Vinterdikter

1 mars 2011 12:47 | Prosa & lyrik | 18 kommentarer

I kvällsmörkret ligger ekorren som katten högg i
morse
Kråkan har hämtat ögonen. Frosten dras ner i
lungorna,
transformeras till andedräktens vita tystnad.
Katten på trappan trycker sig mot jeansbenet,
vill in

Livets transitvisum nedpackat i resväskan
Varje gång den öppnas är tandborsten borta

Bengt Berg
Ur ”Katta är som Leeds”, 1979

Den första snön

Det var inte körsbärsträden som blommade,
men en vit sky drog genom trädens kronor.
Mot middagen föll snön allt tätare.
Snart syntes ej sjö eller himmel.

Ute i sundet stönade en ångare.
dämpat, med vantar för munnen.
Dalarö lotsar irrade länge omkring,
siktade omsider en turkisk flagga.

Werner Aspenström
Ur ”Litania”, 1952

Härstamning ur snön

Vinterbin hörde jag:
for ulliga från gren till gren, samlade snö.

Fotsteg hörde jag:
steg för steg, avlägsnade sig i generationer.

Spåret såg jag:
en galoschs monogram, stämplat i snö.

Jag stavade:
läste en bön för den försvunne.

– – –

Orolig gick jag ut i yrsnön och skottade
mot ropet. Väldiga lassokast
svepte över stormlyktan.

Jag lade mig ned. Grävde och grävde.
Det blev mörkt. Innerst i skredet
låg jag blind och gnydde.

Det blev småningom ljust. En blekhet
rör vid mina ögonlock. I solens lack
blev jag förseglad. Stelnar.

– – –

Jag spritter till:
försvinner som en späntsticka,
ett köldskott mot solen.

Folke Isaksson
Ur ”Teckenspråk”, 1959

Vinterdan

Snön jämres unner laddsûlen.
Tri å trätti grade
mitt på dan.
Som en sågfil däri bröste
når man drar andan.
Mörkre legg å lura
som en storen svartkatte
baka Tuägga.
Int en fågel.
Int ett häraspår.
Sola stryk lågt över Orrmyra,
rö som ett fröddöre.

Birger Norman
Ur ”Utanikring”, 1976

Julaftan

Brolampa tänt hele kvällen.
Grâna i kammarhörne.
Björkven i kakelugn.

Julklappa i ra
på kammarbole:
slikniven, ficklampa,
indianboka.
Å leksaksbilen
ätteskicke
från Ålénåholm.

Fjära släffte
inna dä vart natta.
Ingen å kläga hoss.
Stóckholm
va langt neri väla.

Birger Norman
Ur ”Speleka”, 1980

Ur Folklivsbilder

Rimfrostbjörkar och julesnö
Adventsstjärnan lyser
i tjänstemännens enfamiljsvillor
och arbetarnas tiofamiljehus
Stålsparken glider i samverkans
Sverige
Den aktiva företagsnämnden
sammanträder

Birger Norman
Ur ”Vandringsutställning”, 1953

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva.
Tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta –
”nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta” –
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen –
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg
Ur ”Ny illustrerad tidning”, 1881