Noveller från Estland

Förlaget Tranan har en berättarserie med verk av författare från hela världen, och i den finns en pocketvolym med fjorton noveller från Estland, ”Estland berättar: Hur man dödar minnet” (2007). Huvudredaktör för volymen är Kalli Klement, men som urvalskonsulter anges också Maarja Talgre och Anu Saluäär. De båda förstnämnda har också gjort några av översättningarna, men hur arbetsfördelningen annars har varit mellan redaktörerna, vet jag inte.

Översättningarna är genomgående goda, men några av dem innehåller små grodor i svenskan, och den bäste översättaren, Peeter Puide, har i Jaan Kross’ avslutande långnovell ”Fursten” drabbats av vad jag uppfattar som datasammanskrivningar av ord, vilket tillsamamns med det ovan nämnda tyder på att boken kunde ha korrekturlästs lite mer noggrant. Men det här är ändå lappri. Vi ska vara tacksamma över att ha fått en så bred introduktion till modern estnisk kortprosa.

Bara ett par av författarna är tidigare kända för svensk politik. Det gäller särskilt den nu döde nestorn Jaan Kross, vars märkliga novell om lägertiden ytterligare gör mig övertygad om att han var en författare i nobelprisklass. ”Fursten” är också intressant på så vis att den är en intressant och vindlande berättelse om en tid och ett politiskt läge, som kunde ha avsatt ett mycket mer bittert vittnesmål.

Viivi Luik är känd här i Sverige främst genom sin mästerliga skildring av Sovjetestland, ”Den sjunde fredsvåren”. Det är inget fel på hennes båda prosastycken i den här antologin heller, ”Hur man dödar minnet” och ”Tre återkomster till Estland” (båda utmärkt översatta av Maarja Talgre), men noveller i egentlig mening är de ju inte, snarare då essäer. Fast man lär sig mycket om Estland och landets förvandling efter den återvunna självständigheten genom att läsa Luik.

Talgre har också översatt två noveller av Jaak Jõerüüt, ”Ett glas mjölk” och ”En vanlig dag”, båda med impressionistiska bilder ur det relativt nära förflutna.

Också Puide introducerar annat än den moderne klassikern Kross. I hans översättning får vi läsa dels Peter Sauters nästan plågsamt realistiska barnbördsskildring ”Ont i magen” och Jüri Ehivests desto mer fantastiska ”Al-Qaida”.

Huvudredaktören Kalli Klement bidrar med en översättning av Ene Mihkelsons ”Sodomiten”, en lätt grotesk politisk berättelse från Brezjnev-tiden. I fallet Maimu Berg finns speciella karaktäristika för ett land, som länge har varit sammanfogat med Ryssland, främst genom att hennes ”Rokokodamen” (översättning Jaak Akker) bland de agerande har barn med ryska namn. Berg är för övrigt socialdemokratisk politiker i Tallinn – även den ovan nämnde Kross var ledamot i riksdagen, Riigikogu, invald på Socialdemokraternas lista.

Andrus Kivirähk introduceras med novellerna ”En duktig kvinna” och ”Konstnären Jaagup”, båda översatta av Kristi Sinka. Särskilt ”Konstnären Jaagup” är en skapelseberättelse som inte bara andas fantasi utan också fantasteri.

Uppskruvad till det fantastiska, i slutet det faktiskt motbjudande groteska, är Mehis Heinsaars ”Vackre Armin”, i översättning av Madli Björck.

Efter den känns det nästan som en lisa att läsa Eeva Parks ”Stranden på Fårö” (översättning Jaan Seim).

Sammantaget har vi därmed fått möta många olika stilar och författartemperament, men av de författre som är helt nya för mig skulle jag kanske ändå i allra första rummet vilja sätta Tiia Toomet och hennes ”Sommar i fäderneslandet” (översättning Katarina Warfvinge). Det är en mycket lång novell – i några stycken kanske aningen för lång – men dess prosa är så skimrande vacker att man längtar efter att få läsa mer av Toomet.