Kajsa Kavat i skärgården

Inger Rydén använde jag som illustratör för dikter av Elsie Johansson på den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Illustationerna blev mycket kongeniala, och Elsie talade i åratal efteråt om hur förtjust hon var i Ingers illustrationer till de här dikterna.

Jag nämner det här för att miljöerna i Elsie Johanssons dikter var hämtade från en redan då svunnen tid och för att Inger Rydén hade fångat dem på pricken. Miljön i Inger Rydéns bilderbok ”Emmy och havet” (En bok för alla, 2010, ursprungligen publicerad av Natur och Kultur 1998) ligger nämligen också tillbaka i tiden – om det vittnar kläder, köksattiraljer, torvtaket, den ensamma kon och de fem hönsen och en del annat. Men inget av det här är överdrivet omodernt tecknat – dagens bilderboksläsande barn kommer inte att få några problem med orienteringen eller identifikationen.

Emmy och hennes tämligen nyanlände lillebror och deras mamma bor på Utskär i ytterskärgården. Ingen annan bor där – utom pappan i familjen förstås, men han är ute på fiske i en stor fiskebåt.

Emmy är familjens Kajsa Kavat: sopar golvet, skakar mattor, kokar potatis, steker strömming, mjölkar kon. Och när hon upptäcker att det bara finns ett par strömmingar kvar i tunnan, beslutar hon sig, fastän hon är så liten, att ro ut och meta. För säkerhets skull berättar hon inte det för mamma.

När hon ror ut är havet lugnt, men när hon har fått sin första abborre, mörknar molnen och havet krusas. Emmy ger sig inte, så när hon har fått upp tre stora abborrar, tar krafterna slut och hon somnar i ekan. När hon vaknar en stund senare, är himlen mörk och det blåser ännu mer. Och så det värsta av allt: hon vet inte längre var hon är.

Dock ser hon på avstånd en ö, och dit börjar hon ro med uppbådande av sina sista krafter.

Som den skärgårdsflicka hon är, tar hon sig inte bara fram till stranden utan lyckas också släpa båten upp på land.

Sen händer ett litet under. När hon klättrar upp på bergknallen ovanför stranden, skymtar hon plötsligt den egna lilla röda stugan med sitt gröna tak. Och så får mamma de tre abborrarna att laga till middag.

Vad hon egentligen har gjort och råkat ut för berättar hon inte för mamma.

”Emmy och havet” är en spännande berättelse i vackra färger – men med min barndom i skärgården och med en fiskande pappa blir jag också lite ängslig. Den här sortens båtfärder slutar inte alltid lyckligt, ens om man är uppvuxen med båtar och bryggor och skär omkring sig. Måtte inte något annat barn i Emmys ganska ringa ålder göra som hon gjorde!

Barndeckare – men vem var egentligen tjuven?

Eva Lindström, född 1952 samt prisbelönt barnboksillustratör och barnboksförfattare, har nu i 25 år berikat den svenska barnlitteraturen. Hennes ”Sonja, Boris och tjuven” (Alfabeta, 2007) har 2010 återutgivits av En bok för alla.

Boken är en fantasieggande men samtidigt lite gåtfull – man skulle nästan kunna säga medvetet vag – historia, vilket senare ytterligare understryks av illustrationernas bleka färger. Bokens huvudfigurer, Sonja och Boris, är utan tvekan människor – men hur kommer det sig att ägare till campingen, dit de kommer med sitt tält, inte bara kallas Björnen utan också uppenbarligen är en björn? Och vad är Schäfer, tecknad som en människoklädd hund, egentligen? För att ytterligare öka mystiken på den blekdisigt färglagda campingplatsen låter Eva Lindström läsarna skymta mer eller mindre dolda figurer bakom trädstammar och annat som kan dölja vem det är som smyger där.

Efter Sonjas och Boris’ ankomst till campingen börjar det hända mystiska saker. I olika omgångar försvinner tre kycklingsmörgåsar, ett parasoll, en radio, en luftmadrass, ett metspö och två kassaskåp. Vem är tjuven? Boris blir misstänkt och förs till polisen för förhör.

’Under tiden försvinner Schäfer, och under hans rivna tält hittar Sonja och polisen som hon tillkallar en halväten kycklingsmörgås, en kofot och en nyckel som möjligen hör till ett kassaskåp.

Boris släpps förstås, men i den här småbarnsdeckaren grips aldrig tjuven rent handgripligt.

Vem som var tjuven ska de unga bokläsarna/åhörarna själva sluta sig till.