”Alla kan tvinga(s) att avgå”

Så lyder en krigsrubrik i dagens Aftonbladet till en artikel över ett helt uppslag, där det hävdas att Mona Sahlin, Thomas Östros och Ibrahim Baylan alla kan komma att tvingas avgå som en följd av det för socialdemokratin katastrofala valnederlaget.

Jo, kanske vore det bäst för socialdemokratin med en rejäl ommöblering också i partiledningen. För man måste ju vara både döv och blind för att inte begripa att de här personerna i partiledningen, och med dem till exempel Ylva Johansson, som nyss i DN försökte positionera sig för en mer framstående position, rimligen alla har ett tungt ansvar för valnederlaget.

Jag hör inte till dem som, åtminstone hittills, som en straff för valnederlaget har krävt partiledarens eller någon annans huvud på ett fat. Men ska jag vara uppriktig har detta inte haft sin bakgrund i att jag, ömsint som jag är, i en svår stund ville hålla Mona Sahlin eller någon av de andra om ryggen.

Nej, vem eller vilka skulle vi då i stället välja? Om det finns risk för att vi i stället för Mona Sahlin får Ilija Batljan som (S)-ledare, hamnar vi ju ur askan i elden, och vårt parti riskerar även i det hittills röda Norrland att reduceras till ett 20-procentsparti.

I Aftonbladets artikel nämns nu fler tänkbara kandidater till pariledarposten, som Veronica Palm och Luciano Astudillo. Jag är för egen del inte beredd att börja peka ut någon ny partiledare, men kandidater av den typen skulle åtminstone ha en chans att, på beprövad mark, börja hela en fullkomligt söndertrasad socialdemokrati.

Men jag är illa berörd av en del av det jag läser till exempel i aftonbladetartikeln. De som nu har makten i partiet och deras påhejare är ju inte dummare än att de försöker rädda makten med minsta möjliga förluster, alltså för sig själva.

Visst ser det ut som en klädsamt snygg gest, om hela partiledningen inför extrakongressen ställer sina platser till förfogande. Men därmed har ju ingen egentligen uttryckligen tagit på sig skulden för valkatastrofen.

En annan beprövad metod är att utse en syndabock, någon som i sant kristlig anda får ta på sig skulden för allt ont som har drabbat partiet. Mitt väderkorn säger mig att till ett sådant offerlamm skulle kunna utses parisekreteraren Ibrahim Baylan. Men vem var det som valde honom, och var det verkligen han som personligen utformade partiets valprogram?

Partiets vänsterfalang – dit jag själv hör – får nu höra allt annat än diskreta påminnelser om att socialdemokratins valsamarbete med Vänsterpartiet skrämde bort väljare i framför allt stockholmsregionen. Det är säkert sant – dock ska man komma i håg att de borgerliga partierna och inte minst den mycket dominerande borgerliga pressen hade sin hand med i den här delen av valresultatet. Men i rättvisans namn ska man nog i sammanhanget också komma i håg att Mona Sahlins till att börja med ensidiga samarbete med Miljöpartiet, som väckte stor skepsis i starkt socialdemokratiska områden till exempel uppe i norr, om (V) inte hade kommit med på vagnen kunde ha resulterat i socialdemokratiska tapp till Vänsterpartiet i de röda områdena.

Nu träder många efterkloka fram och säger att socialdemokratin nog borde ha kört sitt eget race eller möjligen bara slutit en principöverkommelse om samarbete efter valet. Men får då en vän av ordning fråga: Vem var det egentligen som satte i gång den nu så kritiserade samarbetsprocessen, där det ena gav det andra?