Alf Kjellins filmregidebut

Alf Kjellin gjorde 1955 – då redan etablerad som skådespelare – debut som filmregissör. Och inte nog med det: han skrev dessutom tillsammans med Volodja Semitjov manus till ”Flickan i regnet” och spelade själv den manliga huvudrollen i den, läraren Martin Andréasson.

Omdömena om filmen var mycket delade, med viss övervikt för de kritiska omdömena, och jag ger de svala filmkritikerna rätt: filmen är ofokuserad; handlingen vindlar och är otydlig, är faktiskt svår att ibland uppfatta.

Jag har sett den i TV, främst av två skäl.

1955 hade jag själv börjat i gymnasiet, och även om den här filmen utspelar sig på ett flickskoleinternat, blir jag fascinerad av att påminnas om hur den tidens skolflickor klädde sig som (den tidens) vuxna damer, särskilt till fest – flertalet av dem föreföll dessutom ha överklassbakgrund, vilket förstärkte den här effekten. Och eftersom Bibi Andersson (Taje), Lena Söderblom (Burret) och Monica Nielsen (Pingpong) i realiteten var lite äldre än de roller de spelade, var det ibland svårt att skilja eleverna och lärarkåren åt.

Den skolmiljö som skildrades föreföll, åtminstone till att börja med, friare än min egen läroverksmiljö, men detta kan ju ha haft att göra med att 1950-talets moralövervakare inte behövde hålla ett enkönat elevkollektiv lika hårt som ett tvåkönat. Men detta byggde i så fall, visade det sig, på en illusion. Ett par bärande inslag i filmens intrig är förbjudna relationer mellan lärare och elev: dels fysikläraren Klas’ (Ingvar Kjellsons) hemliga möten med eleven Taje (Birgitta Andersson), dels den attraktion filmens kvinnliga huvudperson, eleven Anna Rydell (Marianne Bengtsson) grips av inför läraren Martin Andreasson (Alf Kjellin). Men förbjudna relationer mellan elever och lärare förekom faktiskt också i den verkliga skolan på 1950-talet, även i den mer tvåkönade jag själv vistades i.

Den föräldralösa och tillbakadragna eleven Anna har problem också med sina kvinnliga klasskamrater. Och värre blir det när hon snubblar på ett av Klas’ och Tajes hemliga möten och genom en blandning av press och missförstånd blir utfryst av de kvinnliga skolkamraterna.

Rent melodramatisk är den del av filmhandlingen som kretsar kring Martin och hans hustru Gerds (Annika Tretow) äktenskap som går på kryckor (mittåt: hon är rullstolsbunden) – bland annat misstänker Gerd att Martin har en historia med Anna, som han stödundervisar i franska. Den här delen av historien, där det tänkta hotet (lite à la Hitchcock) är att Martin låter rullstolen med hustrun rulla utför en backe ner mot ett framrusande tåg, liksom upplösningen, där Anna försöker rädda Gerd genom att försöka hejda (en tom) rullstol i full karriär på väg ner mot tåget och Gerd därvid genom något slags psykosomatiskt under återfår förmågan att gå, slås bara av avslutningen:

Anna, nu upptagen som ett slags dotter i familjen, får följa med Martin och Gerd på ferieresa till Paris, och inte nog med det – hon ger bort sin barndoms älskade nalle, som dittills har fungerat som ett föräldrasubstitut.

Sommar med Leif GW Persson

I dag satte Sommar i P1 punkt med författaren och kriminologen Leif GW Persson, och inte heller vädret jävar antagandet att sommaren nu är slut.

Det är lite speciellt att få uppdraget att avsluta den här radioserien, och flera av dem som har fått göra det har ju återkommit ett stort antal somrar, också gjort minnesvärda program. En sådan var Lars Ulvenstam (som för övrigt inför sitt allra första sommarprogram vände sig till mig för att få tips om skivor att spela – vi kände varann från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF). Så jag hade förstås höga förväntningar på dagens avslutande program med Leif GW.

När han introducerade sitt program, stämde jag – felaktigt, visade det sig – ner mina förväntningar: Han skulle, sa han, spela dansband, andlig musik och opera.

Opera gillar jag, men dansband är inte min bag, och religiös är jag inte heller. Men Leif GW fick faktiskt mina farhågor att komma på skam.

Visserligen avskyr jag Lasse Stefanz, men ”De sista ljuva åren” visade sig, liksom all annan musik Persson spelade, ha ett tydligt och redovisat samband med det han talade om – programmet var faktiskt mönstergillt, efterföljansvärt i det avseendet. Och den tillägnan han gjorde en kvinnlig poliskollega med Sven-Ingvars och ”Byns enda blondin” fick mitt hjärta att smälta.

Uppenbarligen var valet av andliga sånger inte någon ploj frän Leif GWs sida – utan att han fördjupade sig i ämnet var det helt uppenbart att han har en religiös sida. Jag är för egen del inte troende, men jag är ju uppvuxen med psalmer i skolan, med frälsningssånger i kapellet hemma i Juniskär och andliga sånger i radion, och det Persson spelade – ”Jag har hört om en stad ovan molnen” med Rolf Wikström, ”Han har öppnat pärleporten” med Totta Näslund och ”Blott en dag” med Freddie Walding – hör alltsammans till det svenska musikaliska kulturarvet.

Jag tyckte det var mycket charmerande att i samma program få höra både Snoddas med ”Flottarkärlek” och två olika sånger med Jussi Björling.

Leif GW gillar alltså opera, och det enda anmärkningsvärda i hans program var mot den bakgrunden att han, när han nämnde några andra svenska deckarförfattare han läste och uppskattade, inte hade med Henning Mankell och hans operaälskande hjälte Kurt Wallander.

Över huvud taget präglades hans musikval, oavsett genre (och genrerna var förvisso olika), av hög känslostyrka. Jag kan ju som ytterligare exempel nämna ett par sånger av högst olika karaktär: ”Me And Bobby McGee” med Janis Joplin och Lille Bror Söderlundhs tonsättning av Nils Ferlins ”En liten konstnär”.

Snacket mellan låtarna var lågmält och hade en eftertänksam form men saknade inte udd – det märktes att det var en rutinerad författare och TV-programmakare som talade. Polisarbete, uppklarade så väl som ouppklarade mord, drivkrafter, karriär, de oönskade utsikterna att behöva gå i pension avhandlades, allt utan att det uppstod konstlade skarvar, det senare alltså kanske just för att musikvalet hade ett samband med det han nyss hade berättat och samtidigt gav en andhämtningspaus inför nästa ämne.

Så jag hoppas att det blir som Vera Lynn sjöng i den avslutande låten i programmet: ”We’ll Meet Again”.

Sommar med Ghita Nørby

Ghita Nørby må vara en mycket skicklig skådespelerska, men hennes Sommar-program i dag kom inte alls upp till den nivån. Hon gjorde nog sitt allra bästa för att möta den svenska radiopubliken, till exempel genom att prata svenska, men innehållsligt blev det här – trots att programmet skulle innehålla ett antal ”kryss” i hennes liv – inte alls något av de bättre programmen i serien, tvärt om. Sommar-pratet vindlade hit och dit utan att någonsin bränna till.

Musikaliskt började hon, kanske för att visa sina varma känslor även för Sverige, med att spela den dansk-svenska gruppen Swe-Danes, där ju, utöver Svend Asmussen ocb Ulrik Neumann, också Alice Babs ingick, och de lät ju inte oävet. Själv fick jag mig – i samband med att hon berättade om sitt samarbete med Ingmar Bergman – till livs ett pianostycke med min mycket skickliga landsmaninna, pianisten Käbi Laretei, som ju en tid var gift med Bergman.

Men, för att återvända till mitt intryck av Nørbys sommarprat: det blev just bara prat. Tänk om hon i stället hade kunnat säga något intressant om till exempel Ingmar Bergman!

Melodikrysset nummer 33 2011

Dagens melodikryss var bitvis svårt.

”Ain’t Givin’ Up” sjöngs uppenbarligen av någon som heter Lisa, sa mig ledbokstäverna. Men vilken Lisa? Lisa Lovbrand (egentligen Lövbrand) har jag googlat mig fram till. Men henne har jag veterligen aldrig hört förut.

Märkligt nog hade jag problem också med en Elvis-låt, vars svenska titel Eldeman sökte. Svarsordet borde av det jag hade klarat att döma bli ”igen”, vilket styrktes av att jag kom i håg den amerikanska titeln som ”When My Blue Moon Turns To Gold Again”. Jag fick googla ganska länge för att få mitt svarsförslag att passa med en svensk titel: ”Du har gjort min gråa värld till guld igen”. Min okunskap på den här punkten har alldeles säkert att göra med att jag ogärna lyssnar på dansbandsmusik, till exempel Vikingarna, som – visade min googlesökning – har spelat in den.

Då är jag mycket mer förtrogen med OD, Orphei Drängar, i Uppsala. Birgitta och jag går regelbundet på deras konserter; Birgitta är förresten så kallad moster i OD. I dag hörde vi dem i ”I bröllopsgården”, den med ”stampa takten, pojkar”.

För egen del är jag förtrogen också med andra typer av ”Noice”. I dag hörde vi dem i sjuttiotalshiten ”En kväll i tunnelbanan”.

Och för att fortsätta på linjen höga ljud: ”Avestaforsens brus” med Olle Johnny skulle i dag ge oss svaret Avestaforsen.

Därmed är vi samtidigt inne på avdelningen geografifrågor.

Evert Taubes glade bagare fanns till exempel i San Remo.

Och i Värmland utspelar sig som bekant ”Det var dans bort i vägen” med text av Gustaf Fröding. Musiken skrevs redan 1899 av Helfrid Lambert.

Riktigt så gammal är ju inte ”Vi har så mycket att säga varandra” med text av Åke Söderblom och musik av Jules Sylvain. Men den inspelning Annalisa Ericson gjorde av den känns ungefär lika avlägsen när man i dag lyssnar på radio.

Detsamma gäller den gamla Ernst Rolf-revyslagdängan ”Ju mer vi är tillsammans”.

Jag önskar verkligen att äldre schlager inte bara spelades oftare utan också i mixade musikprogram i stället för att vara förvisade till särskilda musikaliska radioreservat.

De borde alltså spelas tillsammans med färskt material som den alldeles utmärkta melodifestivallåten ”Oh My God” med The Moniker, egentligen Daniel Karlsson.

Eller varför inte ”Två mörka ögon”, som Sven-Ingvars låg på Svensktoppen med i 71 veckor 1991-1993, den som vi i dag hörde på spanska med Sven-Erik Magnusson, ”Tus ojos lindos”.

Över huvud taget gillar jag inte musikaliska reservat; dansmusik kan mycket väl, som i dagens melodikryss, spelas i samma program som till exempel musikalmusik. Antas den publik som gärna hör på Sven-Ingvars bli störd av att höra Mikael Samuelssons skolade röst i ”Fantomen på Operan” och vara för obildad för att ha snappat att fantomen bar mask?

I dag går vi i mål, dubbelt, med Walt Disney. Mot honom finns det förvisso berättigad kritik att rikta – en del av det hans studios har gjort genom åren är för glättat och utslätat – men flera av hans tecknade filmer med klassiska sagomotiv är faktiskt suveräna filmskapelser i sin egen rätt. Det gäller absolut ”Snövit och de sju dvärgarna” och det gäller också ”Askungen”. De här filmerna innehåller utstuderat skickligt gjorda partier.

Sommar med Petra ”September” Marklund

När jag först hörde talas om Petra Marklund – med artistnamnet September – trodde jag att hon kom någonstans från Norrland – Marklund är ju inte helt ovanligt där uppe. Men det visade sig att hon är uppvuxen i stockholmsregionen, i Älta närmare bestämt. Dessutom framgick det av hennes Sommar-program, att hennes mor kommer från Slovenien, tror jag det var. Jag hörde henne också nämna ett ungerskklingande namn. Det här är dagens Europa.

Det här fördjupade hon sig inte i. Däremot berättade hon om sina resor, som artist, till England respektive USA, utan djup i de fallen också.

Över huvud taget tyckte jag att ganska lite av det hon berättade kändes berörande. Hon hade problem i skolan, men det är det ju många som har haft. Hon hade problem med rösten, men inte ens det kändes livsavgörande. Hennes liv skvalade liksom förbi i radion.

Det gjorde också musiken hon spelade, Dinah Washington, Madonna, Beyoncé Knowles, till och med Sarah Brightman och Andrea Bocelli och så Monica Zetterlund.

Sommar med Gina Dirawi

Jag var på Baltikum-seminarium i går på ABF-huset i Stockholm, så jag missade direktsändningen av Sommar – hörde programmet i lägenheten i Uppsala sent i går kväll men skriver först nu när jag är tillbaka i Öregrund, faktiskt först efter att ha hört dagens sommarprogram.

Gårdagens sommarpratare var Gina Dirawi, blott 20 år gammal men redan ett stort namn i bloggosfären och på Youtube. Hon är palestinier men född i min gamla hemstad Sundsvall, och trots att hon i dag bor i Stockholm slogs jag först allra mest av hur sundsvallspräglat hennes snack är. Och snacka kan hon, till och med rappa.

Vi lever i en värld där kulturer, religioner och språk korsas och jag tror att hennes sommarprogram bidrog både till mänsklig förståelse och till att avdemonisera muslimer, det senare alltså bland normalsvenska radiolyssnare. Hon tog själv tjuren vid hornen genom att redan i programmets start berätta om självmordsbombaren i Stockholm i december i fjol – det enda psykologiskt lite ovanliga i det fallet var den egna reaktionen; hon råkade nämligen befinna sig på plats. Men sedan, när hon berättade mer om sig själv, bland annat om mardrömsfärden över Medelhavet, föll bitarna på plats.

Mycket intressant var hennes skildring av hur det är att vara ung och växa upp i skarven mellan två kulturer med delvis olika levnadsmönster, när det gäller normala människor i båda grupperna dock olika mest i fråga om yttre åthävor som klädedräkt och inställning till alkohol. Sin farfar, imamen, framställde hon som en klok gammal man utan det slags extrema åsikter som präglar till exempel självmordsbombare (eller, nyligen, en massmörare som anser sig vara kristen).

När jag själv var i 20-årsåldern och därunder, hade jag ungefär samma inställning som hon till alkohol och grupptryck, även om jag för min del inte motiverade detta med religiösa skäl – så vi ska inte överdriva just religionens betydelse. Det finns för all del inslag i muslimska seder, sådant som rör till exempel klädedräkt och fasta, som jag inte kan se några förnuftiga skäl för, men det finns ju trosföreställningar i kristendomen som jag finner lika oförnuftiga.

Och sist men inte minst är Gina Dirawi ett exempel på att de flesta människor som växer upp i ett sekulariserat och tolerant samhälle i själva verket inte kommer att avvika särskilt mycket från flertalet i detta samhälle, i vart fall inte på något extremt sätt.

Musiken i hennes sommarprogram, med stort inslag av rap, kunde tjäna som exempel på detta. Liksom väldigt många i hennes ålder gör, spelade hon artister som Daniel Adams-Ray, Ken och Eminem.

Sommar med Bengt Palmers

Bengt Palmers, producent, kompositör med mera, är ett ankare i kommersiellt svenskt musikliv. Hans samarbete med framför allt Björn Skifs men också många andra artister vore svårt att gå förbi, om man vill skildra det senaste halvseklet i svenskt musikliv. Han har säker känsla för det som slår, är ett veritabelt proffs.

Mot den här bakgrunden vore det närmast obegripligt om Palmers inte hade spelat en del av den musik han har varit inblandad i, till exempel USA-hiten ”Hooked On a Feeling” med Björn Skifs och Blåblus. Till annat han spelade la han nya dimensioner – ett exempel är hur ”Let’s Start Again” med Lotta Engberg egentligen kom till.

Ändå blev det kanske väl mycket som blev lite väl tekniskt för att roa vanliga Sommar-lyssnare, om syntar, pålägg och annat sådant. Många av lyssnarna – bland dem jag – hade nog väntat mig fler historier om personer i branschen, som den om Jimi Hendrix som inte ens visste var han var.

Brände till – man kände hur Palmers’ adrenalin steg – gjorde det egentligen bara i avsnittet om den svenska proggen – den tyckte Palmers inte om. Jag kan hålla med honom om att det under det tidiga sjuttiotalet fanns ett onödigt skyttegravskrig mellan den kommersiella musiken och proggen. Men även om jag håller med Palmers om att det görs en hel del bra kommersiell musik och att listor av typen Svensktoppen har sin funktion, tycker jag att han gick mycket för långt i att skåpa ut den proggrörelse, som bland annat åstadkom nedläggning av radions listprogram. Allt som gjordes inom ramen för proggrörelsen var verkligen inte så amatörmässigt som han i sin fortfarande kokande ilska ville göra gällande. Proggen rymde många bra musikskapare, sångartister och band, och proggarna var inte överlag så politiskt korkade som han framställde det som – det var väl knappast några som stod på barrikaderna för just Östtyskland, som Palmers använde som ett av sina argument.

Därmed inte sagt att jag skulle ha något till övers för DDR.

Sommar med Ann Olivecrona

Ann Olivecronas far, TV-journalisten Gustaf Olivecrona, hade jag att göra en del med under min tid som pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Dottern har jag däremot aldrig haft något att göra med; hon gav sig tidigt – i början av 1970-talet – i väg till Afrika. Då var hon bara 22 år, och av hennes Sommar-program i dag blev jag faktiskt inte riktigt klok på vad det då var som fick henne att ge sig i väg till Uganda. Så småningom har hon blivit lidelsefullt engagerad i att bevara Afrikas vilda djur, speciellt apor, men kanske fanns det till att börja med också en portion äventyrslystnad bakom vad hon gjorde.

Framför allt tiden i Uganda – hon flyttade senare till Kenya – blev ganska äventyrlig, och hon berättade livfullt bland annat om sina konfrontationer med militärer, starkt benägna att försöka få ut mutor. Ann Olivecrona har också deltagit i ett antal filminspelningar – jag lyssnade särskilt intresserat på hennes berättelse om inspelningen av den Karen Blixen-baserade långfilmen ”Mitt Afrika”, som jag helt nyligen såg i TV; jag ska försöka skriva mer om den.

Ann Olivecronas sommarprat var intressant i enskildheter, men hörde som helhet inte till de mest genomarbetade och bästa.

När det gäller musiken, gillade jag särskilt att den rymde mycket afrikansk musik, också att hon spelade till exempel Fleetwood Mac, som jag har det mesta av i mina skivhyllor. Och så var det kul att hon, när hon för att komma in vid universitetet i Nairobi var tvungen att uppge ”stam” skrev ”viking”. Till det spelade hon ”Viking” med Ted Gärdestad.

Det där perfekta livet som man nästan aldrig lyckas leva

Richard Yeates skrev 1961 romanen ”Revolutionary Road”. Även boken fick en ny skjuts, när Sam Mendes 2008 gjorde film – en film med samma namn, ”Revolutionary Road” – av den 2008. Den blev en kritiker- och publiksuccé, verkligen inte bara för att stjärnorna från ”Titanic”, Leonardo diCaprio och Kate Winslet, har huvudrollerna i den.

Den här historien har verkligen inte ”Titanics” yttre dramatik, även om den slutar nog så sorgligt, men också den handlar om överlevnad. Frank Wheeler (diCaprio) träffar April (Winslet), och utan att det från början alls är något självklart gifter de sig, flyttar in på Revolutionary Road 115 och får två barn. Frank har ett mördande tråkigt jobb på en stor firma och försörjer på sin hyggliga lön fru och barn – det här är Connecticut, USA, tidigt femtiotal.

Jag skulle kunna ge en lång och detaljerad beskrivning av hur de här två nöter ner varandra, lever i var sin vardag och umgås med grannar; han hittar, i pur leda antar jag, på jobbet en sekreterare som han ligger med för att få omväxling. Innan filmen är slut hinner hon också ha en liten historia med en granne. Men mycket av det här rör sig främst om samtal och gräl som understryker det hopplösa i Franks och Aprils inbördes relation.

April gör ändå ett tappert försök att byta det här skyttegravskriget till något nytt och positivt: Hon föreslår att de ska flytta till Paris, där hon kan få ett sekreterarjobb som betalas så bra att hon med sin lön kan försörja familjen. Frank är motsträvig men ser sedan ut att ge med sig, trots att det visar sig att April nu väntar deras tredje barn.

Men när Frank berättar för sin chef att han tänker säga upp sig och flytta till Europa, blir han utsatt för en offensiv i syfte att få honom att stanna i företaget; bland annat erbjuds han avsevärt högre lön.

När April får reda på vad han i praktiken redan har gått med på, brister allt för henne. Hon lämnar huset springande och får till slut Frank, som har hunnit i kapp, att vända om. Frank sover ensam, men när han vaknar nästa morgon är April tillbaka, glad och vid gott humör verkar det som – hon bjuder honom på hans önskefrukost. Så han åker, glad i hågen, till jobbet.

April som är ensam hemma – barnen är tillfälligt bortlämnade – skrider då till verket: framkallar en abort. Man besparas detaljerna men ser henne ett ögonblick i motljus med en stor mörk blodfläck på baksidan av kjolen. Hon förs senare till sjukhus, men man förstår mer av sammanhanget än av detaljerna att hon avlider. I en senare sekvens ser man Frank, dyster, sitta på en bänk vid en lekplats där barnen leker.

Nya människor flyttar in på Revolutionary Road 115, och grannfrun berättar för dem om Wheelers som bodde där.

Hur språk utvecklas, växer respektive går under

Tore Jansons ”Språkens historia” (Norstedts, 2010) med underrubriken ”En upptäcktsresa i tid och rum” är en lärd och dessutom lättläst – en bravad i sammanhanget redan det – bok. Janson skriver om så vitt skilda språkgrupper som kinesiska, bantuspråk och indoeuropeiska språk, naturligtvis ändå med viss tyngdpunkt på europeiska språk som grekiska, latin (med dess olika romanska avläggare), engelska och svenska.

Han har god blick för varför språk, talade över ganska stora områden, ändå tenderar att bli mer enhetliga (och samtidigt förenklas), och när det gäller tendensen att mycket små språk, särskilt sådana som inte har stöd av skolundervisning och egen litteratur, tenderar att försvinna, är det heller inte svårt att följa honom.

Janson spekulerar ogärna, och jag antar att det är därför han undviker att spekulera om de språk som till exempel de indoeuropeiska språken slukade – vi saknar ju också skriftliga vittnesbörd om deras mer exakta karaktär. Likväl finns det i Europa språk som i väsentliga avseenden är annorlunda än de dominerande indoeuropeiska språken – kanske har baskiskans och de finsk-ugriska språkens avvikande karaktär i själva verket bidragit till att dessa språk fortfarande talas och tycks relativt ohotade i de områden där de är officiella nationalspråk.

En invändning jag har mot den i och för sig intressanta utveckling Janson målar upp är att den är så mainstream. Det finns ju exempel på att relativt små språk mycket väl lyckas hävda sig och fortleva, förutsatt att detta underbyggs av en medveten språkpolitik. Isländskan, ett ganska litet språk, har ju bevarats, till och med i en i vissa avseenden ålderdomlig form, genom att man jämfört med övriga Norden har slagit vakt om forntida böjningsformer och dessutom har nyskapat ord ur gamla isländska ordstammar i stället för att använda (ibland språkligt lätt förvanskade) låneord. Mitt ursprungliga modersmål, estniskan, har i och för sig förändrats mer än isländskan, men när det gäller lånord, tillämpas en språkpolitik som liknar den isländska. Under sovjettiden lånade esterna ofta in ord för nya saker och fenomen ur den närbesläktade finskan i stället för från ryskan, imperiespråket i den stat som hade slukat lilla Estland. Och vad jag vet gör esterna i betydande utsträckning som islänningarna när det gäller nya ord: man skapar nya ord vars rötter går tillbaka till estniskan. Ibland ersätts till och med lånord av sådana här nykonstruktioner.

Jag känner stor sympati för det här förhållningssättet.

Jag tror nämligen att språk, bland mycket annat, också bär med sig erfarenheter, förhållningssätt och annat liknande. Och jag tycker att det här är olikheter som berikar världen.