The back out kid – och vad kommer sedan?

Så har då till slut det närmast oundvikliga beskedet kommit: Mona Sahlin avgår. Jag hör – även om jag ursprungligen inte ville ha henne vald – inte till dem som har krävt hennes avgång, men både för partiets och hennes egen skull hade det ju varit bättre om avgångsbeskedet hade offentliggjorts redan på valnatten.

Naturligtvis har Mona gjort misstag som har gått ut över det parti hon har valts att leda – till det kommer privata tillkortakommanden i det förflutna som hon aldrig riktigt har lyckats distansera sig från. Men i stället för att älta detta vill jag påminna om att hon i den här valrörelsen uppträdde kunnigt och påläst och om att hon – visserligen mycket för sent men ändå – äntligen började tala om jämlikhet.

Problemet med det senare, att hon nu stod för socialdemokratins klassiska krav på ökad jämlikhet, var dock att budskapet inte var riktigt konsistent med partiets egen politik på viktiga områden – man måste ju nämligen närmast vara döv och blind för att inte förstå att den omorientering av socialdemokratins skolpolitik i riktning mot fler privatskolor den nu avgående partiledaren själv har pushat för är en av de mest ojämlikhetsskapande faktorerna i dagens svenska samhälle.

Med det har jag också sagt att det behövs fler personoffer än det av Mona Sahlin. Ylva Johansson borde således inte heller återfinnas i nästa partiledning.

Och ganska många av de personer som nu förekommer i mediaspekulationerna borde, om partiet inte ska återupprepa sina misstag, vara uteslutna i diskussionerna om vem som ska bli ny partiledare liksom vilka som ska bli nya VU-ledamöter.

Det här ska inte tolkas så att jag förordar någon häftig vänstergir – även om jag själv hör hemma på socialdemokratins vänsterkant inser jag, att en så kraftig omsvängning skulle äventyra partiets funktion av bred vänster-mittenkoalition.

Vad socialdemokratin nu behöver är en ledare som kan återföra partiet till en stabil och trygg klassisk socialdemokratisk kurs – och runt om honom eller henne måste det i VU och partistyrelsen också finnas en bred grupp av likasinnade. Endast så kan socialdemokratin återvinna sitt förtroende.

Jag är ännu inte beredd att börja peka ut någon ny partiordförande.

Men i en partiledning som ska kunna föra tillbaka socialdemokratin till dess gamla position som dominerande kraft i svensk politik bör ingå namn som Sven-Erik Österberg, Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Morgan Johansson, Peter Hultqvist, Veronica Palm, Leif Pagrotsky och Kajsa Borgnäs.