Ett nytt lag tar över

Jag har tidigare välkomnat Håkan Juholt som ny partiordförande och Carin Jämtin som ny partisekreterare.

Draget av att socialdemokratin tar ett lätt steg åt vänster eller kanske snarare ett steg tillbaka i mer klassisk socialdemokratisk riktning förstärks av att nu även Leif Pagrotsky och Veronica Palm plockas in i VU-kretsen.

Jag har inget otalt med vare sig Thomas Östros eller Ylva Johansson. Jag är, i rent personliga termer, på god talefot med Thomas som är distriktsordförande här i Uppsala, och jag skrev till exempel väl om hans insats i TV före valet. Dock har naturligtvis en viss distansering efter valet till budskapet före valet påmint om hur nära förbunden han har varit med den nu avgående partiledaren Mona Sahlin – han fick ju sin post som ekonomisk-politisk talesman efter en ganska brutal offentlig avsättning av Per Nuder – så kanske är det, nyktert och osentimentalt sett, en logisk åtgärd av valberedningen att ersätta både honom och Ylva Johansson.

Jag ser av kommentarer både på S-bloggar och i vissa tidningar, att det finns spekulationer om att Mikael Dambergs upphöjelse till ordinarie ledamot i VU skulle innebära att han därmed är utsedd att bli ekonomisk-politisk talesman. Om detta vet varken jag eller någon annan tillräckligt mycket. Jag vet bara att det inte är partiets valberedning som utser någon till den här funktionen, och ytterst är det partiledaren som – om och när han blir statsminister – utser sina ministrar, inklusive finansminister.

Oavsett om nu Mikael Damberg har kompetens nog – och Juholt vill ha honom – så har han ett handikapp: jämfört med Anders Borg är han blek i debatten. Ur både kunskaps- och slagfärdighetssynpunkt vore Leif Pagrotsky ett mycket bättre val, om nu Pagrotsky med sina hjärtproblem tycker sig orka med detta. För egen del hoppas jag att Dambergs upphöjelse till ordinarie i VU därför mest ska ses som det det säkert också är: ett sätt att blidka stockholmslänarna och deras allierade, så att valberedningen kan avge ett enhälligt förslag.

Valberedningen har fortfarande inte fyllt en vakant suppleantplats i VU, en plats som rimligen bör gå till en kvinna. För egen del skulle jag gärna se att den platsen gick till Lena Sommestad. För det finns det flera skäl. Lena har som ingen annan inför den här kongressen samlat ett brett stöd i vårt parti men också bland sympatisörer utanför vårt parti, som när hon framfördes som kandidat till partiledarposten sa, att de med henne i ledningen också skulle bli partimedlemmar. Än viktigare tycker jag det är att i partiets högsta ledning ta till vara Lenas stora kompetens som miljöpolitiker och miljödebattör. Det här har också en annan sida: I det ögonblick då socialdemokratin åter på allvar av miljöengagerade människor betraktas som ett röd-grönt politiskt alternativ, kan vi också börja återerövringen av vänstersinnade miljöpartiväljare. Av det här skälet borde inte minst partiorganisationerna i Storstockholm satsa på att få in Lena i VU.

För Uppsalas och Uppsala läns del är det här förstås, mot bakgrund av vad som just har hänt med vår distriktsordförande, en delikat fråga. Men märk att Lena aldrig har ställts mot Thomas – det är inte i rollen av blivande finansminister jag och andra som på olika sätt har stött henne har sett henne.

Födelsedagskalas för Klara, sex år

Dotterdottern Klara fyller sex år först kommande fredag, men då är morfar och mormor på partikongress i Stockholm. Så i går fick det bli kalas för närmaste släkten – förutom för oss också för farfar Olle och farmor Kristina, som hade rest ner från Sollefteå, och så morbror Matti. Barnkalas blir det kommande veckohelg.

Men redan nu hade dottern, Kerstin, bullat upp efter all sin avsevärda förmåga: rosa maränger, bullar, svartvinbärsmacaroner, kolasnitt, chokladkolasnitt, kaffekakor, mummakakor och chokladtårta, allt hembakat förstås. Ta er en titt här!

På ett par bilder syns också födelsedagsbarnet leka med ett av de båda Harry Potter-legon hon fick av morfar. Från mormor fick hon bland annat jacka och färger och från farmor och farfar bland annat en jättelik docka. Matti hade med sig fröer och rent av en dahliaknöl.

Under kalaset fick förstås Kerstin beröm för sin bakkonst. Fast då påminde jag henne om hur hon ungefär i tioårsåldern hade föresatt sig att själv baka lussekatter, annars hennes mors värv, men mamman befann sig just då utomlands.

Plötsligt hörde jag från köket ropet ”Pappa! Pappa!” och när jag kom störtande, såg jag att lussekattsdegen flöt – rann – ut över skärbrädans kanter. Jag högg snabbt en bunke och föste med den andra handen den rinnande degen ner i den. Sen räddade jag situationen genom att arbeta ner mer mjöl till dess att degen fick en lagom fast konsistens, och det blev faktiskt lussekatter av den.

Också Kerstin minns det här mycket väl och är helt med på noterna när jag berättar den här historien. Och visst är det så att vi alla måste göra våra misstag, innan vi blir duktiga på det vi har föresatt oss att bli duktiga på.

Att få stöd och hjälp i lagom portioner hör till det allra viktigaste i ens växt som människa. Men också att få pröva sina vingar, till och med göra misstag. Själv har jag till exempel lärt mina barn att cykla: först med pappas hand stadigt på pakethållaren, sen vinglig färd på egen hand, ibland ner i diket med ett skrubbat knä som följd. Men till slut triumfen att kunna alldeles själv.

Det hör till livets stora glädjeämnen att se att Kerstin och hennes man Bo också tillämpar den här uppfostringsmetoden.