Öppningar

8 november 2010 21:12 | Politik, Prosa & lyrik, Teater | 1 kommentar

Prologer och öppningsspel är nästan en egen litterär genre, framodlad under de svenska folkrörelsernas storhetstid. Socialdemokratin och den LO-anknutna fackföreningsrörelsen, men även många andra stora organisationer, beställde de här verken, att framföras i inledningen till kongresser, ofta därför åtminstone i arbetarrörelsesammanhang med Folkets Hus största scen som arena.

FiBs lyrikklubb gav, med Stig Carlson som redaktör, som Lyrikklubbens årsbok 1971, 1970 ut en samling ”Prologer” av två av mästarna på området, Birger Norman och Stig Sjödin. Det rör sig således om beställningspoesi med vissa teaterartade inslag, men det är slående att varken Norman eller Sjödin aldrig ens för ett ögonblick faller för frestelsen att anpassa det de skriver för att stryka någon medhårs; ej heller rör det sig om texter som inte tål normal litterär granskning.

Däremot tror jag att de här båda poeterna, hemma i både lyrikens och arbetets värld, med sina kongressöppningar helt säkert lyckades beröra många av de församlade ombuden, så att de – kanske rent av åratal senare – mindes just bitar av Normans respektive Sjödins prologer bland det som hörde till det mest intressanta på kongressen i fråga.

Vem skulle till exempel vara lämpligare än Birger Norman att kunna tala direkt in i de församlades hjärtan, när Kramfors nedre socialdemokratiska arbetarekommun hade sitt 50-årsjubileum 1955? Norman var ju en av bygdens söner, med egna erfarenheter av brädgårdarna, sågarna och sulfitfabrikerna och människorna som arbetade där, kunde därför också se skönheten i detta arbetets land:

- – – Verken låg tysta.
Solen värmde. Vinden doftade skogar och älven
strömmade blå kring ön. Icke var
Galiléens land en ljuvare ort
än denna.

Världens hjärta” kallades den här prologen. I den kunde Norman falla tillbaka på egna erfarenheter av kroppsarbetets värld. Därför är det intressant att se att han också kunde leva sig in i andra yrkesgruppers liv, till exempel i ”Innan vi öppnar”, ett stycke enmansteater med lite regianvisningar för Anita Wall , ensam med en frisörstol och en spegel i inledningen till Svenska frisörarbetareförbundets jubileumskongress 1967.

Anita Wall fick förresten agera också vid HSB-konferensen ”Ungdom och bostad” 1968, i ”Bordet, soffan och stolen”, ett ”litet spel för tre möbler och en människa”.

I den här monologen visar Norman att uppdraget att skriva sådana här öppningsspel verkligen inte behöver uppfattas som en order att stryka medhårs:

Jovisst, Borgarrådet!
Javisst, Landstingsrådet!
Självklart, Kommunalrådet!
Jag tror på Stockholm.
Jag tror på Stor-Stockholm och på Lokaltrafiken och på Bostadsförmedlingen och på Regionplanen. Jag tror på Utvecklingen i dom Utvecklingsbara Regionerna och jag tror att Stockholm är utvecklingsbarast. Jag tror att Alla Människor kan få plats här. Alla som kommer från Dalsland och Tornedalen och Värmland och Oskarshamn och Ådalen och Gotland och Vattuträsk och Stenvreta och Snålköleforsen och Brattmoselet och Granmyrslogen och Tallmofallet och Liaryd och Tranbärshult och alla, alla dom andra ställena!
Jag tror att alla får rum här och att luften räcker åt alla och vattnet och tystnaden och trivsamheten och allt det där som hör till miljön och Människan i Centrifugen!
Jag tror att vi måste vara lönsamma!
Ja, Borgarrådet!
Jo, Landstingsrådet!
Alla gånger, Kommunalrådet!
Jag hör på och jag tror att jag tror! Jag föreslår omval på er allihopa.

Lite senare blir Norman ännu mera bitsk; han vänder sig till föreningsmänniskor som övergår från att ”tala med oss” till att ”tala till oss”:

Dom flesta av er är fortfarande ganska unga människor.
Men så fort ni kommer i en talarstol låter ni gamla.
Och ni talar om hur allting måste bli större och bärkraftigare för att vi ska få Sörviss.
Sen sätter ni igång och organiserar eran Sörviss och så blir ni Funktionärer och så växer det ett Avstånd mellan Er och Oss.
Ni blir våra Representanter, och äger Överblick.
Överblicken blir Överhetsblick.
Vi har inte längre samma syn.

* * *

Stig Sjödins prologer har mer formen av just dikt skriven för att framföras från scen. Hans prologer är vidare mer agitatoriska än Normans. Någon gång kan man tycka att de ligger farligt nära ett slags modernare agit-prop, som när han till Socialdemokraternas kongress 1968 skrev ”Arbete-trygghet-utveckling”, inte bara kongresstema utan senare också tredelad valslogan. Sjödin klarar det här, dock inte utan besvär och en och annan djärv omtolkning som den här:

En riktpunkt heter socialism.
Den innebär det samma som utveckling.

Till det intressanta med Stig Sjödins prologer hör just det att han inte flyr de mest stolta och samtidigt de mest nötta orden i rörelsens såväl förkunnelse som partiprogram.

En diktsvit till tidningen Arbetets 75-årsjubileum ägnar han sålunda ”Ordet och friheten”:

(7)
Friheten liknar inte svindel, inte extas,
ej heller den blinda flykt som driver vildgässflocken
eller binas klase ut i äppelträdet.
Den kan inte låna färg av blod, martyrium,
ty skyltarna till det förflutna leder fel.
Du har bara din egen tid att leva i.
Ett avklarnat vatten som runnit genom sandiga åsar,
utan smak, men inte smaklöst, ett fluidum
för tanke och ljus att behaga sig i och undersöka.
En komplikation, ett växelspel mellan allt som lever
och låter leva, en solcorona, en gränslös frihet.
Ett fritt ord, ett bröd för själen och inget annat.
Frihet, heter det.
Jag upprepar: Frihet!
Det enda klimat där människan kan växa.

Och i ”Kommunalprolog 1958” hyllar han, med åberopande av arbetarrörelsens främsta värdeord, samhällsbyggarna, alla dem som bygger det här samhället och får det att fungera:

(VI)
Du kan breda ut den nya staden för mig,
med ett handslag reser du den mot skyn.

Du dykare och tornbyggare,
du sprängare,
du som vårdar blommorna
och du som vårdar de sjuka och nödlidande,
du som tänder lyktorna om kvällen,
du som tänder lampan i mitt hem,
du som vaktar mig mot eld och fara,
kranförare, vattenrenare,
du som låter asfalten blänka på vägarna
och du som förtroligt leker med mitt barn,

jag vill erinra er alla,
byggare av den nya staden,
att pelarna som de tysta, de okända
vid spadarna och redskapen en gång armerade
till evig bärkraft
hade namn som klingar skönast av allt:
Frihet
Jämlikhet
Broderskap

Jag hälsar er på tröskeln
till den nya staden!

Och så är Stig Sjödin, liksom Birger Norman, den evige reformisten, en arbetsmyra bland många i örtagården, för att citera hans prolog till Svenska vägarbetareförbundets kongress 1964. ”Revolutioner är tvång och språng mot döden”, skriver han; ”framåtskridandet kräver tålamod, oheroiskt knog, reda i papperna”. Men brospannen mot framtiden går att bygga, om de arbetande människorna håller samman, vägleds ”av den solidaritet som innesluter alla bröder”.