En barnbok om tillit och en ovanlig vänskap

Grégoire Solotareffs ”Loulou” (svensk översättning Monica Stein, En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Carlsen/if, 1991, och En bok för alla, 1994) handlar om ett omaka par: kaninen Tom och den lilla vargen Loulou.

Den lilla vargens farbror tar honom med på hans livs första jakt. Men innan de hinner jaga något, omkommer farbrorn plötsligt, och den som lilla vargen söker hjälp hos visar sig vara – en kanin.

Här finns förstås ett problem: båda är medvetna om att vargar äter kaniner. Men de här båda fattar tycke för varann, leker tll och med med kaniners befogade vargrädsla och blir, efter en kris i den omaka relationen, åter nära vänner.

Problemet med den här historien, åtminstone för mig som vuxen läsare, är att Solotareff i både text och bild lite grann idylliserar den här omaka relationen, också löser kärnproblem i den på ett orealistiskt sätt. Kaninen lär till exempel vargen att meta, ett av vargar (och för den delen även av kaniner) annars sällan tillämpat sätt att skaffa sig föda.

Å andra sidan är realismen heller inte i övrigt särdeles påtaglig. När vi först möter kaninen Tom, ligger han i en bäddad säng och läser en bok. Så vi ska kanske mest se den här boken som en historia om rädslor och om hur man övervinner dem.

Längtan efter att också ha en koja

Jag är uppvuxen i en by där det fanns mycket skog att bygga kojor i. Bräder – användbara för andra och nyttigare saker – var däremot en bristvara, så många av våra kojor blev bara halvfärdiga ramar till vad som kunde ha blivit kojor. Men vi kunde kompensera mycket väl: vi hittade en grotta.

I ”Kurt och Kio vill ha koja” av Lisen Adbåge (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Bonniers, 2009) finns det där som många barn har upplevt: några andra barn har byggt en fin trädkoja som väcker både avund och en längtan efter att också själv kunna bygga en koja.

Men Kurt och Kio bor i lägenhet och deras hus har inte ens något träd som man kunde bygga en koja i. Alltså gör de patetiska försök att bygga en koja på stranden, i parken, ja till och med i en kiosk. Ingenting funkar, men efter varje försök till bygge får de med sig ett gradvis växande förråd av grejor. Och till slut kommer de på lösningen: de gör en koja av sin balkong, som till och med ligger högre än trädet med trädkojan.

Fast minns jag min egen kojålder rätt, hade jag nog innerst inne inte tyckt att balkongkojan var en överlägsen lösning.

Japansk bilderbok

Jag har läst, även recenserat, en mycket stor mängd bilderböcker, men jag har nästan aldrig stött på en så avvikande barnbok som ”Spöktåget” av Rintaro Uchida (text) och Shigeo Nishimura (bild), översättning Asuka Ukai (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Trasten, 2009).

Som man kan ana av namnen ovan, är det fråga om en japansk bilderbok, och den får i dag en oavsedd aktualitet genom att den befolkas av spöken, monster och andra mer eller mindre groteska figurer, som ser ut som mutationer efter en kärnkraftkatastrof.

Bokens text är minimal: tågets dunk-dunk, namnet på stationerna (sådant som Mörkerplan och Kalltorget).

Den här historien går knappast att berätta bara med hjälp av textsnuttarna, men bilderna av passagerarna på spöktåget och av dem som vistas på perrongerna är desto mer fascinerande och detaljrika: man hittar bland dem jättebabysar, barn med glödlampshuvuden, någon som har snabel i stället för näsa… – men när de till slut anländer till station Människocentralen, förvandlas de plötsligt allihopa till alldeles vanliga människor.