Borgerlig skrämselpropaganda om vänstervridning

29 mars 2011 13:01 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 37 kommentarer

I Dagens Nyheter publicerar i dag (29 mars 2011) tidningens förre chefredaktör Hans Bergström en debattartikel, ”Juholt (S+V)”, som är fullkomligt vettlös och just därför intressant. Du hittar artikeln här.

Dess tes är att vi nu har ”två partier med samma inrikesprogram”. Mot hans resonemang kan man göra flera relevanta invändningar. Bergström drar av vissa inslag i Håkan Juholts linjetal långtgående slutsatser på områden, som Juholt över huvud taget inte tog upp.

Man kan inte utesluta att det bakom den här artikeln finns reaktioner som har sin rot i renegatens förtvivlan över att andra inte drar samma slutsatser som man själv – så vitt jag vet kommer Bergström från ett socialdemokratiskt hem i Värmland. Men vida viktigare är den aktuella avsikten: att skrämma de lättrörliga DN-prenumererande medelklassväljarna i Storstockholm med att socialdemokraterna under sin nya ledning nu nästan har blivit kommunister.

Jag var med under hela den socialdemokratiska partikongressen, är dessutom en av detta partis främsta kommunistbekämpare i modern tid. Och jag har – i egenskap av tidigare mångårig huvudsekreterare i mitt partis programkommission, det organ som lägger fast partiets principiella kurs – dessutom mycket god kunskap om mitt partis ideologi både historiskt och i nutid.

Jag har tidigare om den nya sammansättningen av partiledningen sagt att partiet, om den väljer denna ledning, tar ett lätt steg åt vänster, och jag står för det. Men denna måttfulla kursändring innebär ju egentligen bara att socialdemokratin återvänder till sin klassiska kurs, den som Håkan Juholt i sitt linjetal gång på gång kallade för ”social demokrati”. Om Vänsterpartiet i dag också vill stå för en reformistisk i stället för revolutionär socialism, innebär detta historiskt sett ett erkännande av att reformisterna hade rätt. Skulle vi som alltid har varit reformister av detta då behöva dra den mycket märkliga slutsatsen, att vi nu måste distansera oss och i stället bli socialliberaler?

Jag är en socialdemokrat av klassiskt snitt, och jag ska oförbehållsamt erkänna att Håkan Juholts linjetal rörde mig i djupet av mitt hjärta, det som slår till vänster.

Han överraskade alla – även mig – med att inleda detta sitt allra viktigaste tal med att tala om en kulturpolitik, ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntar till eget skapande genom hela livet”, om kulturpolitiken som skapare av demokratiska rum utanför den kommersiella världen: ”här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast”.

Med avstamp hos Olof Palme talade han därefter om partiet som en levande folkrörelse, som varken är ett börsnoterat företag, någon reklambyrå eller lett av någon enväldig partiledare.

I sitt linjetal liksom i sitt avslutningstal gav Håkan Juholt uttryck för en radikal reformvilja, en vilja att ändra kurs jämfört både med alliansregeringens politik och en del av de politiska förändringar socialdemokratin själv har genomfört eller tvingats genomföra.

Den växande barnfattigdomen, denna skam för ett civiliserat samhälle, ska utrotas genom ett brett åtgärdsprogram som löper över flera år.

Pensionssystemet ska ses över; det är ju helt uppenbart att det finns, och kommer att finnas ännu flera, pensionärer som inte kan leva ett rimligt liv med hjälp av den pension de får. (På den här punkten var hans invit till löntagarorganisationerna för slarvigt formulerad, men ambitionen att nå en ny, bred och hållbar pensionsuppgörelse är det inget fel på.)

Han gick till storms mot avregleringarna på områden som väl egentligen skulle skötas bäst i form av offentliga monopol, det senare min anmärkning. Elmarknaden och tågtrafiken är ett par exempel.

I fråga om vården och skolan vände han sig främst mot vinstuttag, att i princip skattepengar används till att berika aktieägare i stället för till personal och annan verksamhet. (”När skolkoncerner och vårdbolag delar ut skattebetalarnas pengar till sina ägare i stället för att använda dem till lärarlön, en vårdanställd som kan hålla en gammal och sjuk i handen som är rädd och har ont eller till ett besök i simhallen.”) Enligt min mening är det här en god början – men jag skulle för egen del gärna se att man gick ännu längre, i princip till offentliga monopol. (Argumenten för det senare fanns redan i Juholts tal: ”Elever har blivit kunder på en marknad. Skolverket varnar för att segregationen växer. Den sammanhållna skolan håller på att brytas upp.”)

Juholt tog också upp de problem som är förenade med a-kassan, i princip en omställningsförsäkring, men avvisade en bortre parentes.

När det gäller jobben talade han om en stor satsning på utbildning och kompetensutveckling, också om industriella branschprogram, exportstöd och investeringar i järnvägar, vägar och miljöteknik. Särskilda åtgärder måste sättas in mot ungdomsarbetslösheten.

I fråga om skattesystemet hade han av allt att döma inte tänkt färdigt – han vill se en samlad översyn. Vi kan uppenbarligen främst vänta oss en del omfördelningar; Juholt talade till exempel om att skapa mer konkurrenskraftiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt i näringslivet. Helt klart är dock att Juholt inte tänker sig att, som Moderaterna, köpa röster med hjälp av löften om skattesänkningar.

Det här är naturligtvis inte en komplett sammanfattning av allt som Håkan Juholt sa till S-kongressen; den som är intresserad kan på nätet ta del av de fullständiga talmanuskripten.

Det som man inte kan få del av den vägen är mycket viktig också det: värmen i hans sätt att tala, och humorn. I Håkan Juholt har socialdemokratin fått en ledare som talar både till hjärnan och till hjärtat.

Och bara den som var där, i kongresshallen, kan – tror jag – fullt ut förstå den massiva uppbackning Håkan Juholt har i sitt parti, och då tänker jag inte främst på applåderna. Från talarstolen kunde jag höra så många andra tala i samma anda.

Socialdemokratin är enad igen. Därmed besitter den en väldig kraft.

För första gången på länge sjöng jag vid en kongressavslutning, med ogrumlad glädje, ”Intenationalen”. När vi stod där och höll varandras händer, kände man, att det dånade i rättens krater. Unisont sjöng här nu ett åter igen enat parti:

”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”