Födelsedagskalas för Klara, sex år

Dotterdottern Klara fyller sex år först kommande fredag, men då är morfar och mormor på partikongress i Stockholm. Så i går fick det bli kalas för närmaste släkten – förutom för oss också för farfar Olle och farmor Kristina, som hade rest ner från Sollefteå, och så morbror Matti. Barnkalas blir det kommande veckohelg.

Men redan nu hade dottern, Kerstin, bullat upp efter all sin avsevärda förmåga: rosa maränger, bullar, svartvinbärsmacaroner, kolasnitt, chokladkolasnitt, kaffekakor, mummakakor och chokladtårta, allt hembakat förstås. Ta er en titt här!

På ett par bilder syns också födelsedagsbarnet leka med ett av de båda Harry Potter-legon hon fick av morfar. Från mormor fick hon bland annat jacka och färger och från farmor och farfar bland annat en jättelik docka. Matti hade med sig fröer och rent av en dahliaknöl.

Under kalaset fick förstås Kerstin beröm för sin bakkonst. Fast då påminde jag henne om hur hon ungefär i tioårsåldern hade föresatt sig att själv baka lussekatter, annars hennes mors värv, men mamman befann sig just då utomlands.

Plötsligt hörde jag från köket ropet ”Pappa! Pappa!” och när jag kom störtande, såg jag att lussekattsdegen flöt – rann – ut över skärbrädans kanter. Jag högg snabbt en bunke och föste med den andra handen den rinnande degen ner i den. Sen räddade jag situationen genom att arbeta ner mer mjöl till dess att degen fick en lagom fast konsistens, och det blev faktiskt lussekatter av den.

Också Kerstin minns det här mycket väl och är helt med på noterna när jag berättar den här historien. Och visst är det så att vi alla måste göra våra misstag, innan vi blir duktiga på det vi har föresatt oss att bli duktiga på.

Att få stöd och hjälp i lagom portioner hör till det allra viktigaste i ens växt som människa. Men också att få pröva sina vingar, till och med göra misstag. Själv har jag till exempel lärt mina barn att cykla: först med pappas hand stadigt på pakethållaren, sen vinglig färd på egen hand, ibland ner i diket med ett skrubbat knä som följd. Men till slut triumfen att kunna alldeles själv.

Det hör till livets stora glädjeämnen att se att Kerstin och hennes man Bo också tillämpar den här uppfostringsmetoden.

Swedenmarks, en legendarisk journalistfamilj

Eva Swedenmark arbetade på Aktuellt i politiken (s) under början av min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen, men hade tyvärr gått vidare till nya värv, när jag blev tidningens chefredaktör. Senare, men det var efter min redaktörstid, hade AiP nöjet att få publicera Peter Swedenmarks uddiga kåserier.

Som väl läsarna har noterat, har jag länk till bådas bloggar. Inte för att de liksom jag kommer från Sundsvall utan för att de båda är synnerligen läsvärda.

Deras far, Gösta Swedenmark, var en legendar på Dagbladet / Nya Samhället, den socialdemokratiska tidning som fanns i mitt hem i Juniskär söder om Sundsvall.

Nu ser jag att Swedenmarkarna högtidlighåller Gösta Swedenmarks 100-årsdag genom att starta en blogg med hans kolumner 1970-1980.

Gösta Swedenmark, född 19/3 1911, medverkade nästan dagligen under signaturen ”Sam” i Dagbladet, Sundsvall. Med början på hans hundraårsdag publicerar barn och barnbarn valda ”kanter” – så kallade eftersom rubriken på spalten, längst in på ledarsidan, var ”I kanten”.

Till de här återpublicerade ledarsideskåserierna vill jag leda mina läsare, både för att de utgör än i dag läsvärd tidningstext och för att de innehåller en del nyttiga påminnelser om socialdemokratins ursprungliga uppdrag, att vara en arbetarrörelse. Gösta Swedenmarks I kanten-kåserier hittar du här.

Melodikrysset nummer 11 2011

I dag hade jag visst besvär med Melodikrysset, både för att en del av frågorna inte riktigt låg för mig och för att datorn har varit trög och konstrat – jag har nyss startat om den igen.

Krånglet började redan med allra första låten och frågan. Vem var det som sjöng Cornelis’ fina ”Somliga går med trasiga skor”? Efter diverse googlande – jag har aldrig hört den här versionen tidigare – och så småningom ett antal ledbokstäver kom jag på svaret: Vi hörde Anders Eldemans specielle favorit Lasse Berghagen (plus Plura Jonsson).

Amy Diamond ingår heller inte i min skivsamling, men det var hon som sjöng ”Up”, som jag tror låten heter.

”Kärleken vet” – heter den så? – med Niklas Strömstedt hade jag heller inte hört förut.

Plattor med Kent finns i mina skivhyllor, dock inte ”Ismael”. Men dem känner man ju igen.

Linda Bengtzing önskar jag att jag inte hade hört, men eftersom jag har följt Melodifestivalen, känner jag förstås igen ”E de fel på mig”.

Och ska vi nu bedöma melodifestivallåtar, tycker jag att Roger Pontares ”När vindarna viskar ditt namn” var mycket bättre.

Den efterlyste blågule kompositören var förstås Thore Skogman. Men vad var det han sjöng – han har ju skrivit så mycket. Titeln började i alla fall rimligen på ”Det”.

Trots mängden av Thore Skogman-kompositioner och min politiska valfrändskap med honom, har jag fler skivor med Rikard Wolff än med Skogman. Så ”Det sitter en pojke på månen” finns i mina skivhyllor.

”My Fair Lady” – med Ulla Sallert och Jarl Kulle – såg jag så tidigt som 1959, i samband med den första svenska elevriksdagen. I den ingår ”Med en gnutta flax”, där det sista ordet i det här fallet skulle ersättas med synonymen ”tur”.

Äldre i den genren – musikal, operett – är ”Glada änkan”, ”Die lustige Witwe” som skrevs 1905 av Franz Lehár (musik) samt Victor Léon och Leo Stein (text). Det vi hörde, ”Då går jag till Maxim”, skulle här ge verbet gå.

Mer roande scenkonst: Galenskaparna och After Shave var det som kom med uppmaningen ”Alla ska bada”.

Och så ännu mer revy: Vi hörde Peter Flacks revyalterego Hjalmar sjunga ”Mugge-Bigge, Mugge-Bigge Puff-Puff-Puff”.

Också Hans Alfredson är ju känd från revyscenen. I dagens nummer hörde vi Tina Ahlin som hans dotter. Tina har förresten varit inne på min blogg och ställt en lite klurig musikfråga till mig.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en låt som jag har dansat till många gånger, Glenn Miller-klassikern ”In the Mood”.

Livslögner

Eftersom vi skulle gå på teater, startade vi kvällen med att äta middag ute. Vi skulle gå på Reginateatern, så valet föll på relativt närbelägna Magnussons, Drottninggatan 1 nere vid Fyrisån. Det hette något mer monarkistiskt förut, och varken det eller krogens aviserade planer på att däcka över ån lockade oss dit på den tiden. Men sen dess har den här krogen inte bara bytt namn utan också rankats hyggligt högt av UNTs krogbedömare.

Jag kan väl inte säga att jag imponeras av den här krogens interiör, men mottagandet och servicen var det inget fel på. Den här restaurangen ligger mitt i Uppsalas hjärta, så naturligtvis drar den folk redan på grund av sitt läge, och publiken är också mycket mer ungdomlig och blandad än till exempel på Peppar, peppar, dit man lär sig hitta, om man söker kvalitet i fråga om både matkvalitet och interiör.

Vi valde att äta oxkind bourgogne, enligt menyn kokt i minst tolv timmar, med sidfläsk, små champinjoner och tryffelpotatispuré som tillbehör. Det smakade bra, utan att kanske ändå ha det där lilla extra.

På Reginateatern spelades ”Hallå Pappsi!”, med manus av Lena-Katarina Swanberg och ensemblen efter en idé av Peter Birro. Den sattes ursprungligen upp på Odenteatern i Stockholm år 2009.

Den drivs av Klas Ahlstedt, vilket väl också är en av förklaringarna till att huvudrollen i den aktuella pjäsen spelas av den mycket rutinerade Börje Ahlstedt, som alltså är Klas Ahlstedts egen pappa. I pjäsen är dock Sture (Klas Ahlstedt) måg till Nisse (Börje Ahlstedt) medan hans sambo Rocky (Erica Lernehav) är dotter till Nisse.

Att dottern har fått smeknamnet Rocky har sin bakgrund i att pappan, Nisse Karlsson, har varit prisbelönt boxare. Sina klenoder, pokalerna, förvarar han i en monter mitt på scenen, men de – liksom mycket annat i den här pjäsen – visar sig vara förfalskningar. Ja, inte från början – Nisse har faktiskt i sin krafts dagar vunnit de här pokalerna på riktigt. De visar sig ha bytts ut av dottern, i behov av pengar.

Alla tre rollfigurerna i ”Hallå Pappsi!” försöker kompensera sina tillkortakommanden med livslögner. Rocky vill förstora brösten, Sture, tenor med obestämd karriär, drömmer om att bli programledare för Allsång på Skansen.

Och Nisse, som vi under större delen av pjäsen ser i rullstol, visar sig kunna gå – vad han söker är medlidande och gemenskap.

Särskilt Nisse, i Börje Ahlstedts gestalt, blir en trovärdig figur, i pjäsens centrum också genom Disa Linderholms regi och Anna Herrmanns scenografi. Dock hade jag, särskilt i pjäsens början och när Börje Ahlstedt i övrigt var ensam på scenen, ibland svårt att uppfatta honom. Knappast på grund av hans diktion, men antingen på grund av för låg ljudnivå eller på grund av att jag satt ganska högt uppe i salongen och möjligen på grund av tilltagande ålder har svårt att uppfatta låga ljud.

Kön i stället för genre som utgivningsprofil

En av de mest läsvärda serietidningarna just nu är Nemi. Det menar jag, en snart 74-årig man, trots att tidningens målgrupp helt uppenbart är tjejer, företrädesvis yngre kvinnor.

Många, men inte alla, serier i Nemi är skapade av kvinnor. Påtagligt är dock att kvinnor spelar de aktiva rollerna i samtliga. Draget av ”tjejserietidning” blir nästan komiskt tydligt i och med att man publicerar Ken Cursoes hjärterådgivningsspalt i serieform ”Kära Tiny Sepuku” (”Dear Tiny Sepuku”).

De serier som publiceras i Nemi befinner sig ljusår från de romantiska tjejserier som publicerades i min egen tidiga ungdoms Min melodi. I både titelserien, norska Lise Myhres ”Nemi”, och svenska Lina Neidestams ”Zelda” spelar sex i omaskerad form en roll som hade varit otänkbar i serier för tonårstjejer på 1950-talet.

En annan intressant sak med Nemi är att tidningen, om än alltid med kvinnor i huvudrollerna, blandar vitt skilda seriegenrer. Alltså innehåller tidningen också ett par spänningsserier, den ofta ganska läskiga (inte bara psykologiskt) ”Alena” (Kim W Anderssons ”Puppy Love”) och så Bill Willinghams och Mark Buckinghams mycket intressanta sagoparafras ”Fabler” med Snövit och Rosenröd i huvudrollerna.

Alla de här nämnda serierna är förvisso läsvärda – men även för män, vill jag understryka. Så en stilla undran: Måste man verkligen, år 2011, fortfarande könsprofilera tidningar, till exempel serietidningar?

Bildkonst eller serier?

Nummer 1 2011 – i löpande ordning nummer 102 – av Galago har kommit ut.

Jag har följt Galago mycket länge, för det mesta också tyckt att tidskriften (och även förlaget) har gjort en viktig insats för att bredda svensk seriekonst. Frågan är dock om det i dag inte handlar mer om just konst än serier i mer egentlig mening.

Lilli Carrés ursnygga omslagsbild anger tonen i det här numret. Hennes ”Den heta gatan” är bland det konstnärligt intressantaste jag har sett på länge – men är det här främst en serie? Liknande synpunkter har jag på Kalle Landgrens ”Sagan om raveturtlen och krukmakaren”, som för övrigt helt saknar textelement, och på den skicklige Kolbeinn Karlssons den här gången svart-vita serie bildrutor, som inte ens har någon titel. Experimentellt tecknad i svart-vitt är vidare Emma Rendels ”Bravestarr”. Ännu mer uttrycksfull med sina likaledes svart-vita bilder och i det här fallet också en ordlös story i bild är Martin Anders ”Arvet”. En tydlig story finns även i Carl Hestveds annars mycket annorlunda ”En apa i varje hamn”.

Jag är ingen motståndare till experimentella serier. Men jag ska erkänna att jag i Galago gärna också skulle vilja läsa episka äventyrsserier och nya komiska/satiriska serier som förnyade de stripkorta standardserier i den genren som dagstidningarna är fulla av.

En barnbok om tillit och en ovanlig vänskap

Grégoire Solotareffs ”Loulou” (svensk översättning Monica Stein, En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Carlsen/if, 1991, och En bok för alla, 1994) handlar om ett omaka par: kaninen Tom och den lilla vargen Loulou.

Den lilla vargens farbror tar honom med på hans livs första jakt. Men innan de hinner jaga något, omkommer farbrorn plötsligt, och den som lilla vargen söker hjälp hos visar sig vara – en kanin.

Här finns förstås ett problem: båda är medvetna om att vargar äter kaniner. Men de här båda fattar tycke för varann, leker tll och med med kaniners befogade vargrädsla och blir, efter en kris i den omaka relationen, åter nära vänner.

Problemet med den här historien, åtminstone för mig som vuxen läsare, är att Solotareff i både text och bild lite grann idylliserar den här omaka relationen, också löser kärnproblem i den på ett orealistiskt sätt. Kaninen lär till exempel vargen att meta, ett av vargar (och för den delen även av kaniner) annars sällan tillämpat sätt att skaffa sig föda.

Å andra sidan är realismen heller inte i övrigt särdeles påtaglig. När vi först möter kaninen Tom, ligger han i en bäddad säng och läser en bok. Så vi ska kanske mest se den här boken som en historia om rädslor och om hur man övervinner dem.

Längtan efter att också ha en koja

Jag är uppvuxen i en by där det fanns mycket skog att bygga kojor i. Bräder – användbara för andra och nyttigare saker – var däremot en bristvara, så många av våra kojor blev bara halvfärdiga ramar till vad som kunde ha blivit kojor. Men vi kunde kompensera mycket väl: vi hittade en grotta.

I ”Kurt och Kio vill ha koja” av Lisen Adbåge (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Bonniers, 2009) finns det där som många barn har upplevt: några andra barn har byggt en fin trädkoja som väcker både avund och en längtan efter att också själv kunna bygga en koja.

Men Kurt och Kio bor i lägenhet och deras hus har inte ens något träd som man kunde bygga en koja i. Alltså gör de patetiska försök att bygga en koja på stranden, i parken, ja till och med i en kiosk. Ingenting funkar, men efter varje försök till bygge får de med sig ett gradvis växande förråd av grejor. Och till slut kommer de på lösningen: de gör en koja av sin balkong, som till och med ligger högre än trädet med trädkojan.

Fast minns jag min egen kojålder rätt, hade jag nog innerst inne inte tyckt att balkongkojan var en överlägsen lösning.

Japansk bilderbok

Jag har läst, även recenserat, en mycket stor mängd bilderböcker, men jag har nästan aldrig stött på en så avvikande barnbok som ”Spöktåget” av Rintaro Uchida (text) och Shigeo Nishimura (bild), översättning Asuka Ukai (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Trasten, 2009).

Som man kan ana av namnen ovan, är det fråga om en japansk bilderbok, och den får i dag en oavsedd aktualitet genom att den befolkas av spöken, monster och andra mer eller mindre groteska figurer, som ser ut som mutationer efter en kärnkraftkatastrof.

Bokens text är minimal: tågets dunk-dunk, namnet på stationerna (sådant som Mörkerplan och Kalltorget).

Den här historien går knappast att berätta bara med hjälp av textsnuttarna, men bilderna av passagerarna på spöktåget och av dem som vistas på perrongerna är desto mer fascinerande och detaljrika: man hittar bland dem jättebabysar, barn med glödlampshuvuden, någon som har snabel i stället för näsa… – men när de till slut anländer till station Människocentralen, förvandlas de plötsligt allihopa till alldeles vanliga människor.

Schlagerfinalen och partiledarfinalen

Jo, jag såg melodifestivalfinalen och har faktiskt också sett alla deltävlingarna – man måste ju hålla sig à jour för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Jag har tidigare flera gånger klagat på att melodifestivalernas låtar är så själlösa, ofta inte ens har en refräng som fäster sig i minnet. Den här gången tyckte jag att framför allt de låtar som tog sig till finalen, med några undantag, hade någon melodislinga som gör att man kommer i håg dem.

Samtidigt är ändå inte schlager vad det var förr. Rapparen Swingfly klarade sig med ”Me and My Dream” hyggligt och det lät också hyggligt bra – men var det schlager?

Dess värre känner jag mig inte särskilt engagerad av de låtar som slogs om förstaplatsen. Kanske var det rättvist att Eric Saades ”Popular” vann över Danny Saucedos ”In the Club” – men trean ”Oh My God” med The Moniker hade väl möjligen ännu mer av just schlagertycke?

Den låt jag annars tyckte var mest schlageraktig i gammaldags mening – schlager kunde förr faktiskt ibland också ha meningsfull text – var Sara Vargas ”Spring för livet”.

Sara hade ensam modet att framföra sin låt på svenska, så man kunde ju ha befarat att den internationella juryn skulle ge henne låg poäng just på grund av detta. Men här blev det ingen stor skillnad jämfört med de svenska telefonröstarnas utslag: svenskarna placerade henne på åttonde plats, de utländska juryerna på nionde plats.

Så kanske är det där som jag betecknar som schlager inte på modet någonstans längre.

* * *

Här om dan blev det, efter alla delheat och tidningsskriverier och oddslistor, också klart vem som föreslås som ny partiledare för Socialdemokraterna. Det var på tiden. När vi här om kvällen under middagen efter palmeseminariet i Eskilstuna diskuterade partiledarkandidater, sa jag, att jag för min del övervägde att föreslå Graucho Marx. Han skulle, trots sitt efternamn, till och med kunna accepteras av partidistriktet i Stockholms län, eftersom en av hans deviser lyder: ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem, har jag flera.”

Men då invände en av de övriga deltagarna med ett annat grauchomarxistiskt citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan tänka sig såna som jag som medlemmar.”

Nu har vi i alla fall fastnat för en partiledare, som åtminstone har en mustasch snarlik den som satt på Graucho Marx – man kunde tro att han kandiderade inte till posten som partiledare utan för en roll i en ny filmversion av ”Three Amigos”.

Jag vet att en del är bekymrade över Håkan Juholts uppbackning av den svenska insatsen i Afghanistan, och jag hoppas att han, trots att han kommer från Oskarshamn, efter vad som just nu händer i Japan är klok nog att hålla fast vid utfasningsbeslutet i fråga om kärnkraften.

Men en karl som helt frankt säger högt det som många partivänner (s) i dag känner – att vi är så jävla trötta på allt tjafs om ”förnyelse” – måste det faktiskt vara något bra med. Äntligen får vi en riktig sosse i sossetäten. Det är inte utan att man delar häpnad med Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet:

”Mot alla odds väljer socialdemokraterna en socialdemokrat som partiledare.”