Bilder från Svanö

Birger Normans ”Ön” gavs först ut 1963. Den upplaga jag har i min ägo är en nyutgåva, utgiven av CEWE-förlaget i Bjästa 1977. Jag har fått den i gåva av illustratören, Gunnar Erkner, som jag understundom använde som illustratör på den tiden jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Av Gunnar har jag också fått en av hans illustrationer, ”Vännerna” på sidan 91 i boken, nummer 28 i en serie träsnitt – träsnittet hänger inramat i vårt vardagsrum.

Erkners svartvita bilder i den speciella träsnittstekniken speglar väl arbetarna, arbetsplatserna och arbetarnas bostäder på den här lilla ön i Ångermanälven, Svanö, där sågverket från 1867 och sulfitfabriken från 1906 gav utkomst åt en befolkning, som när Birger Norman i början av 1900-talet bodde där uppgick till cirka 1.500 människor.

Sågverket brann sommaren 1930 och byggdes aldrig upp igen. Det här ledde till att Birger Norman vid 16 års ålder blev tvungen att lämna barndomens Svanö. I bokens förord berättar han om sorgen då, om hur han på färjan, på väg därifrån, vägrade att vända sig om.

Hösten 1966 las också sulfitfabriken ner. Det betydde att hundra år av industriell verksamhet gick i graven.

Ytterligare tio år senare, i slutet av november 1976, ringde Olle Norell till Birger Norman om medverkan i ett TV-program om livet på Svanö, och Birger besökte åter sin barndoms miljöer, hjälpte till med att med hjälp av minnet rekonstruera fabriken och såghuset och mycket av det andra som också hade fått skatta åt förgängelsen. Gunnar Erkner har, när han skulle göra illustrationerna till ”Ön”, haft tillgång till gamla fotografier, som också de redovisas i slutet av boken. Ur minnets spindelväv och med hjälp av fotografierna återskapas ett svunnet industrisamhälle och dess svunna arbetare.

Det här är en ganska svart bok, inte bara för att Erkners träsnitt har den där svärtan – bara i enstaka bilder som den av svalorna mot den ljusa sommarhimlen anar man Ådalens vidunderliga skönhet. Också i Birger Normans korta, prosalyriska texter dominerar svärtan, kanske för att det påtvingade uppbrottet från ön inom honom skapade en sorg som aldrig riktigt gick över. Kanske var det därför Olle Norell i det där TV-programmet som en motvikt la in ”Vals på Svanö” med Hans-Erik Nääs.

Om jag ska ge läsarna lite vägledning, kan jag nämna att personporträtten i ”Ön”, även om de är skrivna på prosa och inte som lyrik, påminner lite om dem i Stig Sjödins ”Sotfragment”.

Men i Normans skildring av ön finns mycket mera: båtarna på älven, fiskarna pojkarna drog upp ur den, de märkliga droppar de kranka drack när hälsan sviktade, manskören i Folkets Hus, arbetets slit och söndagarnas stillhet, arbetsplatserna och flottbron, halmmadrasserna man låg på, pumpen, fars orgel…

Allt lever igen.