Att vara en del av en mångförgrenad mänsklig gemenskap

7 november 2010 15:57 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag kom till Sverige hösten 1944, och jag har därför aldrig haft någon stor egen släkt här i landet. Mina föräldrar och en av mina två bröder är döda, så också kusin Kreete samt mina båda mostrar Linda och Aliide samt deras män plus Aliides dotter, min kusin Anne.

Men från mitten av 1960-talet förde kärleken in mig i en vittförgrenad släkt, familjen Dahl, desutom med stark inre sammanhållning. Det senare ska inte tolkas så att medlemmarna i den dahlska familjen skulle tycka lika. Nej, en del av dem är vänster, andra höger, en del är ateister, andra fromt kristna. Argumentationen mellan dem kan understundom bli mycket livlig – de här dahlmänniskorna är sällan tysta och försynta – men i familjen Dahl finns också alltid en stark respekt för oliktänkande. Kanske har det att göra med att de ofta är folkrörelsemänniskor, fostrade i folkrörelsernas demokratiska anda.

Den här släkten rymmer ett antal mycket färgstarka kvinnor. Den äldsta av dem, Birgittas faster Karin Dahl, fyller i morgon 90 år men firade detta redan i lördags, med ett kalas som visade sig dra så många deltagare, att festen måste flyttas till Eklundshof.

Den här pensionerade pedagogen och medarbetaren på Skolöverstyrelsen är, trots att hon numera är beroende av rullator, still going strong. Intellektuellt mycket vital, en läsande och reflekterande människa. Dessutom envisas hon med att fortsätta kämpa för saker hon är engagerad i, fred, palestiniernas rättigheter och annat sådant – hon deltar regelbundet i offentliga manifestationer.

Därför, men formellt naturligtvis mest för att hon är äldst i sin egen syskonskara, var det ganska naturligt, att hyllningstalet till Karin hölls av Birgitta. Birgitta tog i sitt tal upp Karins starka engagemang på olika områden men presenterade också hennes familjehistoria, inte minst den del som har rötterna hos ett fromt kyrkligt och nyktert arbetarpar i Västerås, ett föräldrapar som mot alla ekonomiska odds lyckades ge alla i sin stora barnaskara högre utbildning.

Senare under födelsedagsmiddagen hölls ytterligare ett hyllningstal till Karin, den här gången från en representant för den yngre generationen. Den som höll detta anförande var ytterligare en av den här släktens talangfulla vänstermänniskor, Kristina Lindquist.

Som jag redan har sagt finns det i den dahlska släkten också aktivt borgerliga, främst folkpartister och moderater. Men jag tror nog att också dessa – med den demokratins tolerans som är så levande i den här familjen – tyckte att det var alldeles rätt att Karin, med sitt långvariga vänsterengagemang, hyllades just av två själsfränder.

Vid det bord där jag och Birgitta satt fördes, kanske just för att vi delvis har olika erfarenheter och värderingar, många intressanta samtal. Närmast oss satt ett prästpar plus en av Birgittas kusiner som är specialist på det forna Jugoslavien, speciellt Serbien. På andra sidan bordet satt Kristina med sin sambo Björn. På väg till matkön tröstade jag honom, som är ny i de här sammanhangen, med att jag själv, som har varit med sen mitten av sextiotalet, fortfarande har svårt att placera alla dessa Dahlar…

Musikunderhållning blev det som vanligt också, till och med breakdance – den dahlska familjen rymmer, bland mycket annat, också professionella musiker. Mest jubel bland de yngsta – Karin hade tänkt även på de många närvarande barnen – väckte dock en av Karins yngre globalaktivistvänner, en kvinnlig buktalare som bland annat arbetade med en minikrokodil. I hennes show fick vidare vår son, Matti, agera kamelbakdel.

Av oss och Birgittas syskon fick Karin, tillsammans med oss själva, en trettondagskonsert på Musikens hus här i Uppsala.

Delar av vår närmaste familjekrets fortsatte efter festen på Eklundshof hem till oss, där Birgitta hade förberett 14-årsmiddag för Ella. Ellas mamma, vår Anna, var förstås också med tillsammans med sin nye man Enver, likaså Annas pappa Bengt med hustrun Inger. Vår Matti följde likaledes med till sitt gamla hem, så också Kerstin med Bo och barnen Viggo och Klara. Birgitta bjöd på härliga smörrebröd; även Anna hade förresten bidragit med några ingredienser.

Och så tog samtalen fart på nytt, gick också in på nya banor. Vi pratade om musik, skönlitteratur, politik, kufar och mycket annat.

Sen, när alla hade gått, hjälptes Birgitta och jag åt med att återställa ordningen och med att diska efter gästerna.

När det var klart, sjönk vi ner i TV-fåtöljerna och tittade på två ganska olika dansföreställningar i TV, allt medan vi smuttade på var sin välförtjänt cognac.

PS Ett stort tack till Matti för att du hjälpte oss att hänga upp de nytvättade och nystrukna gardinerna!