Födelsedagskalas för Klara, sex år

Dotterdottern Klara fyller sex år först kommande fredag, men då är morfar och mormor på partikongress i Stockholm. Så i går fick det bli kalas för närmaste släkten – förutom för oss också för farfar Olle och farmor Kristina, som hade rest ner från Sollefteå, och så morbror Matti. Barnkalas blir det kommande veckohelg.

Men redan nu hade dottern, Kerstin, bullat upp efter all sin avsevärda förmåga: rosa maränger, bullar, svartvinbärsmacaroner, kolasnitt, chokladkolasnitt, kaffekakor, mummakakor och chokladtårta, allt hembakat förstås. Ta er en titt här!

På ett par bilder syns också födelsedagsbarnet leka med ett av de båda Harry Potter-legon hon fick av morfar. Från mormor fick hon bland annat jacka och färger och från farmor och farfar bland annat en jättelik docka. Matti hade med sig fröer och rent av en dahliaknöl.

Under kalaset fick förstås Kerstin beröm för sin bakkonst. Fast då påminde jag henne om hur hon ungefär i tioårsåldern hade föresatt sig att själv baka lussekatter, annars hennes mors värv, men mamman befann sig just då utomlands.

Plötsligt hörde jag från köket ropet ”Pappa! Pappa!” och när jag kom störtande, såg jag att lussekattsdegen flöt – rann – ut över skärbrädans kanter. Jag högg snabbt en bunke och föste med den andra handen den rinnande degen ner i den. Sen räddade jag situationen genom att arbeta ner mer mjöl till dess att degen fick en lagom fast konsistens, och det blev faktiskt lussekatter av den.

Också Kerstin minns det här mycket väl och är helt med på noterna när jag berättar den här historien. Och visst är det så att vi alla måste göra våra misstag, innan vi blir duktiga på det vi har föresatt oss att bli duktiga på.

Att få stöd och hjälp i lagom portioner hör till det allra viktigaste i ens växt som människa. Men också att få pröva sina vingar, till och med göra misstag. Själv har jag till exempel lärt mina barn att cykla: först med pappas hand stadigt på pakethållaren, sen vinglig färd på egen hand, ibland ner i diket med ett skrubbat knä som följd. Men till slut triumfen att kunna alldeles själv.

Det hör till livets stora glädjeämnen att se att Kerstin och hennes man Bo också tillämpar den här uppfostringsmetoden.