Karen Blixens Afrika

23 augusti 2011 14:25 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

Karen Blixens ”Den afrikanske farm” utkom i original, alltså på danska, år 1937. Den översattes till svenska av Artur Lundkvist och gavs ut på Bonniers 1938 med den något idylliserande titeln ”Afrikansk pastoral”. Lundkvists översättning gavs ut på nytt 1986, nu av Trevi och med den mer korrekta titeln ”Den afrikanska farmen”.

Boken är till stora delar självbiografisk och skildrar Karen Dinesens – märk att hon i början av sitt författarskap skrev under pseudonymen Isak Dinesen – giftermål med Bror Blixen och deras liv i Afrika: de gifte sig 1914 i Mombasa, Kenya, och drev i Kenya, då en brittisk koloni, en kaffefarm. Äktenskapet upplöstes 1928, men Karen bodde kvar i Kenya fram till 1931, då hon återvände hem till Danmark.

Jag har nyligen sett filmatiseringen ”Mitt Afrika” (i amerikanskt original ”Out of Africa”, 1985) för andra gången. Eftersom bokförlagan finns i lägenheten i Uppsala och jag själv i sommarhuset i Öregrund, har jag svårt att göra exakta jämförelser mellan bok och film, men vad jag minns fanns det i boken inslag, till exempel gräshoppsinvasion, som inte finns med i filmen. Annars finns det i filmen en del mer romantiska och spännande bilder av natur och djur (bland annat lejonjakt) – filmen, i regi av Sidney Pollack, ger en ganska stark närvarokänsla. Till det senare bidrar också inslagen med kikuyuer. Karen Blixens (i filmen spelad av Meryl Streep) ömmande för dessa, även på slutet när hon av ekonomiska skäl måste överge sin farm, balanserar också den koloniala sidan av detta afrikanska äventyr.

I centrum för filmens mänskliga drama står ändå tre europeer, och då tänker jag inte bara på Karins och maken Bror Blixens (spelad av Klaus Maria Brandauer) övertagande av afrikansk jord. Mellan de här två och sedan en tredje europé, Denys Finch Hatton (spelad av Robert Redford) utspelar sig det triangeldrama, som är kärnan i filmens story.

Bror Blixen är den som, utan att riktigt beakta förutsättningarna för att odla kaffe just där de slår sig ner, sätter i gång kaffeplantageprojektet, men själv ägnar han sig inte åt det utan är ständigt på safari, har dessutom affärer med andra kvinnor. Ändå hinner han ge Karen syfilis, som hon dock lyckas göra sig kvitt under en behandlingsvistelse i Danmark.

När hon har återvänt till Kenya utvecklar hon en relation till en annan man, Denys, som dock även han dras till livet som fritt strövande jägare. Det senare förhindrar det hon önskar, att han ska stanna hos henne på farmen.

Den lovar till slut en bra kaffeskörd – men så drabbas farmen av en förödande brand, som slutgiltigt omöjliggör en fortsättning på Karen Blixens afrikanska äventyr. Och innan hon måste ge sig i väg hem till Danmark, omkommer Denys i en flygolycka. I slutet av filmen deltar Karen i Denys’ begravning.

Jag märker att jag, när jag återger handlingen så här pass förkortad, gör den orättvisa. Med alla sina nyanser är den mycket mindre melodramatisk, och trots att det rör sig om en kommersiell filmatisering, är filmen ”Mitt Afrika” en sevärd version av Karen Blixens helt naturligt mer komplicerade roman.

7 kommentarer

  1. Har ett speciellt minne av denna film. Såg nämligen ”Mitt Afrika” på biografen Look (nu Skandia) på Drottninggatan samma kväll som Olof Palme blev mördad. Eftersom vi parkerat bilen i korsningen Tunnelgatan (nu Olof Palmes gata) och Olofsgatan blev vi senare förhörda av polisen.

    När vi åkte därifrån såg vi blåljusen kring brottsplatsen, men det var inte förrän tidigt på lördagsmorgonen när klockradion väckte oss som vi fick reda på vad som hänt.

    På den tiden hade vi butik på Hantverkargatan. Jag kunde inte förmå mig att öppna butiken den dagen utan åkte ner till Rosenbad och var bland de första att skriva i kondeolansboken. Sedan tog jag en promenad till mordplatsen.

    Var befann du dig denna hemska kväll?

    Comment by Dan — 2011 08 24 10:26 #

  2. Till Dan: Vi var hemma. Eftersom vi – i motsats till många andra politikerfamiljer – hade öppen telefon, var Birgitta ett av de första statsråden som blev uppringt av TT om vad som hade hänt. Hon trodde först att det var ett makabert skämt – det var helgkväll, och då ringde ibland fyllon och skämtare – och bad att få kontrollringa tillbaka, men tyvärr var det ju inget skämt. Sen kastade hon sig i en taxi och åkte in till Rosenbad.

    Dess förinnan hade hon ringt den fortfarande då ovetande partisekreteraren, Bo Toresson, och berättat vad som hade hänt. Jag var hans närmaste man, och vi delade mellan oss upp att ringa till VUs ledamöter och kalla samman dem till ett sammanträde nästa dag.

    Comment by Enn Kokk — 2011 08 24 12:31 #

  3. Filmen Mitt Afrika är verkligen en underbar och sevärd film! Jag såg den nu också nyligen en fredagskväll, och jag har tidigare sett den flera gånger om. Scenerna är så otroligt vackra, så att man får verkligen lust att åka dit. Men attackerande lejon kan man förstås klara sej utan… Sen är det formidabelt skådespeleri rakt igenom hela filmen. En riktig 5-poängare om nån frågar mej.

    Comment by maggan — 2011 08 24 15:00 #

  4. Mitt minne av Olof Palmes död har inget med ”Mitt Afrika” att göra men väl med Indien som Palme besökte på sitt livs sista stora utlandsresa. Jag var i Delhi när Palmekommissionens sista sammanträde genomfördes och Palme diskuterade världsfreden med sin värd Rajiv Gandhi, Nigerias förre president Olusegun Obasanjo och andra illustra politiker. Samtidigt uppvaktades Rajiv Gandhi av dåvarande Boforschefen Martin Ardbo som ville sälja sitt företags förnämliga raketer till Indien (bra att ha exempelvis vid nästa krig mot Pakistan). Jag vill minnas att Bofors faktiskt vann den ordern, vilket tillkännagavs någon tid efter Palmes begravning. Själv återkom jag från Indien på kvällen den siste februari 1986 och vacklade följande morgon barfota i snön fram till min brevlåda och paralyserades inför Sydsvenskans förstasida: ”Palme mördad.”

    Comment by Björn Kumm — 2011 08 25 13:28 #

  5. Till Björn Kumm: Själv har jag förstås följt debatten om vapenexporten inifrån, bland annat i form av häftiga debatter på partikongresserna.

    I den officiella retoriken betonade man (den socialdemokratiska regeringen) att svenska vapen fick exporteras till stabila och pålitliga regimer för användning i försvarssyfte.

    Nu tror jag förstås inte att dessa tillskyndare av svensk vapenexport faktiskt var så naiva – men de drevs av, även i mina ögon, mer respektabla motiv: Doktrinen då var ju alliansfrihet och neutralitet i händelse av krig, vilket förutsatte en förmåga att försvara landet för egen maskin. En av förutsättningarna för detta var en omfattande egen produktion av krigsmateriel. Och skulle man klara sådan produktion till någorlunda rimliga kostnader, måste man också kunna exportera vapen…

    Comment by Enn Kokk — 2011 08 25 14:22 #

  6. Jag vet, Enn. Och det inspirerade mig till rubriken på mina radiodokumentärer under 80-talet: ”Er död – vår trygghet”. Jag tänkte mig Första maj i Karlskoga där allra först en representant för någon befrielserörelse som attackerades med svenska vapen skulle få komma upp i talarstolen varpå en ansvarsfull representant för SAP skulle förklara att välståndet och tryggheten i Karlskoga faktiskt var beroende av vapenexporten till stabila och pålitliga regimer.

    Comment by Björn Kumm — 2011 08 25 15:03 #

  7. Till Björn Kumm: Jag ska väl för ordningens skull tillägga att jag själv, på den tiden det begav sig, hörde till dem som ville begränsa vapenexporten.

    Jag försökte bara, retroaktivt, förklara hur regeringen med flera resonerade och att det – även i mina ögon – fanns ett skäl till att man gjorde som man gjorde, neutralitetsförsvaret – själv anförde jag i mitt första inlägg alltså inte sysselsättningen i till exempel Karlskoga som skäl, eftersom den ju rimligen kan upprätthållas på annat sätt.

    Comment by Enn Kokk — 2011 08 25 17:22 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^