Tidig film om mäns respektive kvinnors yrkeskarriärer

TV visar ofta äldre svenska spelfilmer, och i dag fick vi se Schamyl Baumans (född 1893 och trots det märkliga förnamnet född i Småland, död 1966) ”Karriär” från 1938.

Ingmar Bergman har listat den på en förteckning över de mest intressanta och sevärda svenska långfilmerna, och redan det är naturligtvis ett skäl att se den.

I de ledande rollerna finns Signe Hasso (Monica Hall, ung framåtsträvande skådespelerska), Sture Lagerwall (Erik Norrby, stålverksarbetare som jobbar för att bli ingenjör), den magnifika Tollie Zellman (Nanna Högfelt, skådespelerska) och Carl Barcklind (Ferdinand Sund, verkmästare på stålverket med uppfinnartalanger), och bland de övriga medverkande finns flera skådespelare som har varit kända långt därefter, till exempel Olof Widgren, Ludde Gentzel, Sigge Fürst och Douglas Håge.

Håge spelar Teodor Rydman, chef för Rydmans turnerande teatersällskap, och det är i skärningspunkten mellan den kringflackande ensemblens turnéliv och det mer inrutade livet på en svensk bruksort med stålverk – de här delarna av filmen är inspelade i Sandviken – som filmens drama utspelar sig. Filmen startar också ganska konventionellt med att truppens yngsta skådespelerska, Monika Hall/Signe Hasso, träffar en trevlig ung man, Erik Norrby/Sture Lagerwall, konventionell också i bemärkelsen att den här pojke- möter-flicka-kontakten enligt tidens pryda filmsed inte leder till något annat än ganska återhållet skildrade kyssar.

Vida mer intressant är då att flickan, i kontrast mot tidens kutym, inte genast ger upp teaterkarriären in spe och i stället gifter sig med sin blivande ingenjör. Den här flickan är till och med så tänd på sitt arbete inom teatern – märk filmtiteln ”Karriär” – att hon för att värja sig skarvar lite om sin betydelse inom den lilla ensemblen. Detta avslöjas också, men först efter det att hon har lyckats få göra ett succéartat inhopp som Julia i ”Romeo och Julia” och då av avundsjuka medtävlare i ensemblen.

Hela historien, med fjärmanden och nya försök, med Monikas slit med att slå igenom och därmed skapa en balans gent emot Eriks framgång med att nå sitt livs mål, att bli ingenjör, tänkte jag inte återberätta här. Komplikation till den här kärlekshistorien skapar också Tollie Zellmans Nanna, som fungerar som mentor åt Monika men som själv visar upp mindre yrkessporrande sidor genom att ha scenångest och dränka ångesten med alkohol.

De unga tu får till slut varann, dock först efter det att Monika har nått stora framgångar på scenen. Om detta, år 1938, betydde att hon skulle fortstätta med sin karriär, lämnar filmen en smula öppet. De som då såg filmen kunde ju säkert tänka sig att den nu äntligen bekräftade kärleken kunde få ha sin för tiden naturliga gång, eftersom Erik ju nu var ingenjör. Men i bästa fall kunde nog den här filmen få förkrigstidens unga biobesökande par att diskutera saken.