In under borgerlighetens polerade yta

26 augusti 2011 14:29 | Film | 3 kommentarer

Louis Malle var en motsträvig del av den franska nya filmvågen. Några av hans filmer brukar räknas in i den, och han bidrog till att lansera en av dess stora stjärnor, Jeanne Moureau, men han försökte på olika sätt distansera sig från denna grupptillhörighet. I slutet av 1950-talet bidrog han hur som helst till den franska filmens – och filmens över huvud taget – förnyelse.

Ett exempel är hans ”De älskande” (”Les amants”) från 1958.

Också i ”De älskande” spelar Jeanne Moureau den kvinnliga huvudrollen, Jeanne Tournier. Hon lever i ett själlöst äktenskap med Henri (Alain Cuny) på en gård i närheten av Dijon. De har ett barn tillsammans men sover i skilda sovrum. Henri, som är tidningsman, ägnar sitt mesta intresse åt jobbet.

Hustrun, Jeanne, fördriver tiden på olika sätt, ofta i sällskap med väninnan Maggy (Judit Magre) och den hästpolospelande Raoul (José Villalonga). Jeannes ständiga referenser till de här två får Henri att bjuda in dem på middag med övernattning. De kommer, men när de anländer är Jeanne ännu inte hemma – hon har råkat ut för ett missöde med bilen. Hon plockas upp av och får lift hem med Bernard (Jean-Marc Bory). När det visar sig att Bernard är son till en vän till Henri, övertalas även han att stanna kvar på middag.

Och för att göra en lång historia kort: Jeanne och Bernhard tillbringar natten tillsammans i en roddbåt på floden, och nästa morgon ger de sig tillsammans i väg i hans bil.

Denna historia utspelas i en elegant borgerlig miljö, som kanske ska ses som en förklaring till att emotionerna syns så lite under den polerade ytan. Det som händer under ytan får man mer gissa sig till genom symboliska inslag, som när en fladdermus under middagen flyger in i en fönsterruta.

3 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Hej Enn
    Detta inlägg är ingen kommentar till din betraktelse över Lois Malle utan en fråga om en politisk visa, ett område där jag vet att du har djupa kunskaper. Och eftersom jag inte hittar din e-post tar jag mej friheten att lägga in frågan här. Hoppas du inte misstycker.

    I Ruben Nilssons Ficktjyvens visa finns en formulering jag inte förstår. I den text man hittar på nätet heter det i slutet av fjärde raden ”så tromar man å bjuda till”. Och ungefär så låter det i Fred Åkerströms och Jan-Olof Anderssons inspelningar.
    Vad betyder i så fall ”tromar”? Är det nått slang? Eller är det helt enkelt en felskrivning.
    På nätet har jag bara hittat visan i en enda, svåröverkomlig, bok, Olrogs Burlesk. Den finns enligt Libris bara på två bibliotek, varav det i Stockholm inte öppnar förrän på tisdag.
    Eftersom jag skulle behöva uppgiften i helgen gör jag ett försök att kontakta dej för att höra om du kan sprida ljus över frågan.

    Bästa hälsningar

    Kjell Östberg

    Kjell.ostberg@sh.se

    Kommentar by Kjell Östberg — 2011 08 27 9:29 #

  2. Till Kjell Östberg: Ruben Nilsson använde ofta slangord och ord hämtade från romani. Med hjälp av nätsökning har jag via engelska kommit fram till att ”tromar” rimligen betyder ”vågar”: ”så vågar man att bjuda till”.

    Kommentar by Enn Kokk — 2011 08 27 12:39 #

  3. Stort tack!
    Kjell

    Kommentar by Kjell Östberg — 2011 08 27 14:07 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^