Melodikrysset nummer 51 2009

19 december 2009 11:58 | Musik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Jul för hela slanten var det som vanligt i det melodikryss som ligger närmast julafton.

Just när jag skulle lösa näst sista frågan, kom ett par små änglar vid namn Viggo och Klara hem till morfar, så att morfar för ett ögonblick tappade koncentrationen, men nog var det just änglarna som efterfrågades där.

Men sen, när Eldeman avslutade med ”Ett julkort ifrån dig”, var jag på bettet igen: Det var Anna Book som sjöng.

Annars började krysset nästan som förväntat, med ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter kompositören, Adolphe Adam. Vi hörde den här med Jussi Björling.

Skolad röst har också Loa Falkman, som vi hörde i ”Jul, jul, strålande jul”.

Jag är ju inte religiös, men av dagens ljudillustrationer gillade jag faktiskt psalmerna bäst.

Ett exempel är ”Betlehems stjärna”, som börjar ”Gläns över sjö och strand”.

Ett annat är ”Det är en ros utsprungen” (i tyskt original ”Es ist ein Ros entsprungen”), här dock i en lite ovanlig version med trombonisten Nils Landgren.

Kanske är jag bara traditionalist så här i juletider – tycker om att höra välbekanta sånger som ”Nu är det jul igen”.

I så fall kan det ju finnas en utnötningseffekt bakom det faktum att jag också tycker att ”Hej mitt vinterland låter helt OK. Jag har ju hört den rätt många gånger, med många olika artister också.

Men det här förklaringsmönstret stämmer ändå inte över hela fältet.

Jag gillar Bing Crosby men tycker kanske inte att ”I’ll Be Home For Christmas” hör till det allra bästa inom julsångsgenren.

Och omvänt: Jag har svårt för Carola och är ingen stor fan av Christer Sjögren heller, men deras ”Juletid” låter riktigt bra. Men kanske är det melodin som gör sitt till, Cliff Richards ”Mistletoe and Wine”.

I och med det sista är vi inne på pop- och rockmusik, och som bekant görs det julmusik också av grupper som hör hemma där. I dag fick vi ett exempel, Wham med ”Last Christmas”.

Men fortfarande är det främst soloartister som sjunger in julsånger. Två svenska exempel får avsluta redovisningen av dagens kryss. Vi hörde Sten Nilsson i ”Jungfru Maria” och Jill Johnson i ”The Christmas Song”. Ska jag vara ärlig har jag hört dem göra bättre saker.

Men med detta vill jag inte fördystra julstämningen för någon, inte heller för någon som tycker annorlunda. På den här bloggen får man tycka olika.

Och för egen del vill jag önska alla mina läsare en hjärtans god jul!

Julsmör

18 december 2009 10:46 | Musik | Kommentering avstängd

Så här års får man lyssna på ganska många julsånger, både religiösa och andra. Kanske som en förberedelse för Anders Eldemans traditionella Melodikryss med jultema köpte jag med Aftonbladet den senaste CD-återutgåvan av Elvis Presley’s LP från 1957, ”Elvis’ Christmas Album” (BMG 74321 695762, 2009).

Elvis Presley var ju, åtminstone innan han förföll, en av de stora inom 1950-talets rockmusik, men han hade också en kommersiell sida och en smak som ibland spelade hans obestridliga talang en del spratt. Nu är ju USA inpyrt av religiositet, men jag gissar att de flesta här i landet förknippar den musik Elvis exekverade med ordet trosbekännelse i en annan mening än den religiösa. Dock: USA är som det är, och flera av låtarna på den här CDn – jag orkar inte nämna dem vid namn – står för trosbekännelser av svårartat religiöst slag. Ofta är de dessutom tryfferade med smöriga änglakörer.

Det är för övrigt inte bara jag som har reagerat negativt, i mitt fall nu drygt femtio år efteråt. Nummer två på Elvis’ platta är julsången ”White Christmas”. Den gjorde Elvis inte bara smörigt utan också i aningen för snabbt tempo och med uppbackning av korkat insatta doakörsinslag, vilket ledde till att kompositören, Irving Berlin, gjorde ansträngningar för att förmå radiostationer att inte spela den.

Ett par låtar lyckas dock Elvis göra så där som 50-tals-Elvis skulle låta, och åtminstone en julpsalm, ”Silent Night” (”Stilla natt”) låter ganska OK.

Men så finns det en låt som faktiskt alldeles ensam gör den här skidan värd att ha, ”Santa Claus Is Back In Town”. Den gör Elvis som tung blues, och när man har hört den, förstår man plötsligt, varför Elvis kom att spela en så viktig roll i den tidiga rockhistorien.

Kampanjmetoderna är viktiga. Men de är inte budskapet!

17 december 2009 16:31 | Media, Politik | 4 kommentarer

Jag har tidigare berättat att Janne Sundling intervjuade mig om politisk musik, i valrörelser och annorstädes. Nu finns intervjun i hans bok ”Rösta! Om PR, prylar och påverkan” (Stenberg-Schentz förlag, 2009). Bland illustrationerna finns några av omslagen till mina skivor; på en av dem syns till och med mitt namn textat. (Jag brukar skriva namn på de skivor jag äger.)

Hur jag lyckas berätta för Janne Sundling om hur man kan bruka sången som vapen må andra bedöma, men mer generellt tycker jag att den här boken har blivit en guldgruva för alla oss som är intresserade av politiska kampanjer. Det mesta av det man kan tänka sig avhandlas och avhandlas både rappt och sakkunnigt: affischer, strategier, knappar och andra valprylar, retoriken, debatterna, trycksakerna, kändisarna, väljarkontakterna, ja till och med budskapen. Det sista är viktigt att påminna om – eftersom den här boken i så hög grad handlar om påverkansformer, kan den som – begripligt nog med stigande intresse – läser boken förledas tro att framgången beror på metoderna och utanverket, inte på övertygelser och sakförslag.

Ibland kan man förresten vinna framgångar på att andra klantar sig också. Då tänker jag inte främst på den metod som kallas negative campaigning och med vars hjälp ett och annat parti har vunnit framgånger – det behandlas också i boken. Nej, i det här fallet tänker jag främst på att någon viktig motståndare klantar sig alldeles för egen maskin – det ges exempel på det också.

Kampanjande i olika former kan ge utdelning, och Janne Sundling (och i några fall inlånade skribenter) ger goda exempel på detta, och eftersom jag för egen del tillbringade 34 år i den politiska orkanens öga och dessutom har ett eget perspektiv på det som hände både före och efter den perioden, vill jag gärna vidimera, att inte minst Sundling själv har god känsla för vad som har gått bra respektive floppat i valrörelserna.

Allt det här ger värdefull kunskap, men samtidigt måste man varna för att det, till exempel med den här bokens hjälp, skulle gå att forma en ideal kampanj. Just nu är valstrateger i samtliga svenska partier besatta av tanken att i Sverige år 2010 göra om Obamas mycket framgångsrika presidentvalskampanj år 2008. (Alla partierna hade kunskapare på plats när det begav sig.) Och ett och annat kan man säkert lära sig av Obanas kampanj liksom av alla de svenska kampanjer Janne Sundling skriver om. Men, som Obamas skicklige kampanjmakare David Plouffe säger till Sundling: ”alla kampanjer är olika. Varje år, varje kampanj är olik de andra.”

Så kom alltså i håg de viktiga skillnaderna: Just fenomenet Obama finns inte i Sverige. Sverige är inte USA; våra problem kräver andra lösningar, och den politiska och sociala geografin här är inte identisk med den i USA.

Och framför allt: Metoder, som ligger rätt eller fel i tiden kan stärka respektive sänka budskapet. Men viktigast är ändå själva budskapet.

Vinter – och vintriga sånger

16 december 2009 18:00 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Till slut blev det vinter även här i Uppsala. Jag är ingen vintervän – att behöva dra ner öronlapparna på kepsen när jag tar min dagliga promenad är ingen höjdare – men naturligtvis gör snön promenadvägen lite ljusare.

I går mötte vi vintern i en ännu värre variant: blötsnö, halka, trassel med tåg till Stockholm, en överfull buss från Sergels torg till Berwaldhallen.

Vi hade fått inbjudan från norska ambassaden till årets julekonsert och till utdelandet av Prins Eugens kulturpris. Den förre ambassadören lärde vi känna genom åren – han visste att jag och inte bara min hustru, den före detta talmannen, hade gamla och goda kontakter med Norge. Den nya mbassadören Anne K Lund känner jag inte, men jag antar att hon har övertagit en del av inbjudningslistan. Bland de övriga svenska gästerna fanns åtskilliga gamla norgevänner (s): Ingvar Carlsson, Lisbet Palme, Björn von Sydow, Mats Hellström med flera – några borgerliga också, dock inga från dagens regering.

På andra raden, en liten bit från oss, satt en annan gammal kompis, Leif Karlsson, tillsammans med sin hustru, Ann-Mari Wohlin. Leif jobbade tillsammans med mig på socialdemokratiska partistyrelsen; senare arbetade han länge på PRO. Fast skälet till att de satt där var att deras dotter, sångerskan Sofia Karlsson, hade fått det pris som bär prins Eugens namn och är på 50.000 kronor. Ytterligare ett sådant pris utdelades, till den likaledes unga norska sångerskan Ane Brun. Efter att ha hört namnen i juryn läsas upp anar jag en mycket kompetent medlems vilja bakom det här valet, Christina Mattssons.

Jag har skrivit mycket uppskattande om Sofia – se ovan under Kulturspegeln, Musik – men jag uppskattar också Ane Brun. Som tack för priset fick vi i publiken till vår glädje höra de båda sångerskorna också göra var sitt litet – alltför litet – framträdande på Berwaldhallens scen. Sofia Karlsson sjöng till gitarr ett norskt stev och sen, à capella, en fredsvädjan. Ane Brun sjöng till eget gitarrkomp sin ”Changing of the Seasons”.

Resten av programmet blev en konsert med julen som huvudtema.

Vi fick, åter igen, höra en konsert med Nidarosdomens guttekor under ledning av Bjørn Moe, ackompanjerade av Erling With Aasgård på orgel. Det var således lite favoriter i repris, särskilt som också gamle Arve Tellefsen även den här gången medverkade på fiol.

Inget ont om dem – de är alla hörvärda – men nog finns det väl i norskt kulturliv också andra som man kunde presentera för svensk publik vid det här tillfället? Förnyelsen bestod nu av solisten Raymond Björling, och det svenska tillskottet kunda jag för min del ha varit utan.

Kören, iförd lila långskjortor, gjorde några försök att bli lite moderna – sjöng både ”Jingle Bells” och ”We Wish You a Merry Christmans” – men var avgjort mer till sin fördel i traditionsmättade kyrkliga/religiösa slagnummer som ”När juldagsmorgon glimmar” och HändelsHallelujah”.

Trogen min vana sjöng jag inte med i de båda psalmerna, ”Nu tändas tusen juleljus” och ”Dejlig är jorden” (”Härlig är jorden” på svenska). De är vackra, mycket vackra, men de stämmer inte med min övertygelse.

* * *

Efter konserten i Berwaldhallen hade Birgitta bokat bord för en sen middag på restaurang BarCelonaKulturhusets baksida (med ingång från Drottninggatan).

Vi valde lammkotletter med en god het sås och klyftpotatis, Rioja-vin därtill.

Sen fick vintern rasa där ute bäst den ville.

Fast det blev ju lite sent innan vi kom hem och kom i säng.

Svensk jazz kring krigsslutet

16 december 2009 11:56 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Dubbel-CDn ”Svensk jazzhistoria, Vol 5, Swedish Jazz 1943-1947. Jazzen anfaller” (Caprice CAP 22026, 1992) innehåller en hel del hörvärt, men det är svårt att hitta någon enkel gemensam nämnare för just den här tidsavgränsningen. Titeln ”Jazzen anfaller” syftar på en bok av Erik Walles, ett av dessa angrepp på jazzen som ny musikform som redan trettiotalet hade varit fullt av – det var inte bara de tyska nazisterna som fördömde jazzen som degenererad negermusik.

Den rymmer till att börja med jazz från de sista krigsåren, då impulserna utifrån av begripliga skäl inte var så stora – dock kom det sommaren 1943 in en båtlast skivor, även amerikanska, från England. Men skivor fann ändå vägen till Sverige, spelades bland annat på Flamman i Stockholm, caféet för stockholmska jazzdiggare. Andra kunde via kortvåg ta in utländska radiostationer, som spelade mer jazz än Sveriges Radio gjorde. (Skolungdomar uppvaktade 1944 radion med namnlistor för mer jazz.) Dock dröjde det innan till exempel bebopen – re-bopen som man sa i början – riktigt kunde få fäste i den swingpräglade svenska jazzvärlden. Arne Domnérus berättar, i en för övrigt mycket läsvärd intervju som finns i skivmappen, hur han just på Flamman, först med stor förundran och tveksamhet, de första gångerna lyssnade på Charlie Parker.

Sverige var under beredskapsåren fullt av restriktioner av olika slag. Det saknades bokstavligen material att göra nya plattor av, och även restaurangerna drabbades av ransoneringar och andra restriktioner. En del av det som berättas i texthäftet är möjligen svårbegripligt för sena tiders barn, men man måste ha klart för sig till exempel att den tidens nykterhetsrörelse var stor och inflytelserik, när det gällde serveringen på ställen som Vinterpalatset. Det rådde också andra slags moraluppfattningar än de vi är vana vid. I Vinterpalatset var det till exempel förbjudet att dansa jitterbug.

Direkt efter kriget fortlevde en del av krigstidens ransoneringar och andra restriktioner, men livet blev naturligtvis i de flesta avseenden gradvis lättare att leva. Nu ökade framför allt det amerikanska inflytandet: Det kom nya skivor, och svenska kunskapare (kritiker och även några USA-resenärer) kunde regelbundet börja informera om vad som hände inom amerikansk jazz; Thore Ehrling reste redan 1945 till USA för att skaffa sig en uppfattning om vad som hände där på musikfronten. Klarinettisten Åke HasselgårdStan Hasselgard Over There – stack 1947 till USA och började spela där. (Han avled tyvärr redan 1948 i en bilolycka.)

Själv kom jag till Sverige hösten 1944, sju år gammal, så det dröjde förstås innan mitt jazzintresse vaknade.

Som de flesta på den tiden var jag hänvisad till vad som spelades i radions då enda kanal: ibland någon jazzlåt i grammofontimmen, lördagskvällarnas moderna dansmusik och annat sådant. Men när jag nu lyssnar på jazzen från den här epoken, slår det mig, hur bekanta namnen på orkestrarna och solomusikerna är.

Det är ju långt ifrån troligt att jag har hört just de låtar som finns i den här 2 CD-boxen i den tidens radio, men musikerna och flera av banden var mycket mer långlivade – i fråga om vad de spelade – på den tiden, och flertalet av dem från epoken 1943-1947 som jag här lyssnar på var populära och fortsattes att spela också under senare delen av 1940-talet och under 1950-talet, som var mina ”radio days”, för att citera Woody Allen.

Och mycket av det jag nu har lyssnat på väcker inte bara nostalgiska minnen utan är också ljuv musik.

Den första CDn börjar med tre sådana nummer: Thore Ehrling gör mycket bra dansmusik av ”St. Louis Blues” (1943 – men en version från 1947 är ännu bättre). Emil Iwrings violin – här i ”Hot Love” (1943) – lärde man sig älska när man lyssnade på radio. (Mer Iwring fionns på den andra CDn: ”I Ain’t Got Nobody” från 1947.) Och så fort jag börjar lyssna på ”Plinke plonke” (1943) med Lill-Arnes sväng-gäng, dyker namnet Lill-Arne Söderberg upp ur minnets gömslen.

Dansmusik till storband skulle det vara i radioprogrammen med modern dans. På den här plattan finns mer sådant med Thore Ehrling, till exempel ”Ridin’ High” (1945) där Carl-Henrik Norin spelar både sopransax och tenorsax och har gjort arret. På CD 2 finns ”Sinbad sjöfararen” (1945). (På CD 2 finns den här låten, nu kallad ”Sinbad the Sailor”, dessurom med Reinhold Svenssons trio från samma år.) Även Harry Arnolds orkester finns med i några nummer, främst ”Is You Is Or Is You Ain’t My Baby” (1945). Ett ganska stort och faktiskt hörvärt band, Bengt Thaléns orkester, fanns i Västerås. Här kan man höra dem i ”That Da-Da-Strain” (1945). Också Expressens elitorkester i jamsession med bland andra Putte Wickman på klarinett (1945) och med ”How High the Moon” (1947) är värd att lyssna på. Tillsammans med Expressens orkester (med Charlie Norman som kapellmästare) uppträder förresten Alice Babs i Oslo 1945, i ”Truckin’”. Pär Rådström var vid det tillfället (en ganska misslyckad) turnéledare på utflykten till det nu åter igen fria Norge.

Charlie Norman, eller Charles Norman som han kallades då, slog med sin orkester – vi får här höra dem i härliga ”Canon Boogie” (1945) – men hördes enare i lite mindre konstellationer (här hör vi honom till och med solo i ”Afternoon In Memphis”, 1947). Själv hörde jag honom regelundet i skolmorgonprogrammet ”Charlie i skolan” med signaturen ”Schooldays” under 1950-talet. På den tiden hörde jag både honom och Alice Babs live på midsommarfester i Juniskär söder om Sundsvall, där jag då bodde. Där fick jag också möjlighet att lyssna på radiokända Flickery Flies, på skivan med Allan Johanssons orkester i ”Shoo Fly Pie” (1947).

Men andra namn och orkestrar, som finns på den här skivan är inte lika kända i dag. Bengt Thaléns orkester är redan nämnd. Många av dem gjorde hur som helst mycket gott ifrån sig. Ett exempel är Gösta Törners orkester med ””I’ve Found a New Baby” (1943). Tillsammans med Gösta Törners orkester får vi också höra den från USA återkomne pianisten Bob Laine i ”Always” (1947). Laine gör (samma år) också ”Bob’s Boogie”. Bra fart var det likaså på Sven Stibergs kvintett, som vi här kan höra i ”The Sheik of Araby” och ”Body and Soul” (båda 1945). Och nog är Seymor Österwalls orkester värd att lyfta fram igen – lyssna själva på ”Tonsilectomy” (1947)!

Annat är sådant som inte heller jag kommer i håg – men som för den skull absolut är hörvärt. Ett exempel är Sven Sjöholms orkester i ”Flying Home”, ett annat Calle Jaerdes trio i ”I Surrender Dear” – jag är svag för dragspelsjazz.

Somt pekar framåt. Simon Brehm finns här representerad med något som nämns som Sveriges första bebop-inspelning, ”After You’ve Gone” (1947). Bra jazz, inte minst på grund av Allan Johanssons vibrafonspel, är också ”Hallelujah” (1946).

Besiktigad

14 december 2009 20:37 | Ur dagboken | 3 kommentarer

I dag har jag varit hos min ögonläkare på Alkademiska. Inte för att det har hänt något särskilt; det rörde sig om den årliga kontrollen.

Fast säker kan man ju aldrig vara i den här åldern. Även om man som jag alldeles nyligen har köpt nya glasögon och vid optikerkontrollen då har kunnat konstatera att synen inte på något märkbart sätt har förändrats sedan jag för nu ganska många år sen fick mitt förra glasögonrecept.

Men jag har grön starr på båda ögonen, och gråstarroperationen på höger öga för några år sen misslyckades (jag fick nedsatt syn där), så man kan ju aldrig veta. Att förlora synen är nog det jag – läsande och skrivande människa – är mest rädd för.

Men jag hade inte behövt vara orolig. Trycket i båda ögonen var bra – jag droppar min Cospot i ögonen morgon och kväll – och läkaren hittade inga nya defekter, till exempel förorsakade av min diabetes, på ögonen. Och synundersökningen gav samma resultat som den hos optikern.

Fast själva undersökningen ger en del sviter. Bland annat gör de pupillutvidgande droppar man får att pupillerna spärras upp som på en knarkare. Och en viss ögontrötthet infinner sig, innan ögonen så småningom blir normala igen.

Men nu är jag i gång igen. Ser. Läser. Skriver.

-

Stora och små vänner

13 december 2009 18:00 | Barnkultur, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

När jag hade varit inlagd på Akademiska för hjärtinfarkt, fick jag från Magnus Andersson, som ibland medverkar med kommentarer på min blogg, ett mejl som en reaktion på att jag hade skrivit om Louise Hoffsten (och också på att jag verkade ha piggnat till igen). Som bilagd MP3-fil skickade han med en lite ovanlig Hoffsten-inspelning, ”Alla säger att jag ser så ledsen ut”. Den skrevs, berättade Magnus, ursprungligen för Brita Borg till ett radioprogram med Föreningen för flugighetens främjande, FFFF, 1946, en programserie som en gammal stofil som jag faktiskt hörde delar av på den tiden då den sändes.

Jag fortsätter att citera Magnus: ”Den här inspelningen är gjord i Berwaldhallen vid en konsert i serien ”Svenska stjärnor” i mars 2005. Lennart Simonsson som vi känner från Trio X, spelar bluespiano.” I övrigt medverkade Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund, Anders Johansson, bas, Christer Sjöström, trummor, Backa Hans Eriksson, bas, och Mikael Ramel, gitarr.

Här om dan fick jag från Magnus, tillsammans med en komplett inspelning av ”Porgy and Bess”, en hel CD med radioutsändningen av ”Svenska stjärnor”, och i går tillbringade jag senare delen av lördagskvällen med att tillsammans med hustrun lyssna på den.

Det här programmet innehåller mer med Hoffsten: ”Dance On Your Grave”, ”1939” och, kanske allra roligast att få lyssna på, ”I Confess”, som finns med både Perry Como och Sarah Vaughan – men här görs den av Louise som en hyllning till pappa Gunnar Hoffsten, som skrev den; han var jazznusiker.

Jag gillar såna här bryggor över generationerna. Inte minst musikområdet innehåller alltför ofta fullkomligt stupida generationsklyftor mellan dem som är unga och oss som är äldre. Men så behöver det alls inte vara! Jag har inga problem med att prata musik med min son Matti eller för den delen Magnus Andersson, som jag har lärt känna mer här på bloggen än genom min dotter Kerstin och hennes man Bo, vilkas vänkrets han hör till och som han står åldersmässigt närmare än mig. Det är faktiskt väldigt roligt över huvud taget, att bloggen har skaffat mig läsare och ett slags vänner, som befinner sig i helt andra åldrar än jag.

Och det slår mig, när jag lyssnar på CD-överföringen av konserten i Berwaldhallen, att det var synd att Povel skulle hinna bli så gammal att han hann dö, innan han på allvar kunde knyta också Louise till sitt stall av sångerskor av ganska olika generationer. Här får vi i alla fall ett smakprov på hur det kunde ha utvecklat sig, i ”Den dagen då visorna dör”.

Jag har uppehållit mig mycket vid Louise Hoffsten, men på sätt och vis greps jag ännu mer av det Sveriges Radios symfoniorkester åstadkom under ledning av Anders Berglund. Det här var i ordets bästa bemärkelse gränsöverskridande! När orkestern till exempel spelar Povels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” à la de klassiska mästarna, tillför den helt sonika en helt ny dimension till herr kompositör Ramels verk.

Ett antal av Povel Ramels kända sånger framförs som en ouvertyr à la Alfvén: ”Alla har vi varit små”, ”Vägen till Curaçao”, ”Den sista jäntan”.

Och Povel själv är inte sämre han: I ” ‘Hit’ men inte längre” gör han flera av sina egna gamla hits – ”Gräsänkling Blues” och ”Johanssons Boogie Woogie-vals” med flera – i helt förvirrande versioner. Sålunda mixar han ”Följ mig bortåt vägen” med ”Ta av dig skorna” och ”Vägen till Curaçao” med ”När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is”.

Jag har sagt det förr men upprepar det gärna: Jag älskar gränsöverskridare!

* * *

I förmiddags var det dags för en av mina yngsta vänner.

Den som agerade i dag var Klara, fyra år.

Hon har regelbundet gått på danslek hos Uppsala Danscenter, en verksamhet för barn och ungdomar som drivs i samarbete med ABF.

Och i dag skulle det bli stor barndansföreställning på Musikens hus, en uppvisning för föräldrar, syskon och en och annan morfar och mormor.

Föreställningen hade ett tema, ”Jorden runt på 80 dagar”, och dansgrupperna, i skiftande åldrar, gjorde geografiska nedslag i så skiftande miljöer som Azerbadjan, Indien, Chicago, Hawaiii, Grekland och Tunisien. Och så i Pepparkakslandet – det var dit Klara och hennes små kompisar begav sig.

Vill ni höra hur det lät? Kolla här då!

Efteråt, när vi tillsammans med mamma Kerstin och storebror Viggo stod och väntade framför scenen, kastade sig Klara, där hon kom tillsammans med pappa Bo, i mammas famn – men också morfar och mormor fick kramar. Jag gillar små kompisar också!

Det intressantaste var nog att Klara inte verkade ett dugg besvärad av att ha uppträtt i den här miljön – stora konsertsalen hade varit fullpackad under föreställningen. Nej, nu skulle det åkas rulltrappa!

Och den är verkligen häftig i vårt Musikens hus.

Melodikrysset nummer 50 2009

12 december 2009 12:23 | Film, Musik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Två frågor vållade mig visst besvär i dagens kryss.

Søs Fenger sjöng på danska en svensk låt, som jag inte riktigt kände igen, kanske för att jag inte har lyssnat särskilt mycket på upphovsmannen, Uno Svenningsson. Men efter lite detektivarbete med hjälp av de bokstäver jag hade kom jag på svaret: ”Under ytan” hette Unos låt.

En av de ledtrådar jag hade var då Aet i julsången ”Ave Maria”, som jag genast plockade hem.

Men under tiden fortsatte jag leta efter det svar, som skulle bli ”ytan”, och det bidrog till att jag tappade koncentrationen på sista frågan, karaokelåten, där svaret såg ut att bli ”en”. Men sen föll polletten ner: Visst var det väl ”Fångad av en stormvind”, som Carola vann Eurovision Song Contest med 1991?

Lika bra gick det inte för Magnus Uggla i Melodifestivalen 2007. Hans ”För kung och fosterland” tog sig inte till finalen.

Sanna Nielsen hamnade på andra plats 2008 med ”Empty Room”. Av telefonröstningen att döma vann hon i hög grad publikens gunst.

Men ännu större, att döma av antalet veckor på Svensktoppen, blev Helen Sjöholms insjungning av Benny Anderssons ”Du är min man”. Den får väl betraktas som en av tidernas största svenska schlager.

Helen Sjöholm förekom också personligen i dagens kryss, med ”Skenbart” i filmen med samma namn. Textförfattaren, Peter Dalle, har jag förresten mött några gånger i Konsum i Öregrund, på den tiden då han hade sommarhus på Gräsö.

Också Evert Taubes ”Änglamark” skrevs som filmmelodi – märk att det var sonen, Sven-Bertil Taube, och inte Evert själv som sjöng den i filmen.

Dagens båda operastycken har jag sett framföras på Operan.

Äldst av dem, från 1875, är Georges Bizets fantastiska ”Carmen”, som märkligt nog inte blev någon succé när den uruppfördes. I dag fick vi höra den fina ”Toreadorarian”.

Den andra operafrågeillustrationen var Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach (1881).

Men också i vår tid skrivs det musik som kommer att leva lika länge. Flera av Beatles’ låtar kommer att leva mycket länge. En av dessa är utan tvivel ”Let It Be” av John Lennon och Paul McCartney.

Till våra stora trubadurer – Taube är tidigare nämnd – kommer också Cornelis Vreeswijk att räknas i framtiden. Liksom i Taubes fall har han lånat ett och annat och gjort det till sitt. Ett exempel är ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. I original heter den ”Monday Morning” och är en engelsk folkvisa.

Ja, sen är det väl bara en låt kvar att redovisa, och även den måste räknas till de svenska visklassikerna. Nils Ferlin skrev ”I folkviseton” (”Ditt hjärta är mitt…”), och det är i Torgny Björks tonsättning den kommer att leva vidare som visa.

Jag har ett personligt minne av den. Birgittas syster Karin sjöng den för sin Hasse vid deras bröllop ute i trädgården i Vallentuna:

I folkviseton

Text: Nils Ferlin
Musik: Torgny Björk

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Dagarna mörknar, minut för minut

11 december 2009 18:08 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Dagarna är korta nu. Knappt hinner man ut i dagsljuset förrän det börjar mörkna igen.

I går var det mörkt också när jag steg upp – jag skulle på tidigarelagt morgonsammanträde med kulturnämnden.

Oftast präglas kulturnämndens sammanträden inte av strider mellan blocken. Vi är på ömse sidor besjälade av att föra kulturens talan, och eftersom vi är på talefot med varann, klarar vi för det mesta att hitta lösningar om vilka vi är eniga. Till det här bidrar att ordföranden, Jan-Erik Wikström (FP), inte är någon vän av privatiseringar på kulturområdet. Vi på vår kant opponerar inte för opponerandets egen skull.

Men i går skar det sig på en punkt, och ärendet slutade i votering. I förslaget till avtal om biblioteksverksamheten fanns – det är ju kommunala besparingstider – ett förslag om att ersätta utlåningsstationerna i Gunsta, Järlåsa och Länna med biblioteksbuss. De nämnda små biblioteken drivs enskilt av entusiaster och får ett mycket blygsamt kommunalt stöd, tillsammans 70.000 kronor per år.

Det skulle alltså inte bli mycket till besparing, särskilt som det ju heller inte är gratis att ersätta de här enheterna med biblioteksbuss, men mitt intryck är att det professionella biblioteksfolket inte ger mycket för så här små enheter med kort öppethållande, enheter som dessutom drivs av amatörer.

Vår ståndpunkt var att man inte kan göra så här, i vart fall inte utan föregående samråd med de människor som bor i närheten av respektive biblioteksenhet. Tycker de att biblioteksbuss skulle ge bättre service, så OK. Men man ska inte bara, utan att ens fråga, tacka engagerade människor genom att dra undan de ekonomiska föriutsättningarna för deras ideella insats.

De borgerliga kunde sträcka sig så långt som till att ge en av de nedläggningshotade enheterna en viss respit genom att säga sig vara beredda att tillskjuta lite extra medel utanför biblioteksbudgeten. Men vi stod på oss och drev saken till votering. Och förlorade förstås – när läget blir skarpt är det ju alltid majoriteten som bestämmer.

Det här hindrade inte att vi senare, i kommunalekumenisk anda, åt jullunch tillsammans på Walmstedtska gården. Det slutade med att vi tillönskade varann en god jul, men syftet med måltiden var egentligen något annat: att dela ut Uppsala kommuns hedersstipendium för 2009.

Stipendiet, på 20.000 kronor, delades i år av ett kärt gammalt par, känt från kultursidorna i Upsala Nya Tidning, kulturchefen, tillika teater- och litteraturkritikern Bo-Ingavar Kollberg och konstkritikern Christina Karlstam. Båda fick dessutom var sin unik statyett gjord av konstnären Natascha Dahnberg.

För oss som bor i Uppsala och läser UNT är de här båda kända genom årtionden; själv har jag också ofta stött på dem ute på något av deras värv eller helt sonika som flitiga deltagare i Uppsalas kulturliv. Bo-Ingvar har, med långt mindre resurser än stockholmstidningarnas, gjort UNTs kultursidor läsvärda långt bortom deras lokala och regionala perspektiv på kulturen.

Vid kaffet hamnar jag bredvid Bo-Ingvar och säger detta till honom, beklagar också att UNT har dragit ner på utrymmet för den klassiska kulturbevakningen (vilket alltså skedde när han och Christina gick i pension – Bo-Ingvar medverkar dock fortfarande i viss utsträckning som recensent).

Vi pratar en stund, mer principiellt, om den funktion kultursidorna i en stor lokaltidning har för både kulturliv och publik i sitt spridningsområde. Själv kom jag tidigt, under min studenttid, att knytas inte till UNT utan till Arbetarbladet och Aftonbladet – vi pratar också om det liksom om att jag sen gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin för både politik och kultur – men många andra, som sen har blivit kända som kulturskribenter i riksmedia har tagit vägen över UNT. Frågan blir ju om tidningen nu håller på att reducera sin roll i det avseendet.

Själv utövar jag numera min gamla roll som kulturpublicist här på bloggen, och Bo-Ingvar visar sig väl förtrogen med att jag, liksom han själv, regelbundet skriver om vad som ges på Uppsala stadsteater.

Jag hinner knappt hem för att vila en stund, handla och laga middag – jag steker isterband som nobelmiddag – förrän det är dags att ila ut igen. Bussen ner till stan är försenad en hel tur, och den unga kvinnliga chauffören gör sig ingen brådska utan pratar hela tiden med en man som står bredvid henne. Det gör att det blir lite bråttom till Domkyrkan, dit vi ska. Det snabba tempot tar andan ur bröstet och gör mig en smula illamående. Inte bra för en som nyligen har haft hjärtinfarkt!

Vi ska till årets luciakonsert med Uppsala musikklasser, men eftersom Birgitta har fått biljetter reserverade längst fram – hon har en gång gjort musikklasserna en stor tjänst i en krissituation – gör det ingenting att vi kommer sent.

Ljuset släcks ner, och genom Domkyrkan – först ner, sen upp – skrider ett luciatåg som väl bör höra till världens längsta. Sen grupperar sig de här ungdomarna längst fram i kyrkan, alldeles framför oss. ”Sankta Lucia” har de sjungit medan de har tågat (och den återkommer sen i avslutningen). Men vi får höra många andra lucia- eller lussevisor, staffansvisor likaså. Dessutom mängder av både kända och mindre kända sånger och psalmer, till exempel ”Bereden väg för Herran”, ”Det är en ros utsprungen” och ”Stilla natt”.

Jag är ateist och sjunger således inte med i kvällens församlingssång, ”Nu tändas tusen juleljus” – jag kan inte förmå mig att bejaka ”julens glada bud / att född är Herren Jesus Krist / vår Frälsare och Gud”.

Men också för oss som inte äger tron är juletiden signad, för att citera psalmen. Och kvar i mitt sinne finns, allt sedan folkskoletiden, ett stråk av tända ljus och doften av våta yllevantar, och så den där sången som stiger mot taket i klassrummet:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

På vägen hem känner jag vemodet växa. Allt det där i Nylands skola, där jag gick när jag bodde i Juniskär, känns så avlägset nu, och jag är medveten om att mitt livs minuter tickar på, den ena efter den andra. Jag tänker på Tove JanssonsHöstvisa”:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Fast väl hemma sätter vi oss framför TVn och tittar på nobelfesten, minns gamla tider och gläds åt de briljanta tal tre kvinnliga pristagare håller: humor, intelligens, erfarenhet av diktaturens stupida förtryck.

Det gäller att leva på. Om inte annat så för att hinna läsa också Herta Müller.

Visor i mjukaste moll

9 december 2009 22:26 | Musik | 14 kommentarer

Jag har läst om att Stefan Sundström har slagit sig i huvudet, och jag börjar, inte utan nyfikenhet, att lyssna på hans nya CD ”Ingenting har hänt” (National NATCD 095, 2009).

Till att börja med händer ingenting hos mig heller, mer än att jag uppfattar en ny svärta hos honom, en sinnets mollton. Men i början hanterar Sundström detta, till exempel i ”Skogsnäs”, textmässigt på ett sätt som kan föra tankarna till Gösta ”Snoddas” Nordgren. Den här dragningen till det schlagersentimentala bekräftas lite senare av att han också sjunger ”Nidelven” – men då är jag redan fast, och ”Nidelven” griper mig som den gjorde 1949.

Dess förinnan har vi fått höra ett ännu sorgsnare stycke, ”Alla ska i jorden”, där Sundström sjunger om livets fåfänglighet och där han har haft hjälp med melodin av Sebastian Aronsson. Före ”Nidelven” kommer också ”Svängom”, där det heter:

Kan vi ta en svängom understundom
Kan vi ta en svängom du och jag
Fort far den iväg
Vår ungdom

Texterna är överlag märkliga. ”Blonde” kan anföras som exempel.

Två låtar på den här CDn älskar jag.

En för Tina Alin på munspel och för Stefans text:

Bort i tok

Allt jag gjort vart bort i tok
Av noll och intet värde
Jag som sjunger här är inte klok
Nu när jag ska dra min färde

Som andra fick man jobba på
och pröjsa av på lånen
Det sas det fanns en vinst att få
På baksidan av månen

Resten var mest vänta på
att livet skulle börja
Och nu så är det dags att gå
Det är för sent att sörja
Det enda bra jag minns av allt
Var du och jag i hagen
Du stod där som en ljusgestalt
Gav mej en sol i magen

Och sen är det den avslutande låten ”En timme till” av Charlie Engstrand. Den har en fantastisk text och melodin är vemodig och fin:

En timme till

Som himmelens fåglar
Och ängarnas strån
Aldrig undrat var dom kommit ifrån
Om gåvan kanske var ett lån
Går hösten till vila
Och stänger sin grind
Marken täcks av gamla döda brev
Alla orden som sommaren skrev

Gå inte – stanna en timme till
Så som jag vet att du vill
Bara en timme till
Sjung för mej som ingen annan kan
Levande ren och sann
Om sommaren som försvann

Nu andas en visa
I mjukaste moll
Stilla som ett mycket gammalt regn
Över ängar för länge sen
Jag lyssnar vid källan
Så nära intill
Ekot av en liten hammare
Genom fyra mörka kammare

Människa knackar på mänskas port
Såsom hon alltid gjort
När mörkret växt sej stort
Gå inte stanna en timma till
Så som jag vet du vill
Bara en timma till

Nu slocknar en fjäril
Två vindar går hem
En går som på väg till himmelen
Och en ser sej om en gång igen

Har dom samma stora längtan där?
Har dom samma sagor här som där?
Har dom samma sånger där?
Gå inte stanna en timma till
Så som jag vet att du vill
Bara en timme till

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^