När öknen bringas blomma

Den tysk-amerikanska filmen ”Bagdad Café” (”Out of Rosenheim”, regi Percy Adlon) från 1987 är en både märklig och sevärd film. Den är komisk i den absurda skolan, samtidigt både fantasifull och djupt mänsklig.

Filmens geografiska centrum är ett motell beläget i Mojave-öknen i Nevada. Avståndet till nöjeslivet i Reno känns enormt; här stannar någon enstaka bil till vid macken, men motellets cafédel är en dammig skräpkammare och till och med kaffeautomaten är, när filmen börjar, ur funktion.

Här härskar den temperamentsfulla, mörkhyade Brenda (CCH Pounder) omgiven av barn, barnbarn och diverse udda existenser. Alldeles i början av filmens handling ger sig hennes man i väg efter ett gräl.

På den dammiga vägen kommer så en kvinnlig tysk turist, Jasmin Münchgestettner(Marianne Sägebrecht), överviktig och klädd i märkliga kläder, bland annat en bayersk fjäderhatt. Hon har, utan något annat mål än att bli av med sin man, gett sig ut på vägarna och råkar bara komma till Bagdad Café släpande på sin väska. Hon betalar med en resecheck, till att börja med för ett dygn. Men hon blir kvar.

Filmens nav är kampen mellan de här kvinnorna, Brendas misstro mot den främmande kvinnan och hennes udda beteende och märkliga kläder och hur Jasmin så småningom vinner Brendas förtroende och bokstavligen får det här lilla stället ute i öknen att blomma upp.

Jasmin vinner terräng på flera olika sätt. Dels blir hon vän med Brendas yngre familjemedlemmar och också med den före detta hollywooddekoratören och målaren Rudi Cox (Jack Palance). Dels röjer hon upp på motellet, skurar först sitt eget rum och rensar sen upp och målar om i reception och café. Som kronan på verket visar hon sig också vara en skicklig illusionist, som med sina nummer trollbinder en allt talrikare publik av chaufförer och andra. Också Brendas son Salomo (Darron Flagg) dras in i omvandlingen av motellet: Han är musikalisk – spelar bland annat Bach-preludier – vilket Jasmin snart upptäcker.

Många karaktärer i den här filmen, den ena mer udda än den andra, vore värda särskilda kommentarer, men i en klass för sig står hollywoodmålaren Cox (Palance), som i filmen bland annat ges funktionen av den som gradvis lockar ur den i början av filmen som föga attraktiv framställda Jasmin något som trots hennes yppighet till övermått måste betecknas som skönhet och rent av erotisk lockelse.

Mot slutet, med dess musikshow, blir den här filmen kanske inte riktigt lika bra, men man blir mänskligt varm om hjärtat av den. Den finns på DVD.