Hur språk utvecklas, växer respektive går under

15 augusti 2011 18:17 | Politik, Varia | 5 kommentarer

Tore Jansons ”Språkens historia” (Norstedts, 2010) med underrubriken ”En upptäcktsresa i tid och rum” är en lärd och dessutom lättläst – en bravad i sammanhanget redan det – bok. Janson skriver om så vitt skilda språkgrupper som kinesiska, bantuspråk och indoeuropeiska språk, naturligtvis ändå med viss tyngdpunkt på europeiska språk som grekiska, latin (med dess olika romanska avläggare), engelska och svenska.

Han har god blick för varför språk, talade över ganska stora områden, ändå tenderar att bli mer enhetliga (och samtidigt förenklas), och när det gäller tendensen att mycket små språk, särskilt sådana som inte har stöd av skolundervisning och egen litteratur, tenderar att försvinna, är det heller inte svårt att följa honom.

Janson spekulerar ogärna, och jag antar att det är därför han undviker att spekulera om de språk som till exempel de indoeuropeiska språken slukade – vi saknar ju också skriftliga vittnesbörd om deras mer exakta karaktär. Likväl finns det i Europa språk som i väsentliga avseenden är annorlunda än de dominerande indoeuropeiska språken – kanske har baskiskans och de finsk-ugriska språkens avvikande karaktär i själva verket bidragit till att dessa språk fortfarande talas och tycks relativt ohotade i de områden där de är officiella nationalspråk.

En invändning jag har mot den i och för sig intressanta utveckling Janson målar upp är att den är så mainstream. Det finns ju exempel på att relativt små språk mycket väl lyckas hävda sig och fortleva, förutsatt att detta underbyggs av en medveten språkpolitik. Isländskan, ett ganska litet språk, har ju bevarats, till och med i en i vissa avseenden ålderdomlig form, genom att man jämfört med övriga Norden har slagit vakt om forntida böjningsformer och dessutom har nyskapat ord ur gamla isländska ordstammar i stället för att använda (ibland språkligt lätt förvanskade) låneord. Mitt ursprungliga modersmål, estniskan, har i och för sig förändrats mer än isländskan, men när det gäller lånord, tillämpas en språkpolitik som liknar den isländska. Under sovjettiden lånade esterna ofta in ord för nya saker och fenomen ur den närbesläktade finskan i stället för från ryskan, imperiespråket i den stat som hade slukat lilla Estland. Och vad jag vet gör esterna i betydande utsträckning som islänningarna när det gäller nya ord: man skapar nya ord vars rötter går tillbaka till estniskan. Ibland ersätts till och med lånord av sådana här nykonstruktioner.

Jag känner stor sympati för det här förhållningssättet.

Jag tror nämligen att språk, bland mycket annat, också bär med sig erfarenheter, förhållningssätt och annat liknande. Och jag tycker att det här är olikheter som berikar världen.

5 kommentarer

  1. Sovjettiden var ju historiskt sett ganska kort jämfört med tsartiden 1721-1918. Lånade man också under tsartiden hellre från finskan?

    Estlands självständighet 1918 hängde väl egentligen på att de ententen inte krävde tyskarnas tillbakadragande efter 11 november 1918. Man visste att om Tyskland drog sig tillbaka så skulle ett vakuum uppstå, som snabbt skulle fyllas av den nya Sovjetstaten. I Ukraina, t ex, agerade man annorlunda.

    När jag var i Estland i slutet av 1991 för att utvärdera delar av den estniska fysiken (Estland hade bett det svenska forskningsrådet om hjälp med att utvärdera sin vetenskap) så tyckte mina estniska värdar, under en trevlig middag, att det skulle vara bra om Sverige kunde ockupera Estland. Det var givetvis på skämt, men innehöll ett korn av allvar.

    Comment by Mats Larsson — 2011 08 16 11:30 #

  2. Jag har inte läst Tore Jansons bok, men som förskollärare har jag intresserat mig för barns språkutveckling. Senare har jag som lärare i svenska, litteratur och engelska intresserat mig för andra, men ändå likartade aspekter. Jag lyssnade mycket intresserat på sommarprogrammet med Ubah Musse, av olika skäl, men hennes egenartade språk var det som fångade mig. Jag har haft ganska mycket kontakt med somaliska elever, bla a undervisat dem i engelska, och således hört deras språkbehandling. Om man kommer till Sverige före puberteten brukar man tillägna sig språket utan brytning (senare blir det svårare) och hon borde som sexåring ha kunnat göra det. Hon talar inte heller ”Rinkebysvenska”, som jag menar är en dialektal variant hos människor som mycket väl kan tala rikssvenska, men väljer dialekten som en social och kulturell markör. Hon talar som någon som kommit till Sverige i vuxen ålder – intonation, grammatik och meningsbyggnad liknar den som ”vuxenkommande” somalier har. Det fick mig att fundera på om hon, som uppenbarligen upplevde sig som övergiven och tvingad att komma hit, utan att förstå varför (en sexåring kan ju inte förstå detta), kanske fått så starka mentala murar mot det nya landet att det omöjliggjorde ett mottagande av svenskan på ”vanligt” sätt? Jag har inte någon forskning att luta mig mot, det är bara en tanke. Psykologiska helvetesgap kan vara svåra att överbrygga, även om man tror sig ha accepterat det nya landet. Det var ett djupt berörande program.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 08 16 16:33 #

  3. Till Ann Christin Sandlund: Din teori låter inte orimlig. I hennes fall var grammatiken och meningsbyggnaden helt OK – däremot fanns där en främmadne intonation.

    Comment by Enn Kokk — 2011 08 16 18:04 #

  4. Till Mats Larsson: Vad man måste komma i håg är att tsartidens Estland snarare stod under tyskt än under ryskt inflytande, när det gällde språket. De tyska baronerna fanns kvar även under tsartiden som ett slags stat i staten, och antalet ryssar i det dåtida Estland var försumbart. Under slutet av den tsarryska tiden, från 1800-talet och framåt, skedde det stora estniska nationella uppvaknandet, då även alla barn lärde sig läsa och skriva, det senare dock med latinskt, inte kyrilliskt alfabet.

    Comment by Enn Kokk — 2011 08 16 18:12 #

  5. Det starka tyska inflytandet i Estland under tsartiden (jag visste att det fanns, men inte att det så starkt som du påpekar) ställer de allierades agerande efter freden den 11 november 1918 i lite annan dager. Det fanns redan en inhemsk, tysk stat i staten, och närvaron av den tyska armén var inte så dramatisk, snarare en fördel.
    Vilken bok skulle du rekommendera om man vill läsa om Estlands historia, språken begränsade till svenska och engelska?

    Comment by Mats Larsson — 2011 08 18 9:15 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^