De dementa 60plusarna rockar vidare

23 november 2010 17:58 | Musik, Politik, Teater | Inga kommentarer

Erik Gedeon föddes i Schweiz 1963 men har en svensk och en schweizisk förälder. Han har studerat piano och komposition, och trots att han huvudsakligen har ägnat sig åt teater, har musiken hela tiden spelat en central roll i det han har gjort för scenen. Som teaterman har han varit verksam vid teatrar i Tyskland, men med ”Evigt ung” (”Ewig jung”, 2007, en vidareutveckling av hans egen ”Bona Vista Social Club”) fick han en fullträff som väckte publikens jubel i en rad europeiska städer.

Och nu har den här succén, i svensk översättning av Klas Abrahamsson och regi av Olle Törnqvist, också nått Uppsala stadsteater. Jag var på premiären i lördags.

Att döma av publikens jubel – jag applåderade själv ofta – kommer det här att bli en succé också i Uppsala, troligen en långkörare. ”Evigt ung” är ett stycke habil underhållning, och mycket i den görs också både skickligt och roligt av ensemblen. Samtidigt är det en ganska tunn historia, inget för teaterns Hall of Fame – men det är alltså kul med musiken och alla skickligt utförda gags, så jag är beredd att förlåta en del av bristen på djup.

”Evigt ung” utspelas i det lokala fallet på Uppsala stadsteater år 2051. Vid det laget är vår stadsteater förvandlad till ålderdomshem – bokstavligen – och bebos av ett gäng skådespelare från dagens stadsteater. Med hjälp av Ulla Kassius, sconografi och kostym, och Per Åleskog, mask och peruk, har några av teaterns skådespelare, somliga av dem mycket välkända för uppsalapubliken, Mirja Burlin, Göran Engman, Robin Keller, Kettil Medelius, Aksel Morisse och Maria Sundbom, förvandlats till lemmalytta och dementa, nu 40 år äldre kopior av sig själva. Och det kan inte hjälpas: att se all denna kroppsliga skröplighet, alla dessa motoriska tillkortakommanden och alla dessa orgier i minnesförlust och manier, är roligt som fars, ofta slapstick.

Gamlingarna övervakas visserligen av syster Elisabeth (Elisabeth Wernesjö, i sin verkliga ålder), men så fort hon stänger dörren bakom sig, överfalls gamlingarna av ungdomens lustar. Sex orkar de väl inte med, men lite undanstoppat brass blir det, och framför allt turas de om med att sjunga sin ungdoms musik.

Några låtar är skrivna av Gedeon själv, men det mesta finns i publikens hörminnen: ”Bona Sera Signorina”, ”Eve of Destruction”, till och med Scott JoplinsThe Entertainer”.

Här har regissören Olle Törnqvist gjort en snygg anpassning för svensk publik genom att foga in ett medley med låtar från proggeran: Mikael WiehesTitanic”, Ted StrömsVinterresa”, Pugh RogefeldtsSmå lätta moln”, Peps PerssonsOboy”, Tomas LedinsBlå blå vindar och vatten”, Tomas ForssellsVi ska rädda Kalixälven” och Leif Nyléns och Blå TågetsStaten och kapitalet”.

Det här funkar. Igenkänningseffekten och -glädjen hos publiken (inte bara hos mig) är stor. Men ska vi vara alldeles uppriktiga, är många av sånginsatserna sisådär. Dock gör Kettil Medelius på piano genomgående en god insats.

Också skådespelarna, med visst plusbetyg för de manliga, gör beundransvärda prestationer om vi håller oss till skådespeleri och plastik.

Proffsigt och, som sagt, fruktansvärt roligt i många enskildheter.

Problemet – för det finns ett problem – är väl att det, trots några korta ansatser att gå under ytan, till slut infinner sig en tomhet: Vad vill den här pjäsen egentligen säga oss? Vill den över huvud taget något utöver det i och för sig helt legitima, att roa?

Måndagskväll med Birger Norman

23 november 2010 11:28 | Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag åker till Stockholm, för första gången på länge. Birgitta följer med mig för att lyssna på vad jag har att berätta om Birger Norman. Fast det vet hon ju egentligen. Jag har nu under lång tid publicerat bloggtexter, några av dem mycket långa, om Birgers författarskap.

Vi tar min morgonväg, den som går över Norra Latins skolgård. I årtionden gick jag den där vägen, från uppsalatåget till Sveavägen 68 där jag jobbade. Fast nu stannar vi på andra sidan gatan, vid ABF-huset.

Vi behöver få i oss lite mat innan seminariet börjar. Det visar sig att restaurangen på hörnet har bytt skepnad: den är nu kebabrestaurang. Så det får bli kebab till middag.

Väl uppe på första våningen där seminariet ska hållas är det redan en liten kö vid bordet med entrébiljetterna, och undan för undan fylls salen med folk. Men jag lägger märke till att publiken verkligen inte är ung. Jämfört med den (och mig) ser en av mina medinledare, poeten Jenny Wrangborg, så ung ut att man nästan undrar varför hon är där.

Kan Jenny Wrangborg genom sin nyläsning av Norman bidra till att hans författarskap finner nya grupper av unga läsare, är det utan tvekan välkommet.

Vi övriga inledare samt kvällens lots genom programmet, Bengt Göransson, och så också publiken är sedan gammalt normanfrälsta, och jag tänker då inte i första hand på den del av hans poesi som har religiös anknytning. Fast Mikael Nyberg, ordförande i Birger Norman-sällskapet, nämner förstås också den i sitt ”Utkast till ett porträtt i helfigur”. Men det är påfallande att både han och litteraturvetaren och professorn vid Södertörns högskola Ola Holmgren, själv bördig från Sollefteå, i så hög grad betonar det som jag har valt som mitt ämne, den politiske Birger Norman. Ingen av dem hymlar heller om att Norman var och förblev socialdemokrat.

Eftersom jag skulle tala sist, lyssnade jag med viss bävan på de andra inledarnas val av normandikter: skulle de citera eller läsa upp några av just de dikter jag hade valt ut för kvällen? Det mesta av det som fanns i deras föredrag kände jag också omedelbart igen, hade till och med själv återgett i mina bloggessäer om Normans dikter, prologer och några separata böcker som jag av olika skäl hade valt att skriva om för sig. Men när det blev min tur, kunde jag, utan att på någon punkt ha fått förutsättningarna rubbade, prata om och läsa upp de dikter som finns i den inledande politiskt betonade delen av essän om Norman som poet. Ett av mina bärande temata var att Birger Norman aldrig tog på sig rollen av enkel agitator; han skrev inte plakatpoesi. Nej, hans politiska dikter innehåller träffande samhällsiakktagelser, ofta med vidd långt utöver det de formellt synes beskriva. Hans iakttagelser bärs vidare upp av ironier och skruvade vinkelskott.

Vi som medverkade avtackades efteråt med en liten present, Jan Wolf-Watz’ litterära antologi ”Röster i Ångermanland” i En bok för allas landskapsserie. Där finns förstås ett antal dikter av Norman; några av dem har jag för övrigt återgett här på bloggen.

De övriga författarna i den här antologin förtjänar också sin plats. Men varför finns inte Erik Nyhlén med?

* * *

När jag sen tillsammans med Birgitta vandrar min gamla kvällsväg – Sveavägen-Kungsgatan – ner till järnvägen, slås jag av att många av butikerna och restaurangerna längs de här gatorna är nya; där låg annat under åren då jag jobbade här.

Det är inte bara Birger Normans ådal som är förvandlad.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^