Novemberbesök i Öregrund som slutar långt tillbaka i mitt förflutna

5 november 2010 16:10 | Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

För drygt ett år sedan invigde jag och Birgitta Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”. Den visas nu i Öregrund, dit många av de estniska flyktingarna anlände. En av dem var för övrigt min kusin Kreete.

Jag och Birgitta hade ombetts att tala i en föredragsserie som nu ett tag har hållits med anledning av utställningen i bibliotekets regi. Efter det att vårt motsvarande framträdande nyligen i Östhammar hade dragit så stor publik, att mötet måste flyttas till en större lokal, hade man beslutat att flytta också öregrundsmötet från Bibloteket/Rådhussalen till den närliggande IOGT-lokalen, som för övrigt också fungerar som ortens biograf.

Vi anländer med buss till ett novemberruggigt Öregrund och startar med att ta en sväng till vårt sommarhus – Birgitta har ett par saker hon vill hämta upp där. Värmen i huset är nedsatt på vinterläge, så det känns inte inbjudande att stanna där för den middag vi behöver få i oss före mötet.

Alltså promenerade vi genom höstrusket ner till hamnen, fann Jakten öppen och beställde var sin hamburgare. Vi hade också tänkt oss var sin dubbel espresso efter maten, man kaffe serverades inte på det här stället.

Därefter gick vi alltså till IOGT-lokalen. Där församlades så småningom hyggligt med folk, och av frågorna och inläggen efteråt tror jag mig kunna dra slutsatsen att det vi sa engagerade de församlade.

Min uppläggning var ungefär densamma som tidigare i Östhammar och för ett år sen i Uppsala, men den här gången startade jag med några egna tidiga minnesbilder av det krig som drev oss först till Finland, därefter till Sverige.

Jag berättade om hur jag, stående ensam på gårdsplan bakom vårt hus i Juminda, mot en klarblå himmel såg en strid mellan två plan, troligen ett ryskt och ett tyskt, varav det ena med en svans av rök bakom sig störtade någonstans bortom mitt synfält.

Jag berättade om den där natten när jag vaknade av att ett tyskt batteri intensivsköt över vårt och andra bybors tak ut över Finska viken.

Det var vid det här tillfället ett stort antal fartyg på väg mot Leningrad sänktes i Finska viken av dels batterield, dels minering.

Efteråt flöt åtskilliga lik i land och begravdes där de hade flutit i land. I fickan på ett av dessa hittades en handskriven lapp med den övermodiga texten ”Död, jag flyr från dig till världens ände!”.

En gång kom en dam från Tallinn till vår lilla by i tron att hennes man var en av de ilandflutna döda. Han grävdes upp igen, inte längre i igenkännbart tillstånd, men av min yngste morbror lånade damen hans fickniv för att kolla om sömmen i ett plagg han bar med sig i gravgropen var hennes. Det var den inte. Sedan tyckte min morbror, då fortfarande en ganska ung grabb, att kniven stank lik, så han slängde kniven…

Från vår allra första tid i Finland, på en liten ö en bit från Helsingfors, berättade jag episoden då vi en kväll satt församlade i köket och det plötsligt hördes en väldig bombskräll. Jag minns än i dag hur min moster Linda, som satt vid bordet vid fönstret, när explosionen kom och rutorna skallrade, som i ett slags avvärjande/skyddande gest höjde sin hand med utspärrade fingrar mot det dallrande fönstret.

Vi kröp alla ner i en jordkällare för att ta skydd mot fler bomber. Det här handlade om ryska flygräder mot det näraliggande Helsingfors men där piloterna valde att undvika finsk luftvärnseld genom att lossa sina bomblaster över öarna ute i skärgården.

Nästa dag var min pappa och min ingifte morbror ute på isen och plockade fisk, uppkastad på isen ur de kratrar bomberna hade gjort i isen.

Inne i Helsingfors råkade vi också ut för ett ryskt bombanfall. Sirenerna varnade oss, så vi tog oss tillsammans med många andra ner i ett skyddsrum. Jag kan fortfarande minnas det dova ljudet av bomberna som föll, också hur skyddsrummet skakade när de exploderade.

Många år efteråt har jag i utkanten av Helsingfors besökt ett slags museum över det här: krupit ner i ett litet skyddsrum och sen känt den där darrningen igen. Nu handlade det visserligen bara om en mekanisk illusion, men det var ändå obehagligt.

De här mycket påtagliga erfarenheterna av kriget sitter kvar både i minnet och i ryggmärgen. Här ett vittnesbörd om detta, som jag inte använde vid mötet i Öregrund:

För ett antal år sen vaknade jag i vårt sovrum i lägenheten i Uppsala av en serie fruktansvärda smällar, som genast ledde tankarna till barndomens bomkrevader. Intrycket förstärktes av att jag också hörde bomblarm tjuta.

Det måste ha varit den fortsatta drillningen i lumpen som fick mig att genast störta till radion och sätta på den: bara musik, i mellansnacket inget om några flyganfall. Så jag lugnade så måningom ner mig.

Men luftvärnssirenen, vad jag förstår placerad på näraliggande Fyrisbadets tak, hade faktiskt utlösts den här natten. Av det ovanligt häftiga åskväder, som jag med mina speciella barndomsminnen helt naturligt hade tagit för bombkrevader.

Men tillbaka till mötet i Öregrund.

Redan före mötet kom en person ur min barndoms flyktingförflutna fram och hälsade. Jag har inte träffat honom på många årtionden, och eftersom han, trots sin nuvarande ålder, åttio, ser så förvillande ung ut, hade jag först svårt att placera honom. Men han hade med sig en son, som jag – i och för sig också för ett bra tag sen – träffade, när han var chaufför på ULs bussar mellan Uppsala och Öregrund, och plötsligt gick det upp ett ljus: Den här åttioåringen, som stod framför mig, var ju Viktor, som 14 år gammal följde med i min pappas båt på vår andra flyktetapp, från Merikarvia i Finland till Löran i dåvarande Njurunda kommun den 4-5 oktober 1944. Han var en av många ingermanländare som också kom till Sverige som flyktingar.

Bakom oss sitter dessutom en kvinna med det omisskännligt estniska efternamnet Ruukholm. Hon är svenska, men hennes nu döde man, senare bosatt i Öregrund, tycks ha varit med i samma båtkonvoj som vi, när vi tog oss över från Merikarvia till Löran. Jag minns inte alla som var med då, inte heller honom – jag var ju bara sju år gammal – men nog är det ganska märkvärdigt med dessa trådar ur mitt förflutna som plötsligt löper samman en kväll i Öregrund.

Kvällen avslutas med blommor och applåder, och så får vi skjuts hem till Uppsala av Viktor och hans son. Det blir ingen tyst bilfärd. Det finns mycket mer att prata om, många fler minnen att gräva fram.

Skapa ett arkiv och ett museum för arbetarrörelsens och kanske också övriga folkrörelsers konst!

5 november 2010 13:03 | Konst & museum, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

I torsdags hade jag mitt allra sista sammanträde i Folkrörelsearkivets i Uppsala styrelse. Jag sitter där som kommunens representant, därtill utsedd av kulturnämnden, som jag också kommer att lämna i och med det här årets slut.

Jag har nu suttit i både kulturnämnden och Folkrörelsearkivets styrelse i två mandatperioder, vilket senare kan tyckas märkligt med tanke på att vi har haft borgerlig majoritet i Uppsala under den senaste av dem. Men som en ekumenisk gest lät mig den tillträdande ordföranden, folkpartisten Jan-Erik Wikström, sitta kvar. Och på sätt och vis tycker jag, alldeles bortsett från min egen person, att det var en positivt symbolladdad handling: Folkrörelsearkivet förvarar inte bara mitt eget partis, Socialdemokraternas, arkivalier utan också flera borgerliga partiers (plus naturligtvis Vänsterpartiets), och i styrelsen sitter också folk med olika politiska bakgrund. Plus naturligtvis representanter för ett antal stora svenska folkrörelser som nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, handikapporganisationerna och idrottsrörelsen. Det är viktigt att de stora folkrörelserna i vårt land tillsammans vårdar ett kulturarv, som är en bärande del av den svenska demokratin!

Det har också, framför allt tidigare, ofta funnits intressanta band mellan de här stora folkrörelserna, också på det personliga planet. I arbetarrörelsens barndom fick till exempel många av dess ledande företrädare sin föreningsskolning i nykterhetsrörelsen. Nu, när jag själv ska lämna Folkrörelsearkivets styrelse, kan jag konstatera att det även i fortsättningen kommer att finnas en person med efternamnet Kokk i styrelsen. Det handlar om min dotter, Kerstin Kokk, som dock sitter där som representant inte för arbetarrörelsen utan för nykterhetsrörelsen.

Folkrörelsearkivets styrelsesammanträden brukar inledas med ett intressant miniföredrag om något ämne som knyter an till de folkrörelser, vars arkivalier vi förvaltar. Vid det här tillfället talade Maths Isacson om ett pågående projekit om arbetarkonst och industrisamhällets bilder i Norden; han skickade också runt en färsk bok med många belysande bilder.

Efter Maths Isacsons inledning begärde jag ordet, startade med att påminna om hur rikt och förgrenat det här bildarvet är: Jag anförde som ett par exempel Gunnar Erkners träsnittsillustrationer till Birger Normans bok ”Ön” om Svanö i Ångermanälven med dess sågverk och sulfitfabrik, den bok jag just har skrivit om på bloggen, och så illustrationerna till noveller och följetonger i gamla Folket i Bild, vars ombud jag var på 1950-talet. Och så luftade jag min oro över att det här kulturarvet håller på att skingras. Som exempel använde jag där det konkursade Folket Hus i Uppsala och den beklämmande följetong vi har fått följa om konsten i Folkets Hus i Stockholm. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm gjorde, på den tiden jag satt i dess styrelse, en fantastisk insats genom att restaurera arbetarrörelsens gamla filmer, bland annat partiets valfilmer, och genom att samla in skatten av gamla fanor från arbetarrörelsens olika förgreningar runt om i landet.

Som jag ser det har ARAB kompetens nog, men knappast varken ekonomi eller lokaler, för att göra motsvarande insats för den bildkonst som har skapats inom ramen för arbetarrörelsen i vid mening: konst i dess samlingslokaler, illustrationer i dess tidskrifter och böcker och så vidare. Eftersom vi här talar om inte bara dokumentation i enkel mening utan också om verk av betydande konstnärer, borde det väl finnas substantiella skäl för staten att anslå nödvändiga medel för att samla in, registrera, förvara och synliggöra den här kulturskatten?

I den ekumeniska anda jag alltid har arbetat i i Folkrörelsearkivets styrelse sa jag avslutningsvis, att jag självfallet inget hade mot att ett arkiv med vidhängande utställningslokal för arbetarrörelsens konst vidgades till ett de stora svenska folkrörelsernas konstarkiv och konstmuseum.

Efteråt skildes jag hastigt från dottern ute på gatan. Det regnade och blåste häftigt, och innan bussen hade hunnit anlända till hållplatsen ute på Kungsgatan, hade vätan gått igenom axelpartiet på min rock.

Jag anlände hem våt som en raggig hund.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^