Om Olof Palme och hans tid

8 mars 2011 16:52 | Politik | 8 kommentarer

Henrik Berggrens biografi över Olof PalmeUnderbara dagar framför oss” (Norstedts, 2010) är en tegelsten på över 700 sidor. För den skull är den inte tungläst – Henrik Berggren skriver journalistiskt lätt, ofta rent av elegant.

Trots bokens omfång önskar man att den hade varit ännu lite längre: den borde ha försetts med noter, som ledde till källförteckningen (som alltså finns). Nu hänger de ganska många citaten lite i luften, går inte heller att kontrollera. Det där med att återge citat rätt – och tolka källor rätt – är ju en särskild konst i vetenskapliga avhandlingar, och Berggrens bok ligger i många avseenden en sådan nära. Jag har i den här boken faktiskt hittat något litet citatfel och något litet faktafel, men det rör sig i dessa fall om bagatelleroch jag anför dem inte för att sänka värdet av Berggrens bok utan just för att inskärpa vikten av en notapparat. Nu får man i slutet av boken nöja sig med korta, översiktliga referenser till skriftliga och andra källor, också där utan sidhänvisning.

Berggrens bok är samtidigt – det är den andra sidan av saken – flyhänt skriven, därmed också njutbar i en mer litterär mening, Han gör bakgrundsmålningar där många av detaljerna bidrar till att läsare i min ålder och med min speciella bakgrund i politiken lättare minns tiden, dess strider och stämningar. Dock är det förstås även här så att en del av de här detaljerna har ganska lite att göra med just fenomenet Palme. Men jag är alltså övervägande positiv till att man på det här sättet återskapar minnet av den tid som flytt. Det faktum att Berggren också är förtrogen med tidens kulturella stämningar och deras litterära uttryck gör inte boken sämre.

I ett viktigt avseende fördjupar Berggrens biografi bilden av Olof Palme, nämligen i fråga om hans familjebakgrund och väg till socialdemokratin. Det som efter läsningen av Berggrens biografi står helt klart är att Olof Palme inte valde politisk hemhörighet som ett led i en personlig karriär – hans väg från en högborgerlig till en socialdemokratisk, så småningom allt mer radikal socialdemokratisk hållning var naturligtvis långt ifrån naturgiven men framstår ändå i Berggrens analys som ganska logisk.

Jag har träffat Berggren helt kort och känner honom alltså inte närmare. Av det jag har läst av honom i Dagens Nyheter, bland annat på ledarsidan, förstår jag att han i dag närmast är vänsterliberal – men jag hörde också nyligen att han i sin ungdom har tillhört den maoistiska vänstern. Det är ingen tvekan om att han under arbetet med den här biografin har tagit dess föremål till sitt hjärta, men hans egen nuvarande politiska position har måhända förlett honom att i alltför stor utsträckning se Palme som en vänsterliberal själsfrände. Och visst kan man i vissa frågor – det internationella engagemanget, jämställdhetsfrågorna, antikommunismen – se saken så, men det är samtidigt att reducera bilden av Palme.

Inte så att Berggren inte nämner till exempel 1970-talets arbetslivsreformer – det gör han, om än alltför kort. Men den irikespolitiska delen av palmeepokens socialdemokratiska agenda, med undantag då för den uppslitande striden om löntagarfonderna, sammantaget allt det där som fick fackföreningsrörelsen att brinna för socialdemokratin, verkar inte riktigt ha fångat hans intresse. Jag tänker nu på sådant som de många socialpolitiska reformerna och de strävanden att skapa mer jämlikhet som utgick från SAPs och LOs av Alva Myrdal ledda jämlikhetgrupp.

När jag kollar Berggreens källförteckning, ser jag också luckor som kan förklara det här. Jämlikhetgruppens båda rapporter finns inte med, inte heller 1975 års partiprogram med dess starka plädering för demokratisk socialism. (Det här programmets mer pluralistiska sätt att angripa maktstrukturerna i näringslivet gör det för övrigt mycket lättare att förstå Palmes tvekan inför det mer endimensionella löntagarfonsförslaget.) Och vad som är ännu värre är att Berggren i sin källförteckning inte har med VU- och partistyrelseprotokollen, vars stående, inledande punkt på dagordningen, ”Det politiska läget”, alltid startar med partiordförandens reflektioner över det aktuella politiska skeendet, i Sverige så väl som internationellt. De här protokollen är tillgängliga för forskare och författare med en tjugoårsspärr, så hela palmeepoken hade funnits tillgänglig för Berggren på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, om han alltså hade velat.

Avslutningsvis: trots dessa kritiska anmärkningar vill jag betona, att Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” drar fram mycket av värde för den samlade bilden av Olof Palme.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^