Livslögner

Eftersom vi skulle gå på teater, startade vi kvällen med att äta middag ute. Vi skulle gå på Reginateatern, så valet föll på relativt närbelägna Magnussons, Drottninggatan 1 nere vid Fyrisån. Det hette något mer monarkistiskt förut, och varken det eller krogens aviserade planer på att däcka över ån lockade oss dit på den tiden. Men sen dess har den här krogen inte bara bytt namn utan också rankats hyggligt högt av UNTs krogbedömare.

Jag kan väl inte säga att jag imponeras av den här krogens interiör, men mottagandet och servicen var det inget fel på. Den här restaurangen ligger mitt i Uppsalas hjärta, så naturligtvis drar den folk redan på grund av sitt läge, och publiken är också mycket mer ungdomlig och blandad än till exempel på Peppar, peppar, dit man lär sig hitta, om man söker kvalitet i fråga om både matkvalitet och interiör.

Vi valde att äta oxkind bourgogne, enligt menyn kokt i minst tolv timmar, med sidfläsk, små champinjoner och tryffelpotatispuré som tillbehör. Det smakade bra, utan att kanske ändå ha det där lilla extra.

På Reginateatern spelades ”Hallå Pappsi!”, med manus av Lena-Katarina Swanberg och ensemblen efter en idé av Peter Birro. Den sattes ursprungligen upp på Odenteatern i Stockholm år 2009.

Den drivs av Klas Ahlstedt, vilket väl också är en av förklaringarna till att huvudrollen i den aktuella pjäsen spelas av den mycket rutinerade Börje Ahlstedt, som alltså är Klas Ahlstedts egen pappa. I pjäsen är dock Sture (Klas Ahlstedt) måg till Nisse (Börje Ahlstedt) medan hans sambo Rocky (Erica Lernehav) är dotter till Nisse.

Att dottern har fått smeknamnet Rocky har sin bakgrund i att pappan, Nisse Karlsson, har varit prisbelönt boxare. Sina klenoder, pokalerna, förvarar han i en monter mitt på scenen, men de – liksom mycket annat i den här pjäsen – visar sig vara förfalskningar. Ja, inte från början – Nisse har faktiskt i sin krafts dagar vunnit de här pokalerna på riktigt. De visar sig ha bytts ut av dottern, i behov av pengar.

Alla tre rollfigurerna i ”Hallå Pappsi!” försöker kompensera sina tillkortakommanden med livslögner. Rocky vill förstora brösten, Sture, tenor med obestämd karriär, drömmer om att bli programledare för Allsång på Skansen.

Och Nisse, som vi under större delen av pjäsen ser i rullstol, visar sig kunna gå – vad han söker är medlidande och gemenskap.

Särskilt Nisse, i Börje Ahlstedts gestalt, blir en trovärdig figur, i pjäsens centrum också genom Disa Linderholms regi och Anna Herrmanns scenografi. Dock hade jag, särskilt i pjäsens början och när Börje Ahlstedt i övrigt var ensam på scenen, ibland svårt att uppfatta honom. Knappast på grund av hans diktion, men antingen på grund av för låg ljudnivå eller på grund av att jag satt ganska högt uppe i salongen och möjligen på grund av tilltagande ålder har svårt att uppfatta låga ljud.