Dagarna mörknar, minut för minut

11 december 2009 18:08 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Dagarna är korta nu. Knappt hinner man ut i dagsljuset förrän det börjar mörkna igen.

I går var det mörkt också när jag steg upp – jag skulle på tidigarelagt morgonsammanträde med kulturnämnden.

Oftast präglas kulturnämndens sammanträden inte av strider mellan blocken. Vi är på ömse sidor besjälade av att föra kulturens talan, och eftersom vi är på talefot med varann, klarar vi för det mesta att hitta lösningar om vilka vi är eniga. Till det här bidrar att ordföranden, Jan-Erik Wikström (FP), inte är någon vän av privatiseringar på kulturområdet. Vi på vår kant opponerar inte för opponerandets egen skull.

Men i går skar det sig på en punkt, och ärendet slutade i votering. I förslaget till avtal om biblioteksverksamheten fanns – det är ju kommunala besparingstider – ett förslag om att ersätta utlåningsstationerna i Gunsta, Järlåsa och Länna med biblioteksbuss. De nämnda små biblioteken drivs enskilt av entusiaster och får ett mycket blygsamt kommunalt stöd, tillsammans 70.000 kronor per år.

Det skulle alltså inte bli mycket till besparing, särskilt som det ju heller inte är gratis att ersätta de här enheterna med biblioteksbuss, men mitt intryck är att det professionella biblioteksfolket inte ger mycket för så här små enheter med kort öppethållande, enheter som dessutom drivs av amatörer.

Vår ståndpunkt var att man inte kan göra så här, i vart fall inte utan föregående samråd med de människor som bor i närheten av respektive biblioteksenhet. Tycker de att biblioteksbuss skulle ge bättre service, så OK. Men man ska inte bara, utan att ens fråga, tacka engagerade människor genom att dra undan de ekonomiska föriutsättningarna för deras ideella insats.

De borgerliga kunde sträcka sig så långt som till att ge en av de nedläggningshotade enheterna en viss respit genom att säga sig vara beredda att tillskjuta lite extra medel utanför biblioteksbudgeten. Men vi stod på oss och drev saken till votering. Och förlorade förstås – när läget blir skarpt är det ju alltid majoriteten som bestämmer.

Det här hindrade inte att vi senare, i kommunalekumenisk anda, åt jullunch tillsammans på Walmstedtska gården. Det slutade med att vi tillönskade varann en god jul, men syftet med måltiden var egentligen något annat: att dela ut Uppsala kommuns hedersstipendium för 2009.

Stipendiet, på 20.000 kronor, delades i år av ett kärt gammalt par, känt från kultursidorna i Upsala Nya Tidning, kulturchefen, tillika teater- och litteraturkritikern Bo-Ingavar Kollberg och konstkritikern Christina Karlstam. Båda fick dessutom var sin unik statyett gjord av konstnären Natascha Dahnberg.

För oss som bor i Uppsala och läser UNT är de här båda kända genom årtionden; själv har jag också ofta stött på dem ute på något av deras värv eller helt sonika som flitiga deltagare i Uppsalas kulturliv. Bo-Ingvar har, med långt mindre resurser än stockholmstidningarnas, gjort UNTs kultursidor läsvärda långt bortom deras lokala och regionala perspektiv på kulturen.

Vid kaffet hamnar jag bredvid Bo-Ingvar och säger detta till honom, beklagar också att UNT har dragit ner på utrymmet för den klassiska kulturbevakningen (vilket alltså skedde när han och Christina gick i pension – Bo-Ingvar medverkar dock fortfarande i viss utsträckning som recensent).

Vi pratar en stund, mer principiellt, om den funktion kultursidorna i en stor lokaltidning har för både kulturliv och publik i sitt spridningsområde. Själv kom jag tidigt, under min studenttid, att knytas inte till UNT utan till Arbetarbladet och Aftonbladet – vi pratar också om det liksom om att jag sen gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin för både politik och kultur – men många andra, som sen har blivit kända som kulturskribenter i riksmedia har tagit vägen över UNT. Frågan blir ju om tidningen nu håller på att reducera sin roll i det avseendet.

Själv utövar jag numera min gamla roll som kulturpublicist här på bloggen, och Bo-Ingvar visar sig väl förtrogen med att jag, liksom han själv, regelbundet skriver om vad som ges på Uppsala stadsteater.

Jag hinner knappt hem för att vila en stund, handla och laga middag – jag steker isterband som nobelmiddag – förrän det är dags att ila ut igen. Bussen ner till stan är försenad en hel tur, och den unga kvinnliga chauffören gör sig ingen brådska utan pratar hela tiden med en man som står bredvid henne. Det gör att det blir lite bråttom till Domkyrkan, dit vi ska. Det snabba tempot tar andan ur bröstet och gör mig en smula illamående. Inte bra för en som nyligen har haft hjärtinfarkt!

Vi ska till årets luciakonsert med Uppsala musikklasser, men eftersom Birgitta har fått biljetter reserverade längst fram – hon har en gång gjort musikklasserna en stor tjänst i en krissituation – gör det ingenting att vi kommer sent.

Ljuset släcks ner, och genom Domkyrkan – först ner, sen upp – skrider ett luciatåg som väl bör höra till världens längsta. Sen grupperar sig de här ungdomarna längst fram i kyrkan, alldeles framför oss. ”Sankta Lucia” har de sjungit medan de har tågat (och den återkommer sen i avslutningen). Men vi får höra många andra lucia- eller lussevisor, staffansvisor likaså. Dessutom mängder av både kända och mindre kända sånger och psalmer, till exempel ”Bereden väg för Herran”, ”Det är en ros utsprungen” och ”Stilla natt”.

Jag är ateist och sjunger således inte med i kvällens församlingssång, ”Nu tändas tusen juleljus” – jag kan inte förmå mig att bejaka ”julens glada bud / att född är Herren Jesus Krist / vår Frälsare och Gud”.

Men också för oss som inte äger tron är juletiden signad, för att citera psalmen. Och kvar i mitt sinne finns, allt sedan folkskoletiden, ett stråk av tända ljus och doften av våta yllevantar, och så den där sången som stiger mot taket i klassrummet:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

På vägen hem känner jag vemodet växa. Allt det där i Nylands skola, där jag gick när jag bodde i Juniskär, känns så avlägset nu, och jag är medveten om att mitt livs minuter tickar på, den ena efter den andra. Jag tänker på Tove Janssons ”Höstvisa”:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Fast väl hemma sätter vi oss framför TVn och tittar på nobelfesten, minns gamla tider och gläds åt de briljanta tal tre kvinnliga pristagare håller: humor, intelligens, erfarenhet av diktaturens stupida förtryck.

Det gäller att leva på. Om inte annat så för att hinna läsa också Herta Müller.