Jag är en gammal man som läser tidningarna eftertänksamt och länge

23 mars 2011 12:27 | Media, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Allt sedan unga år är jag tidningsälskare. Förr, när jag jobbade i Stockholm, läste jag tidningarna på tåget. Nu när jag är gammal sitter jag varje förmiddag länge med morgontidningarna, allt medan jag dricker kaffe.

Det här tar sin tid – och får ta den tid det tar. Vi prenumererar på tre morgontidningar, och det skulle inte falla mig in att skumma någon av dem.

Det växlar vilken av de här tidningarna som mest fångar mitt intresse, men i dag innehöll Dagens Nyheter ovanligt många läsvärda artiklar.

DNs ledarsida framför sällan åsikter som jag delar, men i dag fanns där en artikel av tidningens oberoende kolumnist Göran Rosenberg, ”Ett moraliskt val”, ”om varför kärnkraften klyver oss”.

Det här är en tänkvärd artikel, hårtslående i sin stillsamt resonerande ton. Slutet är magnifikt:

Själv skulle jag vilja se en global frist för ny kärnkraft till dess vi bättre vet hur vi ska hantera avfallet från den gamla. Halveringstiden för plutonium, ett av världens farligaste ämnen och en komponent i delar av det bränsle och bränsleavfall som hotar att läcka ut i Fukushima, är 24 000 år.

Längre frist än så tror jag inte vi behöver.

Du hittar Göran Rosenbergs artikel här.

* * *

Att ledarsidan i DN plötsligt skulle börja backa upp den nye S-ledaren Håkan Juholt är det väl just ingen som väntar sig.

Nästan lika oväntat är det att Maciej Zaremba på tidningens kultursidor gör det, men Zaremba är en skribent som ibland skriver överraskande saker.

I dag minns han – själv polack – en händelse i den polska frihetskampen: från 1987 minns han en konferens i Warszawa med deltagare både polska Frihet och fred och västliga fredsorganisationer.

Bland de senare fanns Arbetarrörelsens fredsforum, en organisation uppbackad av Socialdemokraterna. Dess representant, en man med yvig (nästan polsk) mustasch och iförd vit kostym, var Håkan Juholt.

Zaremba: ”Om jag minns rätt begärde han att få träffa andra oppositionella och for sedan kors och tvärs genom staden mellan hemliga möten. Jag vet inte vilka budskap han framförde, men misstänker att de var uppmuntrande.

Må omdömet och fantasin inte svika honom nu heller.”

* * *

Vidare till Namn och Nytt, och vad hittar jag där om inte ett kåseri av Hanna Hellquist. Av DNs kåsörer gillar jag henne allra bäst. Om jag säger att hon också har sidor som jag känner mig främmande för, törs jag väl också säga att hon har en ung – hon är född 1980 – kvinnlig charm utan att för den skull behöva misstänkas för gubbsjuka.

Kanske är det det där att hon då och då skriver om sin avlidna pappa som särskilt får mig att älska hennes kåserier. Där finns en kärlek till pappan, men också en distans som bottnar i den helt egna personligheten.

I dag skriver hon om det halvfärdiga, storslaget drömda hus i Värmland hon ärvde efter pappan och nu använder som sommarstuga.

”Gudarna ska veta att det är svårt att förvalta storslagna drömmar. Det är svårt över huvud taget att ta hand om ett halvfärdigt hus på 250 kvadratmeter. Överallt dessa grandiosa spår, dessa ruiner över vad som kunde ha blivit om inte allt hade gått åt helvete. Och förväntningarna i dem. Att jag ska fullborda någon annan livsverk. Men jag vill inte ha någon djungel. Jag vill ha fest. Som pappa kan komma på.”

Alla har vi – även jag – våra drömmar. En del av de här drömmarna hinner vi inte fullborda innan livet tar slut.

Men jag håller med Hanna. Mina egna barn ska inte känna pressen att förverkliga några andra drömmar än sina egna.

3 kommentarer

  1. Den storslagna drömmen Hedvigsberg. År 1976 köpte jag ett fallfärdigt ruckel på den sörmländska landsbygden. Ett rationellt beslut hade varit att riva det och bygga ett helt nytt hus – men det var ekonomiskt omöjligt. Sen dess – i 35 år . har jag satsat all ledig tid och så mycket pengar jag kunnat prestera på att rusta ”rucklet”. 2010 lät jag bygga en ateljé – det sista projektet trodde jag. Nu skulle jag njuta av huset, måla tavlor och ha det bra. Men både min egen och min hustrus hälsa har försämras så mycket att vi anser oss tvungna att sälja. Min dröm, var tog du vägen …….

    Comment by arne engkvist — 2011 03 24 17:36 #

  2. Till Arne Engkvist: Så där har vi slitit också med vårt sommarställe i Öregrund. Nu har vi båda hjärtproblem och behöver ta en del hjälp för att klara de tyngsta sysslorna. Än så länge har vi råd, men kraven på hjälp växer.

    Comment by Enn Kokk — 2011 03 24 21:49 #

  3. Jag fascineras också av Hanna Hellquist och gör vad jag kan för att försöka förstå henne och hennes reaktioner.
    Något som inte är svårt.Hon gör ju just ingenting för att försöka dölja sig själv och anledningen till att hon blivit den hon är.Mamman pysslade om och skämde bort henne, pappan som hon älskade och beundrade, svek henne. Dessutom krävde han alldeles för mycket av henne, för att till slut helt överge henne. Säkert mådde han dåligt och var mycket deprimerad så man kan naturligtvis inte lägga någon skuld på honom.
    Många barn delar Hannas öde, också jag själv. Vi har inte fått det vi behövde för att må psykiskt bra, men det finns ingen att lägga skulden på.
    Än så länge klarar sig Hanna i alla fall ganska bra tack vare att hon är intelligent och har lätt för att skriva och uttrycka sig. Synd bara att hon slösar bort pengarna hon tjänar, för hon kommer säkert att behöva dem. Själv har jag också haft tur på många sätt men livet har ofta varit svårt.
    Ja så här går det ofta till när jag läser. Kanske tycker någon att jag utnyttjar andra människor, men lägger de upp sig, som Hanna gör, så får de ju finna sig i att sånt här kan hända.

    Comment by Marie Lind — 2011 03 27 11:05 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^