Melodikrysset nummer 9 2011

5 mars 2011 12:30 | Barnkultur, Musik, Politik, Serier, Teater, Ur dagboken | 6 kommentarer

Andra kan ha funnit de frågor lätta som jag för min del fastnade med i dagens kryss.

Det måste till exempel ha varit en låt med Ace of Base vi hörde. Men dem hör jag bara tillfälligt på i radio – har inga skivor med dem – så vad var det i så fall de sjöng? Jag tar som vanligt fasta på en återkommande fras – den brukar vara titeln – men missuppfattar den lite. Fast sen hittar jag låten på nätet och kan lyssna av den. Och jo, det är ”All That She Wants” med Ace of Base.

En annan fråga hade jag ännu mer besvär med, låten med Västerås stads musikkår. Svaret skulle vara en årstid, och ledbokstäverna gav entydigt att det måste vara fråga om sommar. Men jag är ju en sån där envis jävel, så jag vill gärna också veta vad det var för låt som spelades. Om titeln är engelsk, borde den innehålla ”Summer”. Då kommer jag på att Anders Eldeman tidigare, 2007, har spelat ”Summer Nights” ur filmen ”Grease”, så kanske är det den. Men jag hade inte sett filmen då och har inte sett den nu heller. Någon som kan bekräfta eller dementera?

”Så mycke bättre” i TV 4 har jag heller aldrig sett, men plötsligt känner jag igen Lill-Babs’ röst, och så minns jag – från Aftonbladets nöjessidor, gissar jag – att jag har läst om att hon i det där TV-programmet har haft något slags samarbete med Petter (som jag för övrigt har på skiva).

Plura har jag också praktiskt taget allt av i min skivsamling, men vem var det som här sjöng hans ”Kärlekens tunga”? Ledbokstäverna leder mig fram till artistnamnet September – Petra Marklund googlar jag mig fram till att hon egentligen heter.

Och så det allra sista som beredde mig en smula huvudbry: Eva Dahlgren tycker jag är en bra artist, men något djupare intryck på mig gjorde uppenbarligen inte hennes bidrag i 1980 års melodifestival, ”Jag ger mig inte”.

Lättare hade jag det faktiskt med ”Tjacka cykel”, som framfördes av Gösta Engström och Sumpen Swingsters. Sumpen Swingsters har jag tidigare skrivit om, bland annat om att en av mina favoriter, barnboksförfattaren och serietecknaren Jan Lööf har spelat med dem. Jag publicerade själv Jan Lööfs serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var dess chefredaktör.

Politisk anknytning har jag också till en annan av dagens låtupphovsmän. I valrörelsen 1968 turnerade Thore Skogman med Sten Andersson, och för den här turnén skrev Thore en särskilt låt, ”Härliga värld”, som gavs ut av socialdemokratiska partiet på skiva. Fast här hörde vi hans ”Surströmmingspolkan”, som i krysset gav ordet surströmming.

Hasse och Tage blev ju så småningom besvikna på socialdemokratin, men de ställde faktiskt också upp för socialdemokraterna på den där tiden. Själv älskar jag dem högt och rent och har, med deras samtycke, döpt en egenredigerad bok efter deras ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Birgitta och jag har också gått på flera av deras revyer, bland annat hört ”Ett glas öl” i 88-öresrevyn 1971.

Förnämlig underhållning har också Galenskaparna bjudit på. Visserligen föredrar jag personligen mitt sommarhus i Öregrund framför rullande sommarviste, men deras ”Man ska ha husvagn” är en kul låt.

En annan underhållare, Povel Ramel, har jag sett live allt ifrån en tältrevy på läroverksplan i min dåtida skolstad Sundsvall – farsan blev förbannad på både mig och Povel, när jag, på grund av lång kö, missade att köpa en viktig motordel åt honom den där lördan – ända till hans väl sista turné; den föreställningen såg vi på Reginateatern i Uppsala, där Lasse Eriksson dog här om kvällen. Och visst minns jag Povels ”Var är tvålen?” där det till och med förekommer en rutig tvål.

Mycket underhållande är också australiern Rolf Harris – även han finns i våra skivhyllor – när han på svenska sjunger om Sven Green med sitt extra ben.

”Min hatt den har tre kanter” var väl ursprungligen inte tänkt som barnvisa, tror jag, men den minns jag att vi sjöng under min små- och folkskoletid.

”Lilla snigel, akta dig, annars tar jag dig!” har jag sjungit med mina egna barn.

Det som spelades ihop med den var däremot inte en barnvisa men handlade också om ett djur, en åsna. ”Donkey Serenade” skrevs 1937, mitt födelseår, av Rudolf Friml.

Det får mig, avslutningsvis, att tänka på valberedningen i mitt parti, som nu likt åsnan tycks vela mellan inte bara två utan en hel bunt hötappar.

Bara dom nu inte väljer en åsna!