: Medlemsföreningen Ordfront behåller bara fyra procent av aktierna och säljer aktiemajoriteten till förlaget Alfabeta, också det förr ett vänsterförlag – Barrikaden – men numera privatägt.

Förre Ordfront-förläggaren Jan-Erik Pettersson skriver i det senaste numret av tidskriften Ordfront en artikel som utgår från detta, ”När idéer styrde förlagen”, men som tyvärr försiktigt tassar förbi en del av kärnfrågorna.

Å andra sidan lyfter han förtjänstfullt fram en av huvudorsakerna till att ideella organisationer och partier har så svårt att driva förlag, bristen på pengar.

Socialdemokratiska Tidens förlag överlevde – och blev så småningom ett medelstort förlag – till stor del tack vare en förmögen S-riksdagsman, Helge Bäckström, och dess dotterbolag Folket i Bild, ursprungligen kommunistiskt, överlevde tack vare Gustaf Lindgren på Esselte. Numera ägs Tiden och dess ursprungligen av NKI startade dotterförlag Prisma av KF och finns inte längre kvar ens till namnet. Rester av deras utgivning finns i dag kvar i KF-ägda Norstedts. KFs barnboksförlag Rabén & Sjögren existerar dock fortfarande.

KF finns faktiskt kvar med en tioprocentig ägarandel också i Bilda förlag, som har byggts upp kring resterna av Brevskolan. I Bilda äger också LO och ABF vardera 40 procent.

Bokförlaget Atlas med tidskriften Arena ägs av Arenagruppen, bakom vilken man finner en ideell förening, alls inte av den storlek som Ordfront fortfarande har efter sina nedgångar. Uppdrag bland annat åt LO drar in en del pengar till verksamheten.

På den motsatta politiska kanten drar förlag som Timbro och SNS in bidrag från det politiska näringslivet. Stiftelseägda och allmänliberala Natur & Kultur har, eftersom man inte delar ut pengar till aktieägare, genom åren lyckats säkra ett mycket stort eget kapital, som kan användas både för att möta svackor och till nysatsningar.

Förlag med vänsterprofil i utgivningen finns alltså fortfarande, om än i krympande utsträckning. Men den inriktningen kan ju komma att ändras i framtiden, eftersom det inte finns några garantier för ägare som slår vakt om en sådan inriktning.