Marsdagbok, bland annat om Olof Palme och om att han aldrig verkar få någon efterträdare

I går kväll var Birgitta och jag i Enköping för att än en gång inleda en kväll kring utställningen ”Flykten från Estland 1943-1944”. Tuula Autio från Upplandsmuseet, som har producerat utställningen, gradvis under dess vandring också kompletterat den med lokalt material, skjutsade oss i sin bil.

Lokalen i Enköpings bibliotek var full av folk, och jag törs av både frågor och applåder dra slutsatsen, att publiken fann det här ämnet intressant. Liksom vid de tidigare tillfällena – i Uppsala, Östhammar och Öregrund – kom det fram åhörare även efteråt, bland dem också ester.

Just nu läser jag annars palmebiografier inför mitt framträdande i Eskilstuna onsdagen den 9 mars. Jag vill vara à jour med framför allt de böcker mina meddebattörer har publicerat. Här om dan blev jag klar med Henrik Berggrens tegelsten ”Underbara dagar framför oss”. För närvarande håller jag på med Göran Greiders alldeles nypublicerade ”Ingen kommer undan Olof Palme”.

Olof Palme, aktuell på grund av 25-årsminnet, och de här böckerna kom också upp under en lunch Birgitta och jag var bjudna på i dag – ja lunchen sträckte sig nästan ända fram till middagstid. De som bjöd oss, hem till sig, var förre landshövdingen i Uppsala län, till lika under en period medarbetaren till Olof Palme, Hans Alsén och hans hustru Karin Alsén Reimer. Med vid lunchen var ytterligare ett par S-veteraner från Uppsala, Aldes Andersson, som bland annat har varit partiombudsman, och så Gunnel Nilsson, gift med Erik Nilsson, förr en av de ledande kommunpolitikerna (s) i Uppsala – Erik är för egen del tyvärr för sjuk för att längre kunna vara med på en träff av det här slaget.

Men det vore direkt vilseledande att ge sken av att den här gruppen av mycket erfarna socialdemokrater numera mest tittar i backspegeln. Tvärt om: fokus under lunchsamtalet låg på tillståndet i vårt parti och det faktum att man ännu inte har lyckats komma till skott i partiledarfrågan.

Det är klart att vi också diskuterade partiledarkandidater (om de nu alltså verkligen är kandidater) och deras lämplighet för den här uppgiften; i det här lilla sällskapet var målet för diskussionen dock inte att enas kring en speciell person. Fast naturligtvis diskuterade vi, prövande, några av namnförslagen – deras både plus och minus för uppgiften – och jag tror nog att vår lilla lunchförsamling, utan att à la valberedningen först upprätta långa kriterielistor, med sin samlade erfarenhet och kunskap om vad som krävs av en partiledare är hyggligt skickad att kunna bedöma många av de enskilda namn som förekommer i debatten.

Nu har vi inte den sortens hybris att vi tror att vi är valberedningen, så jag avstår från att publicera vad vi sa om olika kandidater – om de nu alltså är det.

Men jag tror mig våga tolka stämningen i vår lilla veterangrupp så, att den var – och nu uttrycker jag mig milt – förundrad över att vårt parti forfarande, så här nära inpå den extra partikongressen, varken har förslag om någon partiledare eller om någon ny partiledning i övrigt.

Medan vi diskuterade, åt vi oss igenom en synnerligen delikat lunch. Den föll det på min lott att tacka värdparet, speciellt värdinnan, för.