Kapten Hillman i en dunkel filmatisering

Folke Mellvigs (1913-1994) Kapten Hillman kom jag först i kontakt med under 1950-talet genom att lyssna på radiodramatiseringar.

Mellvigs ”Damen i svart” kom ut som detektivroman först 1959, men hade då redan 1958 hunnit bli film i regi av Arne Mattsson; med filmmanuset fick Mellvig hjälp av Lars Widding. Jag har sett filmversionen flera gånger, nu senast i dag i TV.

Trots att jag har sett filmen flera gånger, har jag varje gång – även nu – haft svårt att fatta alla detaljerna i storyn och att kunna placera alla rollkaraktärerna. Och eftersom jag är en ganska välsorterad filmtittare, antar jag att ansvaret för detta inte ligger bara hos mig. ”Damen i svart” är en i flera avseenden dunkel filmhistoria, vilket ytterligare markeras geom att den är filmad i svart-vitt. ”Damen i svart”, i och för sig snyggt fotograferad av Sven Nykvist, leker med de skrämseleffekter en handling, delvis förlagd i mörker, inbjuder till, men handlingen blir därför bitvis också svår att uppfatta, åtminstone i TV-format. Annat, som när kameran överdrivet tydligt får stanna vid ett ansikte eller en gest, är sannolikt regissörens, Arne Mattssons, fel. Mattsson har utan tvekan också ansvaret för att skådespelarna så ofta – med dagens mått komiskt ofta – ses tända eller röka en cigarrett. En skenande häst, detaljer som ljudet av en gång på gång ylande hund, en mystisk bifigur och illusionen att det finns ett spöke, Svarta damen, är väl alla tänkta att förtäta spänningen, men jag blir dess värre aldrig rädd.

Då funkar den andra ingrediensen, också den inlånad från Hitchcock, komiken, bättre. För den står till största delen kapten Hillmans assistent Freddy (Nils Hallberg), som slår sina lovar kring skulptrismodellen Sonja Svensson, spelad av en ung Lena Granhagen.

Freddy är assistent åt privatdeckarparet John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericson. Paret Hillman åker på semester till Holmfors bruk, detta trots att det brev frun där, Inger von Schilden (Anita Björk), har sänt till Kajsa aldrig kom fram. Det visar sig att den som skulle posta brevet, sekreterare åt Ingers man Christian (Sven Lindberg) mystiskt har försvunnit – en bit in handlingen hittas hon död i bruksån.

Det här bruket har av allt att döma ekonomiska bekymmer, dessutom flera arvtagare, vilket ju ofta är ingredienser i deckargåtor. Jag har hittat hela storyn, skildrad på ett begripligt sätt i Svensk filmdatabas, men eftersom det, trots att jag har sett filmen flera gånger, inte har varit så lätt för mig att uppfatta handlingens logik i alla dess detaljer, väljer jag att inte här ge er den kompletta historien. Men några ingredienser vill jag nämna: Kvinnan i huset dras till bruksingenjören, spelad av Lennart Lindberg – det finns alltså både ett svartsjukedrama och en kamp om vem som ska ärva bruket med i filmens handling. Ekonomiska intressen i bruket har också skulptrisen Aina Engström (Sif Ruud), syster till bruksdisponentens förra men nu döda hustru, samt bruksdisponentens syster Cecilia (speald av Isa Quensel). Bruksdisponenten försvinner – också han mördad? – och så hittar man även skulptrisen, systern till hans förra hustru, tagen av daga.

Nyckeln till alltihop finns bland den drunknade sekreterarens efterlämnade saker: en postförskottsavi från ett apotek, där medddelandet från apoteket visar att det på Holmfors pågår en mordkomplott med arsenik som medel.

Och sen, vid en upplösningsscen med viss dramatik, visar det sig att herren till Holmfors faktiskt fortfarande själv lever och tillsammans med sin syster slåss för familjekärnans ekonomiska intressen…

Dramatiskt således på slutet, bland annat med hjälp av en lönngång – men för att det ska bli lite spännande, skiljs de nu misstänksamma och gemensamt snokande damerna Kajsa och Inger påpassligt åt. Och kapten Hillman är förstås inte heller till städes, åtminstone till att börja med.

Bättre svenska filmer har jag sett.