Muminvärlden – om farligheter och trygghet

2 december 2009 19:55 | Barnkultur, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Tove Janssons (1914-2001) barnböcker kom jag att först läsa i tonåren och då av en slump, men eftersom jag aldrig har brytt mig om åldersbestämningar för böcker, tog jag henne genast till mitt hjärta. Under mina första studentår i Uppsala skaffade jag mig sen hennes då utkomna muminböcker, också de i serieform (delvis ritade av hennes bror Lars), och sen dess har hon varit en ständig följeslagare. Våra tre barn i ganska olika åldrar har givetvis fått hennes böcker lästa för sig.

* * *

Inom mig bär jag en märkvärdig trygghet, märkvärdig mot bakgrund av de krigsupplevelser och det flyktingskap jag också bär med mig. Om detta berättade jag i ett julkåseri i Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (8 december):

DET
HÄNDER

…att jag känner själsfrändskap med Tove Jansson. (Jag har just läst om de fyra muminböcker AWE/Gebers har återutgivit: ”Farlig midsommar”, ”Pappan och havet”, ”Muminpappans memoarer” och ”Sent i november”.) I hennes muminvärld finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten i öppen båt över isigt vinterhav, uppehållet i Finland och rotslåendet i ett helt nytt land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Som Lars Linder skrev i Expressen apropå Tove Jansson-utställningen i Nationalmuseum: En mycket representativ scen i hennes författarskap är muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande eller mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess inbyggare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords har man också frihet! Man kan göra äventyrliga utflykter ut i den omgivande, farliga världen.

* Inte minst jularna i barndomen minns jag som värme och gemenskap.

Det har inget med materiell trygghet att göra – vi var med alla tänkbara mått fattiga.

Så låt oss inte håna julen bara för att vi har synpunkter på julkrämarnas verksamhet. Julen kan missbrukas. Men den kan också brukas, till att sprida ljus och trygghet.

Att det här till stora delar handlar om vad enskilda föräldrar förmedlar till enskilda barn är heller inget fel. Det finns yttre faktorer som vi inte kan påverka, men vi kan aldrig springa från vårt alldeles egna ansvar.

* Felet med den borgerliga tryggheten – till jul och annars – är att den gör halt där.

Till dem som ändå inte förstår vill jag anbefalla slutkapitlet ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop! Mumin-jul.

Enn Kokk

* * *

Nå, det här var en personlig utvikning. Det var om muminvärlden det här skulle handla.

Tove Janssons bilderböcker har försvunnit ur bokhyllorna med barnen, men här om dan fick jag av Birgitta tre av klassikerna i nyutgåvor från Alfabeta.

Den första av dem, ”Hur gick det sen?”, kom ursprungligen ut redan 1952 och har sen nyutgivits gång på gång. Den har blivit en av Tove Janssons mest älskade böcker, läst av generation efter generation. I sitt slag är den ett mästerverk: Titthålen i bilderna, där något på nästa bild kan anas men där ända fram till slutet en ny överraskning och ett nytt titthål väntar, är suveräna detaljer, men också annat i bilderna, som möjligheten för barnet att någonstans hitta den försvunna lilla My, gör läsningen till ett äventyr. Och så består texten av regelbunden, rytmisk och rimmad vers, där man snart kan få barnet man läser för att själv fylla i det andra rimordet av två.

Och apropå äventyr: på bilduppslag efter bilduppslag finns alla farligheterna: den svarta skogen, de jättelika bummelstenarna, färden rakt igenom Hemulens dammsugare, stormen vid en ensam strand, hattifnattarna som luktar bränt av åska. Men sen kommer våra vänner hem till mumindalsidyllen där mamman sitter och rensar vinbär i pappans hatt.

Slutet är helt suveränt. Idyllen med muminhuset bland rosorna och mamman med sin handväska bryts av ett ack!!!:
när mjölken skulle hällas ur
så satt den fast, för den var sur!!

Men ingen kan, som Tove Jansson, balansera även denna minikatastrof:
Men Muminmamman sa med kraft:
vi dricker hädanefter saft!!!!!

* * *

Om en äventyrlig vandring handlar också ”Vem ska trösta knyttet?” från 1960, men här ligger fokus på de rädslor ett ensamt knytt tvingas möta och till slut lyckas betvinga. Till formen är även den här boken en rimsaga, och också här kan naturen och de som bor i den verka skrämmande, åtminstone om man är ett litet knytt: den dimmiga skogen, mårrans hemska tjut mellan bergen och annat sådant. Dock är det uppenbart att Tove Jansson här i bild och text egentligen visar upp det rädslans utanförskap som är en effekt av att knyttet själv inte vågar knyta kontakt med dem han möter, vare sig vi nu talar om mumriken, hemulen eller homsorna.

Det som får knyttet att både repa mod och bryta sitt utanförskap är ett flaskpostbrev från en som är ännu räddare än han själv, skruttet. Så han räddar skruttet genom att göra något han aldrig skulle ha vågat tidigare: utför en arg krigsdans och sätter tänderna i mårrans kalla svans, och se, mårran springer till skogs.

Och nu, på en blommande äng i sommarmånens sken, övervinner knyttet sin blygsel och sin ensamhet och vinner sitt skrutt. Det är lättare att vara två än att leva ensam:

nu tröstar vi varandea och är aldrig rädda mer!

* * *

”Den farliga resan” (1977) skiljer sig i vissa avseenden från de tidigare nämnda böckerna, men också den handlar om rädslor och farligheter. Fast den skiljer sig från dem i ett viktigt avseende: dess huvudperson, Susanna, är en helt vanlig tjej, som i bokens början ligger på en sommaräng tillsammans med sin katt.

När Susanna lägger bort sina glasögon, får hon i stället på sig ett par nya av ett märkvärdigt slag: katten förvandlas till ett hemskt, stort odjur, och när Susanna flyr till skogs är landskapet plötsligt förvandlat, och på sin fortsatta väg möter hon figurer som vi känner från Tove Janssons muminvärld: Hemulen, Tofslan och Vifslan, Sniff, Snusmumriken och flera andra. Susanna genomkorsar på sitt oväntade äventyr många skrämmande och hotfulla miljöer, och även Mårran skymtar mitt i en snöstorm (trots att vi ju vet att det är sommar).

En ballong för till slut Susanna och hennes följeslagare, dem hon har mött på vägen, till den blommande Mumindalen, där Mumintrollet, Snorkfröken, Muminpappan, Muminmamman och lilla My, ja även Susannas katt som nu är helt normal, välkomnar dem. Susanna hälsar och niger, men hur hänger nu egentligen verklighet och dikt ihop? Vilken av de här världarna är egentligen den riktiga? ”Den lilla My förklarade: Den där är inte klok, / hon ser ju ut som nånting ur en fånig bilderbok!”

Repliken kommer genast, från en av figurerna i Tove Janssons sagovärld:

”Vifslan sade: Tröstsla dej
för Myslan är en stollsla.
Hejsla Homsla! Mymsla, hej!
Hej hejsla mumintrollsla.”

Och Susanna då? Så här slutar boken:

Hon fick aldrig reda på
om allting var på riktigt,
men såvitt man kan förstå
så är det inte viktigt.