Schlagerfinalen och partiledarfinalen

13 mars 2011 16:00 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Jo, jag såg melodifestivalfinalen och har faktiskt också sett alla deltävlingarna – man måste ju hålla sig à jour för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Jag har tidigare flera gånger klagat på att melodifestivalernas låtar är så själlösa, ofta inte ens har en refräng som fäster sig i minnet. Den här gången tyckte jag att framför allt de låtar som tog sig till finalen, med några undantag, hade någon melodislinga som gör att man kommer i håg dem.

Samtidigt är ändå inte schlager vad det var förr. Rapparen Swingfly klarade sig med ”Me and My Dream” hyggligt och det lät också hyggligt bra – men var det schlager?

Dess värre känner jag mig inte särskilt engagerad av de låtar som slogs om förstaplatsen. Kanske var det rättvist att Eric Saades ”Popular” vann över Danny Saucedos ”In the Club” – men trean ”Oh My God” med The Moniker hade väl möjligen ännu mer av just schlagertycke?

Den låt jag annars tyckte var mest schlageraktig i gammaldags mening – schlager kunde förr faktiskt ibland också ha meningsfull text – var Sara Vargas ”Spring för livet”.

Sara hade ensam modet att framföra sin låt på svenska, så man kunde ju ha befarat att den internationella juryn skulle ge henne låg poäng just på grund av detta. Men här blev det ingen stor skillnad jämfört med de svenska telefonröstarnas utslag: svenskarna placerade henne på åttonde plats, de utländska juryerna på nionde plats.

Så kanske är det där som jag betecknar som schlager inte på modet någonstans längre.

* * *

Här om dan blev det, efter alla delheat och tidningsskriverier och oddslistor, också klart vem som föreslås som ny partiledare för Socialdemokraterna. Det var på tiden. När vi här om kvällen under middagen efter palmeseminariet i Eskilstuna diskuterade partiledarkandidater, sa jag, att jag för min del övervägde att föreslå Graucho Marx. Han skulle, trots sitt efternamn, till och med kunna accepteras av partidistriktet i Stockholms län, eftersom en av hans deviser lyder: ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem, har jag flera.”

Men då invände en av de övriga deltagarna med ett annat grauchomarxistiskt citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan tänka sig såna som jag som medlemmar.”

Nu har vi i alla fall fastnat för en partiledare, som åtminstone har en mustasch snarlik den som satt på Graucho Marx – man kunde tro att han kandiderade inte till posten som partiledare utan för en roll i en ny filmversion av ”Three Amigos”.

Jag vet att en del är bekymrade över Håkan Juholts uppbackning av den svenska insatsen i Afghanistan, och jag hoppas att han, trots att han kommer från Oskarshamn, efter vad som just nu händer i Japan är klok nog att hålla fast vid utfasningsbeslutet i fråga om kärnkraften.

Men en karl som helt frankt säger högt det som många partivänner (s) i dag känner – att vi är så jävla trötta på allt tjafs om ”förnyelse” – måste det faktiskt vara något bra med. Äntligen får vi en riktig sosse i sossetäten. Det är inte utan att man delar häpnad med Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet:

”Mot alla odds väljer socialdemokraterna en socialdemokrat som partiledare.”