En kväll med svensk musik

21 november 2010 17:32 | Mat & dryck, Musik | 3 kommentarer

Torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi hade temat ”Svensk höst”: i programmet ingick verk av tre svenska kompositörer, en nutida och två äldre.

Programmet började med ”Om hösten”, opus 38 av Andreas Hallén (1846-1925), två lyriska tondikter för liten orkester, ”Älvdans i månskenet” och ”Drömbilder i skymningen”. Andreas Hallén är mig obekant, och jag är inte särskilt förtjust i programmusik, men eftersom jag försöker bortse från annat än rent musikaliska tolkningar, greps jag av det jag hörde och uppfattade musikens ljusa och melodiska ton.

Mer förankrad i svenskt – och även i mitt – musikmedvetande är Franz Berwald (1796-1868). I ”Sinfonie singulière” i C-dur arbetade Berwald inte med utommusikaliska referenser; det här verket är ju uttryckligen (i titeln) ett uttryck för musikaliskt (eller om man så vill kompositörens) egensinne, och orkestern under ledning av Paul Mägi tolkade det väl.

Ännu mer intressant var kvällens avslutning, Anders Nilssons (född 1954) 2009 påbörjade och då även delvis framförda men nu fullbordade ”Requiem”. Utöver orkestern medverkade här också Olle Persson, baryton, och S:t Jacobs kammarkör.

Rader av requiem har jag ju hört förut, och som vanligt fanns dess text både på latin och i svensk översättning i programmet. I det aktuella fallet hade Anders Nilsson tillägnat sitt requiem en död vän, dessutom icke troende – men mig intresserar förstås det här verkets musikaliska sidor mer än dess religiösa. Och dess vackra klangfärg och vällöpande växlingar mellan olika element gjorde det onekligen värt att höra.

* * *

Ett återbesök i Musikens hus’ restaurang hann vi också med före konserten. Det blev självplock från buffén även den här gången.

Melodikrysset nummer 46 2010

20 november 2010 11:59 | Film, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dagens kryss hörde enligt min mening inte till de lättaste, men med hjälp av både Google och min musikaliske son, Matti Dahl, tror jag att jag har fått ut alltihop.

Detta trots att Anders Eldeman gjorde sitt bästa för att förvilla oss. Vi hörde till exempel en spansk version av ”Sweet Home Alabama”, mer känd i den version Lynyrd Skynyrd har gjort.

Sen var det ett par herrar – jag tror de hette Jeff Barnes och David Noda – av vilka den ene spelade på såg, och en sådan kan man ju också använda till att såga.

Lou Bega med ”Mambo No 5″ kände jag inte spontant igen, men med hjälp av den återkommande frasen ”A Little Bit of…” hittade jag honom på nätet.

Ett par andra av dagens grupper/artister har jag väl inte lyssnat särskilt mycket på, men dem klarade jag ändå: Bee-Gees med ”Night Fever” och Toto med ”Hold the Line”.

Resten hade jag för min del inga större problem med.

Krysset började rent av enkelt, med de tre tenorerna – Placido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti – i ”O sole mio”.

Burt Bacharach och Hal David skrev ”Raindrops Keep Falling On My Head”, som på svenska döptes till ”Regnet det bara öser ner”. Och när det gör det, blir man ju blöt.

Mer filmmusik: agentfilmerna om James Bond verkar Anders Eldeman älska – i vart fall hämtar han ofta filmmusik ur dem. Den här gången hörde vi musik av John Barry ur ”The Man With the Golden Gun”.

Lite åt samma håll när det gällde färgen vette frågan om dagens marsch, den som spelades i ett annat tempo: ”Under blågul fana”.

Två grannländer var också representerade i dag.

Från Danmark kommer Kim Larsen, som jag har en försvarlig bunt skivor med. Men hans senaste, den där ”Jeg siger nae, nae, nae” finns med, har jag inte.

Ännu mer skivor har jag med Arja Saijonmaa, som ju kommer från Finland. I dag hörde vi ”Ljuvliga ungdom”, som på finska heter ”Kultainen nuoruus”. Den skrevs av en institution i finsk populärmusik, Olavi Virta.

Och då passar det väl bra att hålla fast vid ljuvlighetstemat: ”Ljuva sextital” sjöng Brita Borg 1969. Den låten hade faktiskt Björn, Benny och Stikkan som upphovsmän.

Därefter är det väl bara en låt kvar. Att det var Sonja Aldén som sjöng var det ju inte så svårt att komma på, men vad hette den där låten hon sjöng i Melodifestivalen 2007? Jo, ”För att du finns”.

I kväll ska jag gå på premiär, på Uppsala stadsteater.

Men dess förinnan måste jag utnyttja tiden väl. På måndag kväll ska jag medverka i ett seminarium om Birger Norman på ABF-huset i Stockholm, och jag har förberett mig genom att läsa om hans böcker och skriva om dem här på bloggen. Jag har en liten bit kvar på den långa essä om hans lyrik jag håller på att skriva, men det är ett avsnitt som hör till de roligaste, hans diktsamlingar på ångermanländska.

Pressgrodor

17 november 2010 11:33 | Citat | 4 kommentarer

”Furat Jari tvingades fly från Irak till Gotland när hon bara var två år gammal.”

Bildtext i Svenska Dagbladet, TV-programmet

Resor med Birger Norman som poetisk guide

16 november 2010 16:12 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

I mitt Birger Norman-läsande inför seminariet i ABF-huset i Stockholm nästa måndag har jag gått igenom också böcker med ganska perifer anknytning till hans eget författarskap. En sådan är ”Poeter på resa” (FiBs lyrikklubbs årsbok 1959), ett urval dikter i urval av Birger Norman.

Den här boken innehåller alltså inga dikter av Norman själv; den är en lyrisk reseantologi sammanställd av Norman.

Jag minns inte längre hur jag reagerade, när jag ursprungligen läste den, men när jag nu läser om den, anar jag varför: Trots den briljanta redigeringsidén och många kända och lyskraftiga poeter bland bidragsgivarna är det få dikter i den här antologin som talar till mig eller, ämnet till trots, sätter min fantasi i rörelse. Bland bidragsgivarna hittar jag dessutom ett antal poeter som inte har satt några djupare avtryck i litteraturhistorien; några av dem minns jag – trots att jag har en ganska hygglig beläsenhet – över huvud taget inte.

Desto roligare då när man i den här antologin undantagsvis hittar något som överraskar. Ett exempel är något som kan karaktäriseras som en reflekterande prosadikt av Ingemar Hedenius:

Colosseum

Du kommer till Rom – plötsligt skådar du Colosseum. Och det är en överväldigande syn. Den mättade ytan, liksom av sammet. Den meningsfulla, underbart samlade formen – oavsiktligt skapad av detta pietetsfullt hejdade förfall. Roms prydnad, vackrare än några kyrkor och palats.

Inte kan väl anläggningen ha sett lika bra ut, när den var hel och ny?

Så tänker du och kommer ihåg just detta: användningen. När du går in bland stenmassorna och får se arenan, erfar du därför en vild fröjd vid konstaterandet, att detta monument över människors ondska numera tjänar som pissoar – att det har blivit världens största och i särklass magnifikaste potta. Nattvandrarens hjälp i nöden.

Skall man då inte ha något sinne för historia? Jo, det skall man. Detta är sinne för historia.

The back out kid – och vad kommer sedan?

15 november 2010 12:38 | Politik | 29 kommentarer

Så har då till slut det närmast oundvikliga beskedet kommit: Mona Sahlin avgår. Jag hör – även om jag ursprungligen inte ville ha henne vald – inte till dem som har krävt hennes avgång, men både för partiets och hennes egen skull hade det ju varit bättre om avgångsbeskedet hade offentliggjorts redan på valnatten.

Naturligtvis har Mona gjort misstag som har gått ut över det parti hon har valts att leda – till det kommer privata tillkortakommanden i det förflutna som hon aldrig riktigt har lyckats distansera sig från. Men i stället för att älta detta vill jag påminna om att hon i den här valrörelsen uppträdde kunnigt och påläst och om att hon – visserligen mycket för sent men ändå – äntligen började tala om jämlikhet.

Problemet med det senare, att hon nu stod för socialdemokratins klassiska krav på ökad jämlikhet, var dock att budskapet inte var riktigt konsistent med partiets egen politik på viktiga områden – man måste ju nämligen närmast vara döv och blind för att inte förstå att den omorientering av socialdemokratins skolpolitik i riktning mot fler privatskolor den nu avgående partiledaren själv har pushat för är en av de mest ojämlikhetsskapande faktorerna i dagens svenska samhälle.

Med det har jag också sagt att det behövs fler personoffer än det av Mona Sahlin. Ylva Johansson borde således inte heller återfinnas i nästa partiledning.

Och ganska många av de personer som nu förekommer i mediaspekulationerna borde, om partiet inte ska återupprepa sina misstag, vara uteslutna i diskussionerna om vem som ska bli ny partiledare liksom vilka som ska bli nya VU-ledamöter.

Det här ska inte tolkas så att jag förordar någon häftig vänstergir – även om jag själv hör hemma på socialdemokratins vänsterkant inser jag, att en så kraftig omsvängning skulle äventyra partiets funktion av bred vänster-mittenkoalition.

Vad socialdemokratin nu behöver är en ledare som kan återföra partiet till en stabil och trygg klassisk socialdemokratisk kurs – och runt om honom eller henne måste det i VU och partistyrelsen också finnas en bred grupp av likasinnade. Endast så kan socialdemokratin återvinna sitt förtroende.

Jag är ännu inte beredd att börja peka ut någon ny partiordförande.

Men i en partiledning som ska kunna föra tillbaka socialdemokratin till dess gamla position som dominerande kraft i svensk politik bör ingå namn som Sven-Erik Österberg, Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Morgan Johansson, Peter Hultqvist, Veronica Palm, Leif Pagrotsky och Kajsa Borgnäs.

Fars dag i stället för farsdag

14 november 2010 11:35 | Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken | 1 kommentar

I mitt parti är det farsdag för jämnan för närvarande. Därför känns det som omväxling skönt att bli firad på Fars dag.

Hustrun har varit i Island men hade för den skull inte glömt bort att jag skulle firas lite på söndag morgon. Efter en orolig natt, som jag till en del hade tillbringat i en länstol, vilket gjorde det lättare att andas genom de förkylningstilltäppta andningsvägarna, väcktes jag – nu åter sovande i sängen – av en uppvaktande maka.

Bokpaket hade hon också med sig: Arto PaasilinnasParadisets fångar”, Franz KafkasBrevet till fadern” och så Art Spiegelmans serieberättelse om nazisternas judeförföljelser, ”Maus”.

Spännande böcker allihop. Men just nu läser jag bara Birger Norman inför min medverkan i ett seminarium om hans författarskap måndag om en vecka på ABF-huset i Stockholm. Till Fars dags-böckerna får jag återkomma senare.

På köksbordet fanns sedan en smörgåstårta, så väldig att den – trots att den var mycket god – kan tänkas räcka till nästa Fars dag. Den hade mor i huset snott ihop i arla morgontimmen. Och bredvid min kaffekopp hade hon ställt en stor röd amaryllis.

Den ska jag ställa mellan mina båda nerium i fönstret i mitt arbetsrum.

* * *

Nu står den där, och den har fått sällskap av en julros, som jag fick av dottern, Kerstin, som var här och hälsade på. Också hon fick av smörgåstårtan, som Birgitta åter hade tagit fram till lunch – men det finns fortfarande kvar av den.

Medan jag motade min förkylning genom att sova, var Inger här. Inger är fru till Annas pappa Bengt, och hon hade av Anna fått i uppdrag att överbringa en farsdagshälsning från Anna till mig. Så nu har jag också ett gammaldags änglaspel (men med bockar i stället för änglar), ett sånt där som drivs runt av värmen från ljus.

* * *

Från Egypten anländer en hälsning per mejl, skriven på ett tangentbord som saknar bokstäver med prickar och ringar: ”halsningar pa Fars dag”. Det är undertecknat av någon som tecknar sig Mahatti Dahal.

Melodikrysset nummer 45 2010

13 november 2010 12:15 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Trots att jag är starkt förkyld, gick det bra att lösa dagens melodikryss. Kanske underlättades detta av av krysset innehöll musik vars upphovsmän jag har haft personlig eller åtminstone indirekt anknytning till.

Allan Edwall, svaret till den allra första frågan, är ett exempel. Jag satt i utgivningsrådet för arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc, som ursprungligen gav ut Allans skivor. Men också i övrigt är jag en stor beundrare av honom. Jag har till exempel upprepade gånger sett den Astrid Lindgren-baserade filmen ”Rasmus på luffen”, där Allan spelar luffaren och Erik Lindgren en barnhemsgrabb på rymmen. I den sjunger de tillsammans ”Luffarvisan”, om deras längtan att ”va fri som en fågel”.

Och naturligtvis är jag bekant, också personligen, med uppsalasonen Owe Thörnqvist – han är, liksom min hustru, så kallad hedersupplänning, så vi brukar bland annat träffas på landshövdingens middagar för sådana. Hans sånger har jag hört på sen han började framföra dem, så visst känner jag igen den galna ”Albin och Pia”.

Att jag genast skulle känna igen Mando Diao trodde ni kanske inte. Men även det har sin personliga om än mer indirekta anledning: Sonen, Matti Dahl, en riktigt skicklig gitarrist, har med sin grupp agerat förband åt Mando Diao på en turné. I dag hörde vi Mando Diao i ”Dance ‘With Somebody”.

Annat har gamla radioter som jag gratis.

”Kärlek, nål och tråd” återupplivades visserligen av Kurt Olsson (Lasse Brandeby), men själv minns jag den från ångradion med Britt-Inger Dreilick.

Och Stefan Ljungqvist i all ära, men upphovsman till ”Morfar har berättat” är Lasse Dahlquist.

Vidare: vi som satt vid apparaterna under the radio days minns för evigt ”Adress Rosenhill” med Alice Babs 1951 – originalet, ”Mocking Bird Hill”, är från 1949.

Naturligtvis var jag med också när rockmusiken gjorde sitt segertåg genom världen. Elvis Presley, stor men ojämn, var en av fältherrarna, så visst känner jag igen hans ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss en svensk synonym till kyss, här som substantiv: puss.

Från en senare amerikansk epok kommer Willie Nelsons ”On the Road Again”, som på svenska döptes till ”Jag ser mig om”.

Givetvis har jag lyssnat på Frank Sinatra och känner också igen ”Love And Marriage”. Som mina läsare vid det här laget vet, slukar jag dock inte precis TV-serier, men eftersom det efterlysta rollnamnet rimligen måste bli Al (Bundy), var det ju inte så svårt att googla sig till vad det var för TV-serie som jag i det här fallet hade missat: ”Married With Children”, på svenska ”Våra värsta år”.

Läsarna vet också att jag inte är så värst tänd på allt det som ryms inom country-genren i vid mening. Men Jill Johnson har kvalitéer som artist, så henne har jag lärt mig att känna igen, och någonstans har jag nog också läst att hon spelade in sin ”Here I Go” i Nashville.

Också Håkan Hellström har obestridliga kvalitéer som artist. Alltså är det inte så svårt att koppla ihop hans namn med ”Saknade te havs”.

Mozarts ”Schlafe, mein Prinzchen, schlaf ein”Johannes Brahms’ vaggvisa ”Nu i ro somna in” var väl inte så alldeles lätt att känna igen i den här larmande versionen, och man kan ju, liksom Anders Eldeman, undra lite över om barnet verkligen sover efter att den har spelats på det här sättet.

(Så här skriver Wikipedia om det här stycket – här finns alla de komponenter som förekommer i de olika kommentarerna:

”Låt mig få tända ett ljus är en julsång på svenska från 1972. Melodin till sången är ”Mozarts vaggsång”, som till exempel kan höras nynnas och visslas i den sydkoreanska skräckfilmen A Tale of Two Sisters. Den tyska texten lyder: ”Schlaf, mein Prinzchen, schlaf ein”. En liknande sång komponerades av Johannes Brahms 1895. ”Låt mig få tända ett ljus” sjöngs av Siv Pettersson, och melodin låg på Svensktoppen 15 veckor under perioden 3 december 1972 [1]-11 mars 1973 [2], och låg som bäst på första plats. Låt mig få tända ett ljus var en populär julsång i Sverige på 1970-talet. Den har även spelats in av artister som Kikki Danielsson, Loa Falkman, Göran Lindberg, Jan Malmsjö och Sanna Nielsen.

Den så kallade ”Mozarts vaggsång” har nummer 350 i Köchels verkförteckning. Men den skrevs i själva verket av Bernhard Flies (1770-1803?) under namnet Wiegenlied. Franz Wilhelm Gotter skrev texten (”Schlafe mein Prinzchen…”) och använde musiken i skådespelet ”Esther” 1796.”)

Dagens glada överraskning har jag sparat till sist, ”Säg ingenting till mig”. Jag har sen gammalt sångeskans mor Maritza Horn på skiva, men dottern, Melissa Horn, hade jag hittills inte hört.

Det är en okunskap jag måste råda bot på. Melissa Horn sjunger nämligen riktigt bra.

Finska statliga Altia nu störst på den nordiska alkoholmarknaden. Köper franska Renault cognac

11 november 2010 21:46 | Mat & dryck | 8 kommentarer

Den sittande borgerliga regeringen sålde ut den framgångsrika svenska statliga spritjätten Vin & Sprit till franska Pernod Ricard. Många varnade redan då för att fransmännen nog egentligen mest var intresserade av att ta över det internationellt framgångsrika guldägget Absolut vodka, och de verkar få rätt. Pernod Ricard sålde till exempel vidare en del av V & S’ lokala spritmärken, O P Andersson, Skåne, Bäska droppar, Gammal Norrlands med flera, plus ett antal av företagets vinmärken till finska Altia – med den paradoxala påföljden att ett antal av svenska staten tillverkade alkoholprodukter nu i stället kom i finska statens ägo. Bland det som hamnade i Altias, det vill säga finska statens ägo fanns också Grönstedts cognac, vars olika varianter sammanlagt har 57 procent av den svenska cognacsmarknaden.

Pernod Ricard har i sin strävand att nå en av de världsledande positionerna inom sitt affärsområde kraftigt ökat sin skuldsättning, vilket väl har bidragit till lusten att sälja av till exempel ett antal av de svenska förvärven. Nyligen har Pernod Ricard, av allt att döma av samma skäl, slimmat sin cognacsportfölj genom att till samma Altia sälja sitt cognacsmärke Renault. Det är internationellt sett ett ganska litet cognacsmärke, dock med viss position i de nordiska länderna, så det ligger förstås nära till hands att sälja till en nordisk aktör. Affären är beroende av konkurrensmyndigheternas godkännande, men eftersom den görs, kan den rimligen inte öka Altias marknadsandel stötande mycket.

Går den i lås, kan vi som gärna handlar alkohol från ett företag som ägs av finska staten i fortsättningen växla våra Grönstedts-inköp med inköp av Renault Carte Noire Extra, Renault Carte d’argent XO och Renault Bleu Nuit VS.

En intressant effekt av den svenska regeringens utförsäljning av Vin & Sprit och Pernod Ricards senare styckning av företaget är att det av finska staten ägda Altia nu är störst i sin bransch i Norden och Baltikum. Sköter det sina kort väl, kan förvärvet av Renault cognac kanske bli ett första litet steg på vägen att bli stort också i andra delar av världen.

Pressgrodor

11 november 2010 12:11 | Citat | 3 kommentarer

hittade via Journalisten nummer 13 2010:

IOGT-NTO: Dälje 16/10 18.30
En råtta på menyn
Teater + 3-rätters supé.
Medl. o allmänh välk.”

Sundsvalls Tidning

Trots att hon är nyskild från maken
sedan tolv år är hon vid gott mod

Svensk Damtidning

”Håkan Damm var verksam vid den svenska bestickningen i Amman.”

Ystads Allehanda

”Alla kan tvinga(s) att avgå”

10 november 2010 16:40 | Politik | 30 kommentarer

Så lyder en krigsrubrik i dagens Aftonbladet till en artikel över ett helt uppslag, där det hävdas att Mona Sahlin, Thomas Östros och Ibrahim Baylan alla kan komma att tvingas avgå som en följd av det för socialdemokratin katastrofala valnederlaget.

Jo, kanske vore det bäst för socialdemokratin med en rejäl ommöblering också i partiledningen. För man måste ju vara både döv och blind för att inte begripa att de här personerna i partiledningen, och med dem till exempel Ylva Johansson, som nyss i DN försökte positionera sig för en mer framstående position, rimligen alla har ett tungt ansvar för valnederlaget.

Jag hör inte till dem som, åtminstone hittills, som en straff för valnederlaget har krävt partiledarens eller någon annans huvud på ett fat. Men ska jag vara uppriktig har detta inte haft sin bakgrund i att jag, ömsint som jag är, i en svår stund ville hålla Mona Sahlin eller någon av de andra om ryggen.

Nej, vem eller vilka skulle vi då i stället välja? Om det finns risk för att vi i stället för Mona Sahlin får Ilija Batljan som (S)-ledare, hamnar vi ju ur askan i elden, och vårt parti riskerar även i det hittills röda Norrland att reduceras till ett 20-procentsparti.

I Aftonbladets artikel nämns nu fler tänkbara kandidater till pariledarposten, som Veronica Palm och Luciano Astudillo. Jag är för egen del inte beredd att börja peka ut någon ny partiledare, men kandidater av den typen skulle åtminstone ha en chans att, på beprövad mark, börja hela en fullkomligt söndertrasad socialdemokrati.

Men jag är illa berörd av en del av det jag läser till exempel i aftonbladetartikeln. De som nu har makten i partiet och deras påhejare är ju inte dummare än att de försöker rädda makten med minsta möjliga förluster, alltså för sig själva.

Visst ser det ut som en klädsamt snygg gest, om hela partiledningen inför extrakongressen ställer sina platser till förfogande. Men därmed har ju ingen egentligen uttryckligen tagit på sig skulden för valkatastrofen.

En annan beprövad metod är att utse en syndabock, någon som i sant kristlig anda får ta på sig skulden för allt ont som har drabbat partiet. Mitt väderkorn säger mig att till ett sådant offerlamm skulle kunna utses parisekreteraren Ibrahim Baylan. Men vem var det som valde honom, och var det verkligen han som personligen utformade partiets valprogram?

Partiets vänsterfalang – dit jag själv hör – får nu höra allt annat än diskreta påminnelser om att socialdemokratins valsamarbete med Vänsterpartiet skrämde bort väljare i framför allt stockholmsregionen. Det är säkert sant – dock ska man komma i håg att de borgerliga partierna och inte minst den mycket dominerande borgerliga pressen hade sin hand med i den här delen av valresultatet. Men i rättvisans namn ska man nog i sammanhanget också komma i håg att Mona Sahlins till att börja med ensidiga samarbete med Miljöpartiet, som väckte stor skepsis i starkt socialdemokratiska områden till exempel uppe i norr, om (V) inte hade kommit med på vagnen kunde ha resulterat i socialdemokratiska tapp till Vänsterpartiet i de röda områdena.

Nu träder många efterkloka fram och säger att socialdemokratin nog borde ha kört sitt eget race eller möjligen bara slutit en principöverkommelse om samarbete efter valet. Men får då en vän av ordning fråga: Vem var det egentligen som satte i gång den nu så kritiserade samarbetsprocessen, där det ena gav det andra?

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^