Ett slags road movie men utan riktig nerv

28 november 2011 18:03 | Film | 2 kommentarer

Resa i natten” gjordes 1955 då jag ännu inte, som något senare, hade börjat se praktiskt taget alla nya filmer på bio.

Manus skrevs av Olle Hellbom, som numera mest är ihågkommen för sina Astrid Lindgren-filmatiseringar, men ännu intressantare är det att notera, att filmen regisserades av Hampe Faustman, en visserligen ojämn men sällan ointressant svensk filmmakare. Redan hans namn motiverar att TV har visat ”Resa i natten”, och raden i rollistan av mycket goda skådespelare från den aktuella perioden lockar också.

För mig som var i tonåren under 1950-talet är det också roligt att få se detaljer – till exempel golvlampor – som är så typiska att de nu känns som tidsmarkörer.

Sammantaget är ”Resa i natten” inte en särskilt lycklad film. Flertalet av filmkritikerna vände tummen ned, men av dem jag regelbundet läste på den tiden var Nils Beyer i Morgon-Tidningen (gamla Social-Demokraten) negativ, medan Karl Ekwall i Afton-Tidningen såg förtjänster hos den här filmen. Just de här båda (S)-märkta tidningarnas bedömningar kan vara intressanta att notera, eftersom också Hampe Faustman hörde hemma på vänsterkanten.

”Resa i natten” har dock ingen politisk tendens. Däremot är den, i egenskap av ett slags road movie om lastbilschaufförers liv, släkt med den neorealistiska italienska efterkrigsfilmen. Lastbilarna, vägarna, mackarna, långtradarfiken, jargongen – alltsammans fångas fint i Rune Ericsons svartvita foto.

I detta har Olle Hellbom vävt in fem människors komplicerade relationer. Långtradarchauffören Gösta Lundberg (George Fant) har varit gift i åtta år med Birgitta (Eva Dahlbeck), och hans myckna bortovaro och hisoria med lifterskan och revyskådespelerskan Anna-Lisa Kaller (på scenen Irene – ”Ajrin” som i ”Goodnight Irene” – Haller), spelad av Ulla Sallert, hotar äktenskapets bestånd.

Det andra paret i filmen med problem är Åke Eriksson (Sven-Eric Gamble), också han långradarchaufför men inkallad, varvid han bland annat är med om en minolycka, och hans tjej Britt-Marie (Amy Jelf) som, när de träffas, gråter och trasslar utan att berätta varför för Åke.

På en av sina resor tar Gösta vägen över Britt-Maries föräldrahem och får där av Britt-Marie veta att hon väntar barn, fast med en annan än Åke.

Den från förläggningen förrymde Åke, som har fått logi hos Gösta och Birgitta, lägger, vad man förstår på grund av Britt-Maries avvisande attityd, an på Birgitta, när de är ensamma hemma, men trots viss kurtis blir det inget där. Men han har för Birgitta berättat om Göstas snedsteg, så hon lägger på luren, när Gösta ringer.

Till slut kommer Gösta ändå hem efter en bilolycka – han har svimmat under körning, vilket visar sig bero på blodsockerfall, en effekt av diabetes. På hemvägen har han för egen del redan gjort sig av med den, som det visar sig, i fråga om mansrelationer lättflyktiga Anna-Lisa, och nu stundar en uppgörelse med den som han tror otrogna hustrun. I rätt ögonblick förenklas pusslet av att polisen ringer på och hämtar Åke, och så talar det äkta paret ut och försonas.

En månad senare sitter Gösta och Åke åter tillsammans i förarhytten på en långtradare. De tar en extra sväng förbi huset där Britt-Maries föräldrar bor och där även Britt-Marie finns. Gösta släpper av Åke, som ska göra ett nytt försök.

* * *

En av de roliga sakerna med att se gamla långfilmer är alla skådespelare man känner igen. Några sådana i den här filmen är Catrin Westerlund som bensinmacksanställd, Arne Källerud som långtradarchaufför och inte minst sångerskan Barbro Hörberg som Anna-Lisa Karlssons/Irene Hallers liftarkompis. Och så vill jag av personliga skäl nämna ytterligare en långtradarchaufför, Mankan, spelad av Bengt Sundmark, sedan länge död men förr i världen gift med Birgittas syster Karin.

2 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Låter spännande med Hampe Faustmans film även om den verkar ha för många historier för att bli bra. Det finns ingenting som åldras lika snabbt som filmer. Ett fåtal överlever.
    Till alla som skriver om film skulle jag vilja säga att de också bör säga något om ljudet. Film består nämligen inte enbart av bilder även om det ju är det man ser. Men utan ett känsligt och medvetet ljudarbete blir filmen dålig utan att betraktaren riktigt förstår varför. En stor del av Ingmar Bergmans storhet som regissör består i att han förstod sig på ljudets betydelse. Skriver Hans O, pappa till Olle Sjöström, prisbelönt filmljudtekniker.

    Comment by Hans O Sjöström — 2011 11 30 12:08 #

  2. Till Hans O Sjöström: Den här filmens ljudtekniker var Nils Skeppstedt.

    Comment by Enn Kokk — 2011 11 30 13:08 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^