Kampanjmetoderna är viktiga. Men de är inte budskapet!

Jag har tidigare berättat att Janne Sundling intervjuade mig om politisk musik, i valrörelser och annorstädes. Nu finns intervjun i hans bok ”Rösta! Om PR, prylar och påverkan” (Stenberg-Schentz förlag, 2009). Bland illustrationerna finns några av omslagen till mina skivor; på en av dem syns till och med mitt namn textat. (Jag brukar skriva namn på de skivor jag äger.)

Hur jag lyckas berätta för Janne Sundling om hur man kan bruka sången som vapen må andra bedöma, men mer generellt tycker jag att den här boken har blivit en guldgruva för alla oss som är intresserade av politiska kampanjer. Det mesta av det man kan tänka sig avhandlas och avhandlas både rappt och sakkunnigt: affischer, strategier, knappar och andra valprylar, retoriken, debatterna, trycksakerna, kändisarna, väljarkontakterna, ja till och med budskapen. Det sista är viktigt att påminna om – eftersom den här boken i så hög grad handlar om påverkansformer, kan den som – begripligt nog med stigande intresse – läser boken förledas tro att framgången beror på metoderna och utanverket, inte på övertygelser och sakförslag.

Ibland kan man förresten vinna framgångar på att andra klantar sig också. Då tänker jag inte främst på den metod som kallas negative campaigning och med vars hjälp ett och annat parti har vunnit framgånger – det behandlas också i boken. Nej, i det här fallet tänker jag främst på att någon viktig motståndare klantar sig alldeles för egen maskin – det ges exempel på det också.

Kampanjande i olika former kan ge utdelning, och Janne Sundling (och i några fall inlånade skribenter) ger goda exempel på detta, och eftersom jag för egen del tillbringade 34 år i den politiska orkanens öga och dessutom har ett eget perspektiv på det som hände både före och efter den perioden, vill jag gärna vidimera, att inte minst Sundling själv har god känsla för vad som har gått bra respektive floppat i valrörelserna.

Allt det här ger värdefull kunskap, men samtidigt måste man varna för att det, till exempel med den här bokens hjälp, skulle gå att forma en ideal kampanj. Just nu är valstrateger i samtliga svenska partier besatta av tanken att i Sverige år 2010 göra om Obamas mycket framgångsrika presidentvalskampanj år 2008. (Alla partierna hade kunskapare på plats när det begav sig.) Och ett och annat kan man säkert lära sig av Obanas kampanj liksom av alla de svenska kampanjer Janne Sundling skriver om. Men, som Obamas skicklige kampanjmakare David Plouffe säger till Sundling: ”alla kampanjer är olika. Varje år, varje kampanj är olik de andra.”

Så kom alltså i håg de viktiga skillnaderna: Just fenomenet Obama finns inte i Sverige. Sverige är inte USA; våra problem kräver andra lösningar, och den politiska och sociala geografin här är inte identisk med den i USA.

Och framför allt: Metoder, som ligger rätt eller fel i tiden kan stärka respektive sänka budskapet. Men viktigast är ändå själva budskapet.