Poeten Birger Norman

21 november 2010 17:34 | Politik, Prosa & lyrik | 13 kommentarer

Birger Norman (1914-1995) var en mycket mångsidig författare. Jag har hittills skrivit om honom som novellist, dokumentär- (”Ådalen 31” är det kanske viktigaste exemplet) och prologförfattare, och så mångsidig journalist, samhällsiakttagare och debattör. Dessutom har han också skrivit dramatik.

Kanske är det den här mångfalden som är en av förklaringarna till att han, trots att han också var en framstående poet, i några av de stora svenska lyrikantologierna inte har fått den plats han förtjänar; likaså tycker jag att han behandlas för ensidigt och njuggt i Lars Lönnroths och Sven DelblancsDen svenska litteraturen”. I Tom Hedlunds antologi ”Den svenska lyriken från Ekelund till Sonnevi” (FiBs lyrikklubb/Tidens förlag 1978) får han dock ett eget uppslag med både tidiga politiska dikter och senare lyrik av annat slag.

I bokform debuterade Norman under tidigt 1950-tal, och han har därför ofta lite slentrianmässigt sorterats in bland femtiotalspoeterna. Men Norman är svår att placera på det här sättet. Om man tar i beaktande hans födelseår, förstår man, att han debuterade relativt sent, och den som vet något om hans bakgrund vet ju att hans väg från kroppsarbete till intellektuella värv, varav poetens bara var ett, var relativt lång. Alltså finns det i hans tidiga poesi sådant som kritiska samhällsiakttagelser, politik och erfarenheter av arbetsliv och sociala förhållanden i barndomens och ungdomens Ådalen, alltsammans temata som man primärt inte förknippar med just svensk femtiotalspoesi.

Senare kommer det i hans poesi in element som var mer till städes i just femtiotalspoesin; jag tänker då främst på de kristna/religiösa elementen i flera av Normans senare diktsamlingar.

Eller ta nyprovinsialismen, som användes som karaktäristik för romaner skrivna av 1950-talsförfattare (med några föregångare redan på 1940-talet): det här tilltalet gjorde Birger Norman till sitt först i och med de samlingar med dikter på ångermanländska han gav ut 1976 och 1980.

Birger Normans poesi är över huvud taget svår att karaktärisera med hjälp av någon huvudformel. Därför vill jag i stället peka på några karaktäristiska stråk i hans lyrik, givetvis då med risken att förenkla och göra dikterna alltför endimensionella. Men jag tar risken i förhoppningen att jag därmed ändå ska bidra till att visa bredden i hans poetiska gärning.

Lyriska vinkelskott

Den outtröttlige men nu liksom Birger Norman döde Hans Haste fick Norman att relativt sent i livet (1983) ge ut en antologi med dennes mer uttalat politiska dikter. Den här samlingen, med röda fanor på omslaget och illustrationer av Erik Prytz, heter ”Dikter om socialismen och friheten”” (Bokförlag Branting).

Den innehåller ett 40-tal dikter ur åtta olika diktsamligar, och eftersom urvalet sträcker sig från ”Klubbisten”, ur sviten ”Händerna” som skrevs för SSU-kongressen 1952, till några dikter – bland annat ”En ballad om Lunde” – ur samlingen ”Samvetets landsflykt” (1983), är det obestridligen så att Birger Norman under hela sin verksamma tid har skrivit politisk och samhällskommenterande poesi, och hans medverkan till bokens utgivning – han har själv också skrivit ett kort förord – vittnar om att han såg den här förgreningen av sin lyrik som en viktig del av sitt poetiska verk,

Själv kom jag i kontakt med Birger Normans lyrik mycket tidigare, i mer samlad form 1957 då jag köpte och läste hans diktantologi i FiBs lyrikklubbs serie, ”Våg under vinden” (illustrationer Jurgen von Konow). Jag har senare, när jag blev mer förtrogen med Normans författarskap, förstått att ett stort antal av dikterna i den, men inte riktigt alla (jag har inte detaljkollat), tidigare hade varit publicerade i hans då redan utgivna diktsamlingar, ”Sånger vid floden” (1951), ”Vandringsutställning” (1953) och ”Frånvarons ring” (1956).

Många sätter likhetstecken mellan politisk poesi och kamplyrik, men Birger Norman är mer av skarpsynt iakttagare, ibland ironisk iakttagare, än agitator. Vi kan exemplifiera med några dikter ur sviten

Folklivsbilder

II
Den kakelsatta pissoaren
sjuder av trivsel
med jämna mellanrum
I förmaket råder frid
Från en obetydlig
repa i tapeten
sipprar folkets röst
ned i en uppfälld portfölj.

IV
En docent skriver
på ungdomsorganisationens historia
Veteraner med hår och tänder i behåll
högtidstalar i kommunala ordalag
Led milda ljus
från kristallkronor och fotogenlampor
Tryggt lutar riksdagsman
mot riksdagsman
Arbetarklassen äter svamp

VI
Rimfrostbjörkar och julesnö
Adventsstjärnan lyser
i tjänstemännens enfamiljsvillor
och arbetarnas tiofamiljehus
Stålsparken glider i Samverkans
Sverige
Den aktiva företagsnämnden
sammanträder

VII
Det var höga hattar
vid krematoriedörren
pälsklädd väntan
och folkvagnar vid trottoaren
när arbetardikten begrovs
Efteråt var det supé
på Malmen
Vännerna reste socialvården

(”Folklivsbilder” publicerades ursprungligen i ”Vandringsutställning”, 1953.)

Den här sortens ögonblicksbilder, bilder som griper långt utöver de ramar som sätts av den enskilda diktens tid och rum, hittar man också senare i Birger Normans poesi, till exempel i samlingen ”Styvmorsviolen” (1961):

Riksdagskorridor

Det skymmer i utskottsvåningens
korridorer
Pionjärerna sover på sina gipsfat
Vaktmästarsteg avlägsnar sig
ut i evigheten
Från jordbruksutskottets lokaler
hörs en dov hostning
Folksjälen vänder sig i mörkret

Den lite naiva framtidstro som prägalde 1950-talets socialdemokrati fångar Birger Norman på kornet i

Levande kommunalkunskap

II
När klubban faller
hör de jultomten
stampa snön av fötterna
Fullmäktige beslutar
upplåta tomtmark
och bevilja lån
för fabrikation av cementrör
Två glada socialister kommer ut
för att vänta på bussen

Till det riktigt intressanta med Birger Norman som politisk poet är att han aldrig hemfaller åt plakatpoesi. För honom är socialdemokratiska och fackliga representanter människor av kött och blod, ofta skröpliga både när det gäller övertygelsen och kroppen. Normans ”Över en grogg på Carlton” – Carlton blev för övrigt senare känt för Transport-basen Hans Ericsons måltider där – handlar om en rätt våt måltid, där två som annars sitter på var sin sida om förhandlingsbordet nu sitter på var sin sida om mat- och dryckesbordet, och i den här långdikten får man höra arbetarrörelserepresentanten tala ur sin gindimma: ”Ingenting är sant!” utbrister han; ”Allt är avvägningsfrågor.” Plötsligt minns han också sin ungdom:

Visst fan
får en ungdomsklubbist ta eld ta fel och
vara ung och vakna upp och nyktra till
vid förhandlingsborden men ingen får glömma
Ingen får glömma

Det är väl för fanken
ingen pingströrelse det här och moral kan vara
på olika sätt Och jag sköter mina saker
Har aldrig gjort bort mej Ingen kan klaga

Och så slutar dikten så här, efter en tankeutflykt till ungdomens Kafé Framtiden med sina röda väggar:

Morgonsol på klippor
Kust någonstans
Finns ännu skepp
som lämnar hamn?
Min hand är fet och våt

Jag ser den kräla
här på bordet

(Också den här dikten publicerades ursprungligen i ”Vandringsutställning”, 1953.)

Denna bild av mänsklig skröplighet, något som Birger Norman visade viss förståelse för, ska för den skull inte tolkas som ett försvar för att förtroendevalda skulle kunna verka utan vare sig förtroende eller moral. I ”Utanför Eden” (1974) hittar man följande hårtslående kortdikt:

Nominering

Du är vägd
och befunnen
för mätt
.

Birger Norman var den evige reformisten men synade också, till exempel i ett antal ”Vinkelskott”, olika varianter av kommunismen, detta utan att hemfalla åt pajkastningspolemik. I ”Utanför Eden” (1974) hittar man diktsviten ”Chrustjovvariationer”, av allt att döma skriven med anledning av Nikita Chrustjovs död 1971. I slutstycket visar Norman sin förmåga att se de olika sidorna även av det sovjetsamhälle han själv aldrig någonsin var anhängare av:

IV
Socialismen blåser en mörkröd flöjt.
En flöjt av kanelbark.
Blåser och blåser – genom århundraden.
Soluppgången skänker sin glöd,
aftnarna en lyster,
natten en doft, den bortdragande.
Så mycket saknad, så mycken lycka
inmängd i doften, som den grå gryningen
bär undan. Så många ögon
kvar här, sönderskurna
av taggtrådarnas rasternät.

I stumma jorden sjunger flöjten,
den mörkröda.

Politik kan övergå till att bli maskspel, teater, påminner oss Birger Norman om i ””Divertimento för beckflöjt och slagverk” i ”Våg under vinden”, 1957 (ursprungligen i ”Frånvarons ring”, 1956).

VII
På demokratins dag
var alla överordnade
maskerade som underordnade
Och tvärt om Samtliga
partiers tidningar
prisade arrangemanget
som en verklig fullträff

Skrämmande aktuell, inte minst efter 2010 års val, är

Summary

Farfar bläddrar i Brantings
tal och skrifter
Far vilar under rökmolnet
med Industritjänstemannen
Mor vandrar lycklig
i Damernas värld
Sonen knäpper energisk
portföljen kring den unga
konservatismens framtidsmål

Den publicerade Birger Norman så tidigt som 1953, i ”Vandringsutställning”.

Men också 1983, trettio år senare, i Birger Normans allra sista diktsamling, ”Samvetets landsflykt”, är politiken ett mycket framträdande tema.

Den tar sig ibland aforistiska uttryck som

Finns en bittrare väg
än vägen från Zimmerwald
till Buchenwald

men i samma långa diktsvit, ”Samvetets landsflykt”, som har gett namn åt hela diktsamlingen, finns också raka ställningstaganden:

Är jag liberal?
Svaret är nej.
Är jag en socialist?
Svaret är ja.

I den här samlingen hittar man vidare Birger Normans långa dikt om ådalstragedin 1931, den dikt som han också infogade i nyutgåvan av sin bok ”Ådalen 31” (läs mer under Kulturspegeln, Poltik):

En ballad om Lunde

I.

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnena bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

2.

Det var den sena, kalla våren.
Det var den grå och bittra tiden.

Stenknackardagar, kastvedshyggen.
Dikesgrävning, AK-köer, fattigvårdens matlapp.

Kala träd, grå dikesrenar
när 1 Maj var inne.

Det var en maj med tomma redder
under snålblåst från den stora världen.

Vid horisonten en skyggande häst.
Skuggan över Europa.

Det var den bittert gråa våren.

3.

Någonstans vred maktens nävar åt sin press
mot livets låga villkor.

Det kom en båt,
men den gav ingen glädje.

Det kom ett tåg till Härnösand.
Dess frakt var bryteri.

Det kom ett tåg från andra hållet.
Det kom män och vapen.

Den sena våen brast en dag för sol och värme.
Då gick ett tåg av människor från
Folkets park i Frånö.

4.

Tiotusen människor gick mot Lunde.
Några kom aldrig tillbaka.

I Lunde fanns gevären och kulsprutan.
Makten var långt borta.

Makten bor i slutna rum.
Människor är nära i det som sker.

Ett tåg av människor gick mot Lunde.
Några kom aldrig hem igen.

5.

Dagen då våren kom
blev given åt mörkret.

I tystnaden efter de dödande
skotten blev solljuset fjärran.

Ofattbar gick solen sin gång.
Vad ville oss våren?

6.

Den stegrande hästen.
Hästen i sken över världen!
Stöveln slängande herrelös i bygeln,
ty herren av våld
är en slav.

Solen! Och blodet.
Blodet i sanden
på vägen mot älven.

Blodet på vägen i Lunde.
Blodet i Spanien.
Mörkret över Europa.

Stöveln som slänger och slår
i världens vind.

7.

Stöveltider, bittervårar.
Världens snåla blåst är kvar.

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Några kom aldrig hem.

Minnet som blöder vid beröring
är det levandes puls.

Mänskovärme, majdag!
När löses vi ur världens köld?

* * *

Ådalens poesi

Också sent i Birger Normans liv – här i ”Medan sommaren ännu är sommar” (1979) – överväldigas Birger Norman av minnen från det landskap som, trots flytten därifrån, för evigt förblev hans:

Ur en havererad dagbok

Lövskugga och ljus flätade sitt nät
över åns vårflöde;
en mörkbrunt skimrande lakrygg.

Sen föll den i vita fall
där forsärlans gula bröst oroligt rörde
sin duniga solkatt.

Och nog måste den här sommarbilden, som man hittar i ”Samvetets landsflykt” (1983), skildra just Ådalens poesi?

Högsommar

Skogsnäva runt brunnen.
Prästkragen vid grindstolpen.
Blåklockan på vedbacken.
Rönnbärsklasen grön vid timmerknuten.
Mossan söndagsstekbrun
över berghällen.

Morgondagg.
Vattenring
där doppingen försvann.

Barndomens och ungdomens ådal finns som ett ständigt återkommande tema i hela Birger Normans verk. I ”Strykfågel” (1964), en samling prosadikter, försöker han hantera de minnen som hela tiden trängs med det han ser i nuet:

Aquatint

Färjan förtonar i regnet. Regnet som susar och driver gråpärlemjukt när jag går över sanden mot norr. Rester av brädgårdskaj, fallande stycke efter stycke ned i det strömmande vattnet. Ett sakta sorlande pålverk. Kanaler som tyst sjunker samman. En kvinna tvättar blåkläder på en flotte. Rotborstens ljud raspar och följer mig bort genom snårskogen. En skorstensstock står vit. Badviken ligger undanskymt öde. Barkflarn i strandkanten. Sjunktimmer skymtar, och tonar bort i diset. Jag vänder mot söder. Finner inte stigarna. Nere på slipen en kvarbliven pråm. Vagnen sover på rostiga skenor. En syrem genom en träklots med påskriften ”Spelbod”, textad med timmermanspenna. I remmen en avbruten nyckel. Regnet faller över ödetomter längs vägen till färjestället. Färjan lägger ut. Jag vet att min ö inte längre finns. Annat än i minnet. Och ordet som bygger av minnen. Färjan fäller med rassel sin landgång i Strömnäs.

Redan i antologin ”Våg under vinden” (1957) fanns en rad dikter, som utan att vara politiska beskrev människor, deras villkor och inte minst landskapet de levde i, med flora, fauna, älv och årstidernas skiftningar.

I antologins inledande svit ”Dikt i dag” hittar man den här expressiva bilden:

II
Hon hämtar inte vatten ute på gårdsplanen
Hon bara står här ändå i månljuset hör
hur kraftledningen sjunger över arbetarsmåbrukets tak Förundrad
ser hon det vita dunet som dalar
från flocken av änglar som flög förbi

Ådalen skildras av Birger Norman med alla de skiftningar årstiderna ger. Här en marsbild i sviten

Rivet ur ett skissblock

III
I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna Lekatten
slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt Men skymningen
kommer med en blå slöja till husen
träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset
Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

(Ursprungligen publicerad i ”Sånger vid floden”, 1951)

I ”Utkast till porträtt i helfigur” (ursprungligen publicerad i ”Sånger vid floden”, 1951) tecknar Norman bilden av Ådalen med dess ”vatten, sol och blåbärsskogar”, dess bittra blånad av svårmodiga berg, dess ”ångsågar, baracker och långväga skepp”.

Hans minnen återvänder till enskilda platser, nu förvandlade:

Ramö

Hästarna vandrar långsamt
ner till vattnet för att dricka
går över den mjuka gröna
ängen som en gång var brädgård
Pannhuset sover litet och vitt
under träden
Kvällen doftar av sommar
Det är år sedan alla
ekon tystnade

Det paradoxala är att Ådalen med alla sina sågar och industrier, alla sina konflikter, också går att minnas som en idyll:

Sommarbesök i Å

I
Morfar satt i bersån i sitt långa
vita skägg och sin svarta kalott
De unga björkarna var aldrig klippta
och susade med toppiga kronor
högt över huvudet Stilla
njöt han sin kaffegök och log
åt det goda livet Hörde hur vinden
kom från bergen i väster på väg
genom dalen Skeppen såg han
på infart och utfart vid Lunde
I fjärran låg ett sommardisigt hav

Lastbåtarna på älven utgör förbindelselänkar till hamnar och länder långt bort från Ådalen:

Rivet ur ett skissblock

II
Solröken driver in från havet
Vinschen svänger och slingan
med bräder dansar smörgul
ur takpråmens lutande hus
Bogserbåtens däckpojke lossar
trossen från ringen Läser
i ångarens akter namn på en
fjärran stad.

Vi återvänder till prosadikterna i ”Strykfågel” (1964) och hittar där en lyrisk bild som är en lämplig övergång till Birger Normans dikter på ångermanländska:

Det ångermanländska

Detta landskap är en brant stigande och fallande musik. Inte en buffelhord av motsatser, men en svindlande kontrapunktik. Sjöarna svider i kobolt under solens gyllene eld. Älven vilar svart, blankögd vid nipans sandgula höft. Bergen bär sina skogar, stiger i sats efter sats. Börjar i det dova och mörkt gröna, brusar allt blåare bort. Kraftledningsgator plöjer sig väg, lyfter i våg efter våg strängar för vinden. Krönen står svepta i sommarens soldis. Eller som klaraste tecken under septembers gnistrande glas.

* * *

Dikter på ångermanländska

I sin diktning återvände Birger Norman alltså gång på gång till barndomens och ungdomens Ångermanland, dess människor, deras sätt att leva, industrierna och sågarna, konflikterna men också den själsro det här dramatiska landskapets skönhet skänkte.

Norrländska författarsällskapets förlag CEWE-POOL kom på att i det här avseendet föra Normans författarskap ännu längre: han ombads skriva och publicera dikter på sin barndoms tungomål, alltså på ångermanländska – men också detta begrepp måste nyanseras. Norman definierar själv sin egen språkgräns:

”Det är dikter på ett språk jag hörde som barn. Hemma och på sågbacken. Närmare bestämt den ångermanländska som var i bruk mellan sydsidan av Skuleberget och Härnösand, mellan övre ådalarna och fjällskogen kring Risnäset.”

Av det, för att vara Norman, ovanligt långa förordet till ”Utanikring” (1976), hans första diktsamling på ångermanländska, förstår man att han har våndats inför uppgiften: att hitta rätt ord, accenter och grammatik.

Den här första samlingen är också strängare i sin strävan att vara skriven på mål – men även om en sörlänning här kan hitta enskilda ord och böjningar som kan vara svårforcerade, går nog det mesta att spontant begripa. För egen del har jag i det här stycket haft hjälp av att dels vara uppvuxen i det relativt närliggande sundsvallsområdet, dels ha vistats en del även i det grannlandskap som var Normans.

Nå, om språket nu är ångermanländska, är dikternas innehåll ändå ganska likt det man annars brukar förknippa med Norman. Skillnaden är att valet av språk ger budskapet en extra skruv.

Utflyttningen från Ångermanland, senare ännu mer accentuerad, kan man till exempel skildra så här, om man klär den i lokalt språk:

Ätte acksjon

Räfs å ta ihop
å ställ spånkorgen
däri baklucka!

Vri om i nöckelhåle
å kast’n åt fanders.

Tidningsbla för fönstre.
Kråka sêtt på skorsten.

Dra för troen däri le
och hä jänn grinna!
Ä kula rö så fär vi!
Åt Stóckholm.

Men faen vare va vackert på sommarmårna!

Den här dikten ingår i sviten ”Tre nyprovinsialismer”, av vilke den här är den avslutande:

Norrlandsfrågor

Vafför ta ingen hem kastvedtraven?
Vafför drane från häktfönstre?
Vafför gnissle gångjärna?
Vafför ä velåda tom?
Håcken ha rundslipe täljkniven?
Vafför skeve korkmatta?
Vart fär alle hushållersken å?
Vafför äre gråträndren på vareviga utsikt?
Vafför spreck snöskoveln?
Vafför gå skidstava åv?
Vafför alltin samma jävla bakhalka?

Den naturlyrik som är så karaktäristisk för Norman hittar man även här fast nu i en mer lokal språkdräkt:

Sommarkvällen

Rönna blomme.
Katta sov på bron.
Fågla somne i skogen.
Daggen fäll.
Igelkatta fnöke
nermä velire.
Annars äne tyst.
Vinn ha lagt sä.
Men nattbläkta
vingle å fär
som hon va
däri tvärdrage.

Det betyder inte att Birger Norman är någon bygderomantiker. I ”Grönvåga” häcklar han den nya tidens glesbygdssvärmare, tevemännisch och tavelmålar och allt vad de utflyttade kan vara:

Å bortpå gammsåga
ha dä vûrte miljö,
höre ja dom säg.

Ja, dä ä myttje.

Nej, hans eget sätt att närma sig sin barndoms och ungdoms ådal, den som då sjöd av liv men som nu mest bara består av minnen, är att tin (tiden) lönar det sig inte att försöka rubba:

Hennen va såga.
Därdennan låg fabriken.
Ja’ hördde ‘n Angur
blåse sistganga.
Båta for å.
Kajen smûla ihop.
Addra väx över alltihop.

Men naturligtvis vore Birger Norman inte Birger Norman, om han inte också skruvade till sitt återinträde i barndomens ångermanländska idiom ett extra varv:

Hördd

Oföre i farsta.
Ostäda.
Odiske.
Ovädre.
Sänga obädde.

Otvätte,
okamme å oraka,
Skjorta oknäfft.
Krägan opåtäjen.
Böxen opresse.
Strompen ostoppe.
Skona oborste.
Å ena hängselströppen oi.

Utmanande att skriva på ångermanländska och då inte ens förse boken med ordförklaringar? Nja, ”Utanikring” blev en väldig succé, såldes i upplagor Birger Norman dittills aldrig hade kommit i närheten av.

Så Birger Norman lockades att återkomma med ytterligare en diktsamling på ångermanländska, ”Speleka” (1980). Inte heller den här titeln förklaras, men en speleka är, så vitt jag förstår, en roddbåt med en liten vinsch, en sådan som användes på den normanska barndomsälven.

I den här boken har språket fortfarande kvar den förra bokens accent; det handlar om det språk Norman hade kvar i örat sen åren på Svanö och i Å och Dynäs. Till det fantastiska helhetsintrycket bidrar också Thage Nordholms kongeniala fyrfärgsillustrationer: målningar som fångar det ångermanländska landskapet med all dess skönhet.

Men Birger Norman själv är också en mästare i att med ord måla detta landskap.

På rena

Vinn va len
å berga blå
en da i mars.

Driven krömpte,
vattne rann,
hästhoven
feck opp yga.

Ärla sprang
på rena.
Sola sken.
Å kusa krall.

Eller ta den här bilden från en annan årstid:

Sommarljuse

Om sommarkvälla
stå träna å spröte oppne
däri vattne,

En himmel neri sjön.
En aen omma synranna.
Ljusst å bottenlösst
åt bägge hålla!

Va som ä opp
å va som ä ne jett vi no
ha nan foltjomröstning
för å klära ut.

Rent intellektuellt förstod Birger Norman mycket väl vad som skedde med samhället och varför, och någon bakåtsträvare var han knappast. Men med den bakgrund han själv hade i arbetarklass och utkantsboende kände han starkt för de människor den så kallade utvecklingen körde över, ibland med ångvält. I mycket av det han skrev intog han de överkördas perspektiv: det är penningen som styr.

Pärninga

Hûrre sa du dädänne?

Utvecklinga!

Jasså du.
Ûddra på sågbacken.
Brägårn full mä sly.
Marvattenpråma åt botten.
Kasärna borte.
Vart männischen for å
kan ingen hålle reda på.
Men tomt vale.

Utvecklinga?

Finns int gosse.
Pärninga styre hennen i väla.
Å dä si ut därätte.
Lägg dä på minne om du vell begripe.
Där pärninga regere val väla lealös.

Å männischen hemlös.

I samma anda har Norman skrivit

Kalase

Bolaga å koncärna
ha kalasa
på Ådalen.

Äte å kaste ätte sä.
Som äggskala
på en kas.
Slockneskorstena
å tomfabrika.
Färe å söderut.
Enen före
å ‘n annren ätte.

Dä ä ådalsbona
som ha bjudd.
Ingen bju ijänn.

Och eftersom det är så, flyttar alla söderut:

Åt vecka

Lövgrens flytte.
Larssons for.
Lundin stack,
å Nolholmen
å Brännmark.
Å borte vart ‘n Ålunn.

Dom fär sin väg.
De glesne ur.
Dä stärne å.
Dä fäll ihop.
dä tystne.

Men stämpla gå
å siffren väx,
å pärma sväll
å gubba fär
åt Stóckholm!

Langt äne dit.
Länger vale hit.

Åt vecka vale bätter.

Några blev i alla fall kvar:

Borterstpå

Hennen ha vi allri
fott lös na AMS-pärninger!

Folkeshus ä förspike.
Salem ä sommarstuge
åt na gussbårnbårn.
På koppraknuten
sêtt anslage
om når grötmjölsbussen komma.

En gang i väla
hadde vi en bagar
å en skomakar.
Å en hommepat.

Vi ha lässt om närradion
men vi kan int hören.
Om vintern si vi plögbile,
Annarsch si vi just int na.

Int ha vi na pionjära heller
å jära na spel om.

* * *

Om tro

Birger Norman blev ju med tiden känd för att vara även troende kristen. Trosproblematiken fanns i och för sig redan i hans tidiga diktning, men den försågs då ofta med en lätt distanserande, ibland ironisk ton.

Ibland behagar han rent av att i skämtsam ton behandla även de yttersta tingen, som här i ”Över en unicabox” i Ny lyrik” (1950):

Summering

Allteftersom kremeringen vinner insteg
borde industriarbetarna bisättas
i sina unicaboxar
Ett litet rum
för livsinnehåll
och dödsinnehåll

En ännu märkligare tackling, nu av gudsproblematiken, har jag hittat i ”Gruppdynamikern samtalar med Gud”, som fanns med i ”Våg under vinden” (1957). Den börjar så här:

Herre jag är så ensam och det är så tyst
Du yttrar dig så sällan Jag undrar om
Du riktigt förstått det här med grupp-
dynamiken Alla måste delta annars blir
det ju inget samtal Vi måste ut ur ensam-
heten och här i vår verksamhet har vi det
ganska ensligt. Jag tror att det skulle
bli mera kommunikation om Du nån gång sa
något mera bestämt. Om alla skulle dra
sig undan och bara sitta och tänka kan
det ju aldrig bli någon interaktion.

Och sen slutar dikten så här:

Man får ju
förstås erkänna att redan semantiskt sett
är Du lite svår att få grepp om Och be-
greppsanalytiskt och motsägelsefritt be-
traktat så finns Du inte alls. Det är
synd det För hade Du säkert funnits så
kunde vi i alla fall ha gjort en bikupa
Du och jag och kanske några till Det finns
så många vittnesbörd om att det brukar
ge så befriande synpunkter på nästan allting

I samma bok, i ”Divertimento för bleckflöjt och slagverk”, finns en kort betraktelse över utvecklingen inom 1950-talets kristna folkrörelser, snarlik den som också arbetarrörelsen hade börjat drabbas av:

IV
Alla troende utan tro
bär sina övertygelser
med sig i små knyten
till pingstmorgonens
utflykt i det gröna
En smörsol går upp
och sprider sitt milda
flott över menigheten

I ”Resa genom dagrar” (1960) finns i diktsviten ”Hösten” en ny poetisk teologi, en tolkning av tron där rationalismen och logiken inte längre lägger ett raster av ironi över gudsupplevelsen. Den börjar så här:

Det finns ingen annan gud än gudens rop i vågsvallet
Det finns ingen annan gud än den druckne guden
och hans mun Hans mun som strömmar av rop
av namn och hemligt prägalde tecken En födelseplats
för gestalter och syner

Med mera humor turnerar Birger Norman Guds obegripliga nåd i ”Strykfågel” (1964), i prosadikten

Summa theologicum

Pastorn föll ifrån och kom ut i världen. Efter en tid på samhällets botten, bland existenser utan kollektivavtal, resocialiserades han av sin andra hustru och blev reseledare i ett folkrörelseanknutet företag. En kväll i Smyrna råkade han dricka för mycket vin, och fick ett återfall i det pastorala. Vajande i den egeiska aftonbrisen pekade han på den förskrämda gruppen av lärarinnor med hårknut, och sa: Ju mer jag får se av politik och andra försök att ordna upp tillvaron i stort, desto nödvändigare ter sig antagandet att Guds obegriplia nåd allena tör vara den okända faktor, som gör att denna värld inte för länge sen rest åt helvete.

Om tron kan han alltså skämta, men även i detta finns en kärna av tro. Ateist är han verkligen inte. I diktsviten ”Lins för tid och ögonblick” i ”Medan sommaren ännu är sommar” (1979) kan man läsa följande:

8
Vi är; världen är.
Något finns. Miraklet!
Förneka att Gud finns?
Gör det om du tror
att det hjälper.

Det verkar i och för sig som om Birger Norman ibland besvärjer sin religiösa (och för övrigt också sin politiska) övertygelse med distans och ironi. Men kvar finns ändå en avskalad kärna av tro, reducerad till det mest centrala. I ”Vinterfiske” (1970) finner man följande trosbekännelse:

Credo

Utom på Gud
tror jag just inte
på nånting.

Jag är själv inte religiös men försöker, som ett led i en strävan att förstå alla aspekter av Birger Normans författarskap, förstå även den religiösa delen av hans poesi. Han övertygar mig inte, men jag känner sympati för hans avskalade förhållningssätt, till exempel i diktsamlingen ”Samvetets landsflykt” (1983):

Nollpunkt

Är det politik att bedja?
Nej, det är inte politik.
Det är inte ens moral.
Att bedja är att bli
en hundnos i världen.

* * *

Lyriska variationer

När Birger Norman släpper de ovan redovisade undergenrernas formkrav, blir hans poesi också mer experimenterande. I ”Styvmorsviolen” (1961) visar han till exempel i ”En metapoet om våren” upp en associativ ordfantasi, som man tidigare inte så mycket har förknippat med hans dikt. Men det här angreppssättet återkommer även senare. I ”Utanför Eden” (1974), ”Anna Thema Horebsdotter”, finns något som för tankarna till det tungomålstalande Norman under sina unga år säkert hörde i någon pingstkyrka i Ådalen:

Domus, Epa och Tempo,
Pea, Dempo och Tomus,
Epos, Snodum och Potem,
Medom, Peto och Sopum!
Opum, Dosum och Topa.
Jag skriker på Torget,
ty jag har sett dem komma!

Samma slags ordvrängeri möter man i ”Stjärngossen” i diktsamlingen ”Vinterfiske” (1970), där Gemini och Vostok förvandlas till Gemistok och Vosmini.

Och den som har sett Birger Norman fånga Ådalens speciella poesi, förundras knappast över att han skildrar detta böljande landskap av berg, skogar och vatten i folkviseton; sin längtan tillbaka dit väver han in i diktens titel:

Blues

Stugan i Stundom
lutar i liden
Livet är litet
Livet är slitet
Vinden i skogen
seglar i blått

(”Styvmorsviolen”, 1961)

Det här lilla stycket leder oss vidare till att konstatera, att Birger Norman, också när han lämnar barndomens och ungdomens Ångermanland, påfallande ofta är en mycket inkännande naturlyriker. I ”Triptyk” (1974) hittar man följande:

III
Gryningen tidig men grå. Vide, alar
och sälg, nakna om armarna. Fläckar av snö,
barmark. Svartblankt glimmande
den första vaken i insjöns is.
Speglar dig om du vågar
dig fram att se. Betrakta
det som en personlig tolkning.
Bakom bilden av dig själv
rör sig molnen i vindens riktning.

Också prosadikter förekommer i Birger Normans lyriska produktion – jag har redan gett några exempel ovan. För att få med ett exempel även här, väljer jag att återge en text, som kunde ha ingått redan i den här bloggessäns inledande politiska avdelning:

Recept

Välj ut en framgångsrik fackföreningsordförande. Fjälla och ta ur. Låt huvudet sitta kvar, men klipp bort fenorna. Skölj i vatten från ett socialt planerat frtidsområde. Hacka ett par framstegsvänliga åsikter och en färsk överenskommelse. Fyll och sy ihop. Stek i medelvarm ugn. Se till att stekskorpan inte blir för hård. Garneras med tjänstemannaförmåner och serveras varm.

En bättre personalchef har ni aldrig fått.

(Ur ”Strykfågel”, 1964)

I ”Vinterfiske” (1970) brottas Birger Norman med det faktum att mycket av det som har burit hans liv och hans poesi är för evigt förlorat:

Ryttaren

Ryttaren håller sin stav mot aftonmolnen
en kväll i mitten av oktober.
Hästen har stannat i sitt skritt.
Jag vet att det finns orter dit jag aldrig
mera kommer. Förstår och vet.
Det finns en dimension av livet,
fullständigt klar, ofrånkomlig
men hemligare än ett fosterliv
en afton med oktobers skymning över staden.

Till och med den tro som har följt honom genom åren och vars kärna också kommer till uttryck i en dikt i samma samling, ”Credo” i ”Vinterfiske” (1970), upplöses av den närmare liggande verkligheten:

Sommargolvet

Religionerna faller i stycken.
Gudarna dör.
Barnet ligger på golvet.
Sommargolvet med oljade bräder.
Hör genom fönstret hur sommarens vind
kommer och går.
Kommer och går. Finns
och finns inte. Vara eller tro sig vara. Nacken med solblekt hår
mjukt mot sommarens oljade
bräder. Solen skrider
och skuggan från fönstret. Ligga
på golvet och höra
hur sommarens vind
kommer och går -

En kväll med svensk musik

21 november 2010 17:32 | Mat & dryck, Musik | 3 kommentarer

Torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi hade temat ”Svensk höst”: i programmet ingick verk av tre svenska kompositörer, en nutida och två äldre.

Programmet började med ”Om hösten”, opus 38 av Andreas Hallén (1846-1925), två lyriska tondikter för liten orkester, ”Älvdans i månskenet” och ”Drömbilder i skymningen”. Andreas Hallén är mig obekant, och jag är inte särskilt förtjust i programmusik, men eftersom jag försöker bortse från annat än rent musikaliska tolkningar, greps jag av det jag hörde och uppfattade musikens ljusa och melodiska ton.

Mer förankrad i svenskt – och även i mitt – musikmedvetande är Franz Berwald (1796-1868). I ”Sinfonie singulière” i C-dur arbetade Berwald inte med utommusikaliska referenser; det här verket är ju uttryckligen (i titeln) ett uttryck för musikaliskt (eller om man så vill kompositörens) egensinne, och orkestern under ledning av Paul Mägi tolkade det väl.

Ännu mer intressant var kvällens avslutning, Anders Nilssons (född 1954) 2009 påbörjade och då även delvis framförda men nu fullbordade ”Requiem”. Utöver orkestern medverkade här också Olle Persson, baryton, och S:t Jacobs kammarkör.

Rader av requiem har jag ju hört förut, och som vanligt fanns dess text både på latin och i svensk översättning i programmet. I det aktuella fallet hade Anders Nilsson tillägnat sitt requiem en död vän, dessutom icke troende – men mig intresserar förstås det här verkets musikaliska sidor mer än dess religiösa. Och dess vackra klangfärg och vällöpande växlingar mellan olika element gjorde det onekligen värt att höra.

* * *

Ett återbesök i Musikens hus’ restaurang hann vi också med före konserten. Det blev självplock från buffén även den här gången.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^